ÅSIKT

Elektrifierad Strindberg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Folkligt. Festligt. Fullsatt.

Som vanligt finns det skäl att dra fram denna gamla Nalenslogan när Västanå teater bjuder upp till fest i Teaterladan i Sunne.

Efter att tidigare ha gett sig i kast med Selma Lagerlöf och Torgny Lindgren är i år turen kommen till Strindberg. Hur ska det gå? undrar man. Hemsöborna är en rak, enkel och naturalistisk berättelse med rätt få personer och utan bihandlingar.

Tänker man. Och det visar sig att man gjort upp räkningen regissören Leif Stinnerbom förutan.

Scenbilden är en gråtonad skärgårdskobbe med ett jättelikt allmogeskåp i fonden. Det visar sig kunna inrymma allt möjligt, från en hämndgirig Gusten som en jättelik mardrömsgestalt med bössan i högsta hugg och Carlssons förälskade bild av Ida som speldosedansös till pastor Nordströms profanering av den äkta sängen.

Strindberg var missnöjd med sin egen scenversion av romanen. Men där han försökte bibehålla karaktären av naturalistiskt sorgespel har Stinnerbom elektrifierat dramatiken med väl genomtänkt, koreografisk fantasi.

Stinnerbom bygger sin uppsättning på tre ben: folklustspelet, grotesken och tragedin. Han töjer på temat så gott det går, med stilisering av det socialrealistiska - som detta ständiga kaffedrickande - och känslokaoset. Det dansas å det vådligaste, kroppar hystas i luften och det sparas inte på komiken när det kommer till bröllop. Men dessförinnan har klasssamhället fått sin tydliga gestaltning i form av det blodröda draperi som faller från taket och bildar bakgrund till Carlssons förödmjukande Stockholmsvisit när hans kära Ida visat sig svika.

Även om många i den äldre publiken säkert har bilden av Allan Edwall och Sif Ruud från tv-versionen i tydligt minne, så tvekar jag inte att placera Lena-Pia Bernhardsson i samma division. Hennes fertila madam Flod är inget hjälplöst fruntimmer suktande efter en karl, hon äger auktoritet även i förnedringens stund. Och Rolf Lydahl gör ett jättejobb i rollen som Carlsson, denne på en gång inställsamme och auktoritäre figur, men några färre "ock, ock, ock" skulle inte skada.

Bland andra minnesvärda gestaltningar minns man särskilt Alf Nilsson som pastor Nordström. En burleskare tolkning har inte skådats sedan Emil Fjällström härjade i filmversionen från 40-talet.

Och när jag efteråt går ut i Värmlandskvällen har jag musikensemblens vemodsfyllda folktoner ringande i öronen och det suveräna samspelet mellan Bernhardsson och Lydahl i friarscenen på minnets näthinna. Liksom den underbara scenen när Cecilia Miloccos Ida dansar med Björn Söderbäcks Norman och spelar på det dragspel han bär på ryggen.

Publikovationerna från premiären lär fortsätta hela sommaren.

Teater

Gunder Andersson