ÅSIKT

Hjälp dem - men håll tyst

Naomi Klein om hur Bush-administrationen vill kontrollera de humanitära organisationerna

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bush-administrationen har hittat sin nästa måltavla för ett förebyggande krig, men det är inte Iran, Syrien eller Nordkorea, åtminstone inte ännu.

Innan Bushgänget inleder några nya utländska äventyr har det en del inhemskt städningsarbete att ta itu med: det ska rensa upp bland de där odrägliga frivilligorganisationerna som håller på att vända världsopinionen mot amerikanska bomber och varumärken.

Kriget mot NGO:er (Non-governmental organization) utkämpas på två tydliga fronter. Å ena sidan köper man tystnad och delaktighet från etablerade humanitära och religiösa grupper genom att erbjuda dem lukrativa återuppbyggnadskontrakt. Å andra sidan marginaliserar och kriminaliserar man oberoende NGO:er genom att påstå att deras arbete utgör ett hot mot demokratin. US Agency for International Development (USAID) är ansvarigt för utdelningen av morötter, medan American Enterprise Institute, den mäktigaste tankesmedjan i Washington D.C., håller i piskan.

Den 21 maj i Washington D.C höll Andrew Natsios, chefen för USAID, ett tal på en konferens där han skällde ut amerikanska NGO:er för att de inte hade spelat en roll som många av dem inte visste att de blivit tilldelade: att bedriva pr-arbete åt den amerikanska regeringen. Enligt InterAction, ett nätverk bestående av 160 hjälp- och utvecklingsorganisationer som anordnade konferensen, var Natsios "irriterad" över att svältande och sjuka irakiska och afghanska barn inte begrep att de hade George W Bush att tacka för den mat och de vacciner de fick. Från och med nu måste NGO:er bli bättre på att koppla ihop sitt humanitära bistånd med USA:s utrikespolitik och göra klart att de är "en del av den amerikanska regeringen". Om de inte gjorde det, rapporterade InterAction, "hotade Natsios med att han personligen skulle riva upp deras kontrakt och hitta nya samarbetspartners".

För biståndsarbetare finns ännu fler villkor kopplade till den amerikanska regeringens dollar. USAID meddelade flera NGO:er som hade tilldelats humanitära kontrakt att de inte får prata med medierna - alla förfrågningar från journalister måste gå via Washington. Mary McClymont, vd för InterAction, kallade dessa krav "exempellösa" och sade: "Det ser ut som att NGO:erna inte är självständiga och inte kan tala för sig själva om vad de ser och tänker."

Många humanitära ledare blir chockerade av att höra sitt arbete beskrivas som "en del" av den amerikanska utrikespolitiken - de flesta uppfattar sig som självständiga (vilket skulle vara innebörden i begreppet "non-governmental"). De bästa NGO:erna är lojala mot sitt uppdrag, inte mot stater, och de är inte rädda att kritisera sina egna regeringar. Exempelvis Läkare utan gränser som går emot Vita huset och EU när det gäller frågan om patent på aidsmediciner eller Human Rights Watch som bedriver kampanj mot dödsstraffet i Förenta staterna. Natsios utnyttjade själv detta oberoende under sitt tidigare arbete som vice ordförande för World Vision. Under den nordkoreanska svältepidemin tvekade inte Natsios att skälla ut sin egen regering för att den höll inne hjälpsändningar och kallade Clinton-administrationens reaktion "för långsam" och dess påstående att USA:s agerande inte hade med politik att göra "fullständigt nonsens".

Förvänta er inte den sortens frispråkighet från de hjälporganisationer som Natsios nu övervakar i Irak. Numera förväntas NGO:er inte göra något annat än att tyst dela ut hjälppaket med etiketten "Gåva från USA" - i offentligt-privat samarbete med Bechtel och Halliburton, naturligtvis.

Så lyder budskapet från "NGO Watch", ett gemensamt initiativ av American Enterprise Institute och Federalist Society for Law and Public Policy Studies som siktar in sig på frivilligsektorns växande politiska inflytande. Det proklamerade syftet med denna webbsida, som startades den 11 juni, är att "åstadkomma tydlighet och ansvarighet i NGO:ernas spirande värld". I själva verket är det en mccarthyistisk svart lista, som skvallrar om varje NGO som vågar uttala sig mot Bushadministrationens politik eller för internationella avtal som Vita huset motsätter sig.

Detta bisarra initiativ utgår från föreställningen att det är något olycksbådande med "icke valda" grupper av medborgare som går samman för att försöka påverka sin regering. "Den extraordinära ökningen av antalet påtryckningsgrupper i liberala demokratier riskerar att undergräva de konstitutionella demokratiernas suveränitet", hävdar sajten.

Att det är just AEI som påstår detta saknar inte ironiska poänger. Som Raj Patel, politisk analytiker på Food First i Kalifornien, framhåller: "American Enterprise Institute är själv en NGO och den stöds av de mäktigaste storföretagen i världen. De är ansvariga endast inför sin styrelse, som inkluderar Motorola, American Express och ExxonMobil."

När det gäller inflytande finns det få som kan utöva det på samma sätt som AEI, vars vansinnigaste idéer har för vana att bli Bushadministrationens officiella politik. Och inte undra på. Richard Perle, medlem av och tidigare ordförande för Pentagons Defense Policy Board, är styrelseledamot i AEI, tillsammans med Lynne Cheney, vicepresidentens hustru, och Bushadministrationen är full av före detta AEI-medarbetare. Som president Bush sade vid en middag som AEI anordnade i februari: "På American Enterprise Institute arbetar några av de skarpaste hjärnorna i vårt land med några av de största utmaningarna som vår nation står inför. Ni gör ett så bra arbete att min administration har lånat tjugo av dessa hjärnor."

Med andra ord är AEI mer än bara en tankesmedja - den är Bushs outsourcade hjärna.

Denna attack mot frivilligsektorn, i kombination med Natsios uttalanden, signalerar att en ny Bushdoktrin vuxit fram: NGO:er ska inte vara något annat än militärens godhjärtade välgörenhetsgren, som i tysthet städar upp efter krig och svältkatastrofer. Deras uppgift är inte att fråga sig hur dessa tragedier hade kunnat undvikas eller att förespråka politiska lösningar. Och sannerligen inte heller att ansluta sig till antikrigs- och globaliseringsrörelser som arbetar för verkliga politiska förändringar.

Den här gången har kontrollfreaken i Vita huset verkligen överträffat sig själva. Först försökte de tysta regeringar som var kritiskt inställda till deras utrikespolitik genom att muta dem med biståndspaket och handelsöverenskommelser. (Förra månaden sade USA:s handelsrepresentant Robert Zoellick att USA endast skulle ingå nya handelsavtal med länder som erbjöd "samarbete eller mer än så när det gäller utrikespolitiska frågor och säkerhetsfrågor".)

Därefter såg de till att pressen inte ställde besvärliga frågor under kriget genom att erbjuda journalister tillträde till krigsskådeplatsen i utbyte mot redaktionell kontroll. Nu försöker de förvandla hjälparbetare i Irak och Afghanistan till reklamagenter för Bushs USA-varumärke och bädda in dem i Pentagon som om de vore Fox News-journalister.

USA:s regering beskrivs vanligen som "unilateralistisk" men jag tror inte riktigt det stämmer. Bushadministrationen må vara villig att gå sin egen väg, men vad den verkligen vill ha är legioner av självcensurerande anhängare, från utländska regeringar till nationella journalister och internationella NGO:er.

Det är inte en ensamvarg vi har att göra med, utan en fåraherde. Frågan är: Vilka av NGO:erna tänker gå med på att spela fåren?

Naomi Klein , Översättning: Tor Wennerberg