ÅSIKT

Globalisering, ja tack!

Petter Larsson läser Hardts/Negris Imperiet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den globala marknaden förverkligas. Produktionskedjorna spänner över hela jorden. Finansflödena har löpt samman.

Samtidigt underordnas allt fler mänskliga verksamheter vinstintresset. Vattenförsörjning privatiseras. Växtgener patenteras. Tunnelbanan går på entreprenad.

Parallellt pågår politikens globalisering. Ett nytt styrsystem av internationella institutioner övertar rollen som ordningsbevarare.

Beskrivningar som dessa är vanliga i globaliseringslitteraturen både från höger och vänster. Utvecklingen i riktning mot ett globaliserat system är också utgångspunkten för den italienske filosofen Antonio Negris och den amerikanske litteraturvetaren Michael Hardts omdiskuterade verk Imperiet, som nu, äntligen, finns i svensk översättning.

I den svårforcerade, ibland närmast ogenomträngliga, boken försöker de båda sammanföra en rad olika utvecklingstendenser till vad som blir en imponerande mångbottnad och suggestiv beskrivning av en global ordning i vardande.

Det handlar inte, menar de, om en avreglering, utan om en omreglering av makt.

Framställningen cirklar kring två centrala begrepp: imperiet och mängden. Världsordningen bestäms och utvecklas i de ständigt växlande förhållandena dem emellan.

Imperiet är en maktordning med global räckvidd, utan geografiskt centrum, där makten i ökande utsträckning ut-övas inom övernationella institutioner, nätverk, avtal och normer.

Ingen enskild stat, inte ens USA, är längre suverän.

Detta system har fötts ur produktivkrafternas krock med nationalstatssystemet. En tjänstedominerad och allt mer transnationaliserad produktion har framkallat behovet av en global politisk ordning.

Staten upphör inte i och med denna övergång, men den får en förändrad funktion. Från att ha varit en buffert mot den internationella miljön, blir dess uppgift under imperiet att anpassa lokala förhållanden till världsmarknadens krav. (Sunda statsfinanser! Inflationsbekämpning!)

Inom imperiet har de dominerande staternas konkurrerande imperialismer upphört och ersatts av en global polisiär verksamhet, där världssamfundet/imperiet ingriper mot systemets inre fiender, det må sedan vara "skurkstater", "terrorister", migranter eller globaliseringsaktivister.

Det betyder inte att vi får en mindre exploaterande eller fredligare värld. Imperiet ställer ordning och fred i utsikt, men misslyckas ständigt med att infria löftena.

Det andra centrala begreppet är alltså mängden. Med risk för att göra en överdriven förenkling kan detta förstås som alla de människor världen över som lever och verkar under imperiet: ett globalt proletariat.

Det vore lätt att betrakta mängden som underordnad, förtryckt. På sätt och vis är det sant. Samtidigt är det mängden som är mäktig. Dess arbete bär upp och återskapar ständigt världen. I sin strävan efter autonomi och välstånd utvecklar mängden ständigt strategier för att undslippa imperiets kontrollmakt. Därmed tvingar den systemet till förändring.

Läser man Imperiet som en beskrivning av världen i dag är det lätt att rada invändningar. I synnerhet som författarna inte direkt gödslar med belägg för sina påståenden.

Det postindustriella arbetet är möjligen en realitet för en begränsad del av mänskligheten. Storföretagen är ännu knutna till sina nationalstater. De övernationella institutionerna är i sin linda. Med Irakkriget i färskt minne bör också tesen om imperialismens död ifrågasättas. Och så vidare.

Det vore dock ett misstag att läsa boken så. I stället bör man tala om tendenser. Det är en möjlig värld som beskrivs, inte ett färdigt system.

Det som gör Hardts och Negris verk exceptionellt är emellertid inte det ambitiösa systembygget eller introduktionen av några mer eller mindre användbara begrepp, utan den politiska hållning, den uppmaning till kamp och den glädje och hoppfullhet inför kampen, som förvandlar Imperiet till en kraftfull politisk pamflett.

Under trycket från globaliseringen och i förvirring efter Sovjetunionens kollaps har vänstern antingen blivit socialliberal, eller också grävt sig fast i ett defensivt försvar av välfärdsstaten. Imperiets styrka ligger i dess försök att bryta upp denna förlamande polarisering genom att peka ut en annan väg: ett entusiastiskt bejakande av globaliseringen i kombination med militant kamp för att förverkliga en globalisering som sker på mängdens villkor, ett Motimperium.

Hur det ska ske är oklart. Hardt och Negri pekar, i rätt vaga ordalag, ut migrationen som en möjlig mobiliseringspunkt. Ett par förstakrav, menar de, skulle kunna vara fri rörlighet för människor och globalt medborgarskap, med garanterade sociala och ekonomiska rättigheter.

Men i huvudsak överlämnar de åt de sociala rörelserna att formulera alternativet. Och kanske kan den globala rättviserörelsen, liksom vinterns stora fredsmanifestationer, ses just som experiment i att organisera mängdens rörelser i riktning mot Motimperiet.

Samhälle

Petter Larsson