ÅSIKT

Shakespeare i ruinen...

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är skillnad på skurk och skurk hos Shakespeare. Med ont samvete mördar sig Macbeth till makt. Rickard III dödar utan att darra på manschetten.

Han är som Pär Lagerkvists Dvärgen. Deformerad och av ond vilja. Som om vanskapthet födde ondska.

Psykologin är inte oproblematisk. Inte i pjästexten (där tid ges till genomtanke) och inte i denna uppsättning (där allt måste övertyga direkt) som mer än vanligt delar aktörer i lag Minus och lag Plus. Å ena sidan de mäktiga. Å andra sidan maktens offer.

De förra är det virrvarr av stövelslickare och uppkomlingar som omger Rickard. De senare är pjäsens alla kvinnor som sett sina nära och kära mördas i Rickards maktkamp och som odlar raseriet som det svartnande dramat närs av.

Svepta i spelets vidunderliga kreationer ( Broms) är de alla magnifika. Kungamodern ( Sinclair). Änkedrottning Margaret ( Andersson). En häftig lady Anne ( Edwards).

Men undras ändå om det inte är männen som är intressantast i det mellanmänskliga spelet. En cynisk Rickard ( Malmberg). En oljig Buckingham ( Mosesson). En anpassling till slaktare Tyrell ( Järn).

Kvinnorna har så otroligt rätt att man snart tröttnar i ljuset av deras redbarhet. Männen är vidrigheter i en värld nedom sans och ära och just därför attraktivare. Som det i diktens värld alltid varit mer lockande med helvetet än med himlen.

I landsidyllen Roma inramas det helvetet av den märkligaste ruin man kan tänka sig. Öppen genom romanska valv mot dagens mäktiga grönska. Och mot en historia skriven lika våldsamt då som nu.

Fast i dag är det förstås mer ansade Bushar och Blairar som har ihjäl utan att darra på manschetten.

Teater

Mario Grut