ÅSIKT

Så sorgligt

Gunnar Bergdahl grips av Moodysson/Jarls film om Folkhemmets barnbarn

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det börjar med ett collage, ett flöde av bilder. Krig, svält, död, fruktansvärda verklighetsutsnitt, raketer som avlossas, människokroppar som slits sönder. Vi kastas från krigshärd till krigshärd, från Palestina till Afrika. Från miljökatastrofer till plågsamma djurförsök.

En världsbild vars utseende och sammanhang omedelbart kommer att förnekas. Det finns väl inga samband mellan djurförsök och Palestina, mellan Irakkrig och McDonalds hamburgare, mellan EU-toppmöten och svältkatastrofer! Eller?

Det är en mycket vemodig upplevelse att se Terrorister - en film om dom dömda. Stefan Jarls och Lukas Moodyssons film om de ungdomar som i dag sitter fängslade efter Göteborgskravallerna för två år sedan. Då vårt hyggliga och fina försommar-Sverige hemsöktes av hemska huliganer och terrorister. Och precis när vi hade finfint storfrämmande! Då bankkontoret på Avenyn i Göteborg slogs sönder och våldsspiralen mellan polis och demonstranter vreds upp mot de ödesdigra skotten i Vasaparken. Här möter vi dom, Jonathan, Erik, Hannes, Lisa, Jonas och de andra. De dömda. De skyldiga. Vi betraktar deras ansikten, lyssnar till deras röster, tvingas reflektera över deras tankar kring världen och deras berättelser om vår svenska rättvisa.

De är välformulerade, välartikulerade, genomtänkta, visionära. De ser på världen som en helhet med ett enskilt mänskligt ansvar vid varje (köp)tillfälle. De talar om Putin som KGB-mördare, om Berslusconi som en maffiaboss, om Bush som en katastrof och om Göran Persson som den siste bonngrabben som får vara med i finrummen. De talar med vrede och logik, med humor och smärta. De talar om häkten, misshandel och ensamhet. De talar om sig själva som logiska syndabockar. De talar om framtiden.

Stefan Jarl gjorde sin modstrilogi över Folkhemmets förlorade barn. En svanesång över drogromantik och utanförskap. Lukas Moodysson har i sina utomordentliga spelfilmer satt barnet i centrum. Tillsammans har de nu gjort en förment enkel liten dokumentär som inte kommer att lämna mig ifred.

I Terrorister möter vi Folkhemmets barnbarn. De är uppväxta på det 80-tal då allt avreglerades och vi alla skulle satsa på oss själva; marknadens paradis vidgade sig för varje ny rapport från börsen. Och världen utanför detta nyliberala snickarbygge uppmanades vi att hålla på bekvämt tv-avstånd.

Det är smärtsamt att se bilderna från kravallerna, hatet, slagen. Men smärtan kommer inifrån; detta är också Sverige. Mellan polissköldar och demonstranter pressas bilden av Folkhemmet slutgiltigt sönder och samman. Kvar finns föräldrarnas chockade berättelser om rättegångar och straff. Skulle våra barn vara 11:e septembers förlängda arm in i den svenska tryggheten?! Och statsministerns tal om "militärt organiserade grupper... med stora ekonomiska resurser som syftar till att stoppa en demokratisk process" och justitieministerns om "polisens utmärkta insatser".

Vi bevittnar en våldsam frontalkollision mellan två verklighetsuppfattningar. Maktens logik blir då frestande. De flesta av oss önskar, medvetet eller omedvetet, ett skydd mot världen. Men så hör jag åter de dömdas röster: Vem kan förneka att girighet råder? Vem kan påstå att likhet råder inför lagen? Vem kan tro att ett döende svältoffer är lika mycket värd som en helyllesvensk?Ungdomarna talar som om de vore Sveriges framtid.

Men de flesta av dem ska stanna lång tid i våra fängelser.

Gunnar Bergdahl