ÅSIKT

Jo, det är i Giardini det händer

Ulrika Stahre om hur konstverket och individen, nationen och världspolitiken smälter ihop i biennalens kaos

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nej, det är inte i Giardini det händer, inte heller i år. Så brukar det heta om man alls vill uttala sig om Biennalen i Venedig, denna konstbiennalernas urmoder. Giardini, parken med alla nationella paviljongerna, väcker minst sagt blandade känslor: det är lite pinsamt att den alls finns, som monument över svunna nationstankar - arkitektoniska och konstnärliga motsvarigheter till schlagerfestivalen. Lite bedagat och mer historiskt än samtida, precis som Venedig.

Men det är och förblir paviljongerna som gör Venedigbiennalen till något annat än en ovanligt megastor utställning. Utan dem och det de står för ingen biennal, inget att provoceras av, inget att egentligen undra över. Gallerirundan i en miniversion av den stora världen - så som den förståtts genom 1800- och 1900-talen - kan börja. De flesta paviljongerna pendlar mellan glassigt intetsägande och fruktansvärt bekant - hit hör den Nordiska paviljongen, som trots Karin Mamma Anderssons sinnrika måleri sakta faller till marken, de utställda konstnärerna tar ut varandra istället för att bilda någon helhet. Men undantag finns från det lama, framför allt Jana Sterbaks mästerliga From Here to There och Stanislaw Drózdzs Alea Iacta Est.

Andra verk syns dessutom redan i parken, på gångvägarna mellan paviljongerna. Där visar Sandi Hilal och Alessandro Petti monumentala palestinska pass, eller rättare sagt pass för statslösa palestinier med flera typer av "medborgarskap" - italienska, israeliska, libanesiska. Passen fungerar nästan som en palestinsk paviljong: utspridd, illegal, utanför. Frågor om nationalitet och nation, identitet och etnicitet ställs på sin spets och passens unga glada ansikten får, så uppförstorade, något ikoniskt över sig. Porträtt som tillkommit i ett utomkonstnärligt sammanhang förs in i biennalens eget system av nationell ordning och oppositionen mot den.

En av de roligaste manifestationerna mot ordningen står Serbien/Montenegros paviljong för. Där visas International Exhibition of Modern Art, New York 2013, en parafras på Modern Museum of Art, MoMa. Kopior av välkända målningar som Picassos Les Demoiselles d'Avignon samsas med Duchamps cykelhjul och konstnärer som Kosuth, Magritte, Johns. Det intressanta är inte själva kopian, det har gjorts förr, inte heller den implicita kritiken av den västerländska modernistiska konsthistorieskrivningen. Det intressanta är det storskaliga genomförandet och att verket har visats en gång tidigare, i Belgrad 1986. Då var både teoribildningen och den nationella kontexten en helt annan.

I Venedig 2003 blir verket en kommentar till det flyktigt nationella: att paviljongen bär namnet Jugoslavien är lika spöklikt som det tillfälliga återupplivandet av en nationalistiskt starkt infärgad modernistisk idévärld. Den västerländska synen på östeuropeisk konst finns också inkorporerat i verket, genom den starkt betonade frånvaron.

I år har något märkligt och motsägelsfullt hänt: fler nationer deltar och ställer ut i paviljonger utanför Giardini och i en motsatt rörelse skjuter också regionala manifestationer upp i form av de walesiska och skotska utställningarna. Det är som om det nationella paraplyet blir viktigt för att synas överhuvudtaget samtidigt som särart i mindre och mindre enheter bidrar till att nationstänkandet töms på sitt innehåll.

Helt ny som utställande nation är inte Iran, men landet har varit borta från biennalen i fyrtio år. Nu visas tre konstnärer i Palazzo Malpieri (en plats som också rymmer den estländska och den indonesiska paviljongen), där Behrooz Dareshs allra sprödaste skulpturer stannar längst i ett överlastat minne. Sakta vibrerande, på väg att försvinna in i en värld där konstens hierarkier lösts upp. Konstverk som väcker respekt men som i Venedig liksom i världen förpassats till periferin.

Under pressdagarnas trettiofemgradiga hetta kunde man trängas på Giardini och i Arsenale, sträcka långa armar mot snittar och immiga glas fyllda av vin eller porlande mineralvatten. Lika trångt var det inte, och kommer heller inte att bli, i Irlands paviljong där Katie Holten arbetat nära människorna boende i den stadsdel där utställningen visas och i en pågående process diskuterar både nationalitet, arbete och rättigheter - i form av texter, filmer, föredrag, diskussioner. I Luxemburgs paviljong i en annan del av staden visar Su-Mei Tse ett par videofilmer och objekt som alla cirklar kring tid, ljud och rum. Det sparsmakat poetiska döljer inte bara existentiella frågor, även här finns på djupet en politisk dimension: ett universalistiskt anspråk, tron på ett konstspråk som hellre förenar än slår isär.

Åter till Giardini: Santiago Sierra har spärrat av den spanska paviljongen ungefär en meter in och byggt en heltäckande mur, grå och massiv. För spanska medborgare finns en bakre ingång, inte för några andra. EU:s utpost mot Nordafrika kan inte markeras tydligare. Inte heller biennalens mot sina besökare. Flera konstnärer har genom åren på olika sätt saboterat eller byggt om paviljonger, men detta är ett statement som innebär en konstens och politikens synkade nollposition: en elegant samverkan mellan paviljongen som konstverk och paviljongen som nation.

Den absolut minsta nationella enheten som manifesterar sig i form av en paviljong är Manchester. Paviljongen är en annekterad osteria i Dorsoduro, en ironisk och antinationalistisk gest. Där utlovas en sent öppen bar och framför allt ingen konst. Lika lite eller mycket konst finns i en av de större icke-existerande nationella paviljongerna. Till salu är den irakiska konstnären Al Fadhils t-tröjor med texten "I am the Iraq Pavilion at the 50th Venice Biennial". Konstverket, individen, nationen och världspolitiken smälter ihop i biennalens kaos.

Konst

Ulrika Stahre