ÅSIKT

Succé, Dick – men är det fusk?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Dick Harrison är detsamma som succé. Han har vunnit Augustpriset för boken om pesten, Stora döden, och boken om Birger Jarl, Jarlens sekel, har hittills sålt i 35 000 ex. Han har fått folk att läsa om medeltiden som aldrig förr och bara detta faktum är verkligen värt respekt.

Historien åter till folket, alltså. Alla borde vara uppåt, men varken historikerna eller Dick Harrison verkar nöjda. I tidningen Boken (nr 3/2003) säger han att andra historiker är avundsjuka.

– Somliga kolleger vägrade att ta en bit av tårtan som jag bjöd på när jag fått Augustpriset, säger han.

Det är som om han med detta vill bemöta den kritik som nu blåser upp till storm bland historikerna. Han beskylls för stöld, plagiat och ovilja att redovisa källor.

I Personhistorisk tidskrift (20003:1) går Birgitta Fritz, tidigare ansvarig för Riksarkivets medeltidssamlingar, till angrepp mot Jarlens sekel. ”Arbeten som ligger till grund för långa och viktiga textpartier i boken är ibland på gränsen till plagiat”, skriver hon och avser ett avsnitt om Magnus Ladulås som nästan helt följer ett avsnitt ur Biografiskt lexikon, skrivet av Herman Schück.

En annan historiker, Claes Gejrot, Riksarkivet, fann till sin förtrytelse att Harrison i boken Karl Knutsson (Historiska Media 2002) hade knyckt en översättning av Vadstenadiariet och dessutom använt Gejrots kommentarer utan att ange källa. På förlaget blev man förstås generad och erbjöd ett mindre skadestånd.

Lyfter man på locket så rasar det fram liknande och, enligt historikerna, tveksam hantering av tidigare forskning. Sålunda skrev Michael Nordberg en bok, I kung Magnus tid (Norstedts 1995), ur vilken tre-fyra sidor (s 160-162) återfinns delvis ordagrant återgivna i Harrisons bok om pesten, Stora döden (s 391-394).

Vad ska man tro? Inga kan vara så elaka som akademiker och det är förstås trist när någon annan blir miljonär. Dick Harrison gör medeltiden levande och det ÄR en berömvärd insats.

Vi lever i en värld där alla knycker av varandra och det gäller bara (jag tror det var Brecht som sa det) att inte bli upptäckt. Nu har Dick Harrison blivit upptäckt och det som förargar honom mest verkar vara tårtan som kollegerna inte ville äta av.

Men tårtan är inte huvudsaken.

När historieskildringar blivit industri är det lätt att lockas av tempot och inkomsterna, skanna in forskningsresultat som andra ägnat ett helt liv åt att ta fram och låtsas att man har hittat på allt själv. Dick Harrison häller andras texter i en gryta, bjuder av den och räknar inte med att vi ska vara så noga.

Men kanske borde också den vanlige bokläsaren bry sig, anser Harrisons kolleger. I själva verket är kraven på populärvetenskapliga berättare större än på akademiska avhandlingar. Birgitta Fritz erinrar om historikern Eli Heckscher som framhöll att ”man som författare har ett mycket större ansvar när man skriver en populärvetenskaplig framställning än när man skriver för fackmän, eftersom dessa till skillnad mot övriga läsare själva kan kontrollera textens akribi”.

Själv tycker jag lite synd om Dick Harrison vars prisbelönta bok påstås innehålla plagiat.

Men det är också hemskt det faktum att Högskoleverket vid en kartläggning har visat att var tionde studentuppsats är helt eller delvis plagierad. Universiteten konsulterar numera jurister för att fastställa vad som ska betraktas som illegalt. Ifall plagiat upptäcks kan det räcka med några meningar så går ärendet direkt till högsta instans.

Dick Harrison har nu blivit professor i Lund. Han undervisar studenter som riskerar drakoniska straff ifall fusk uppdagas.

Fotnot: akribi betyder, enligt NE, vetenskaplig noggrannhet.

Doktor Gormander