ÅSIKT

...och i folkhemmet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Nils Poletti, Pierre Tafvelin och Sofia Bach i "En midsommarnattsdröm".
Foto: JANINA LAGSTAM
Nils Poletti, Pierre Tafvelin och Sofia Bach i "En midsommarnattsdröm".

Tanken att låta kärleksförväxlingarna i Shakespeares En midsommarnattsdröm transporteras till ett svenskt folkhemsfemtiotal har möjligen uppstått av den i Vadstena valda spelplatsen. Folkets parks dansbana är en tidstypisk byggnad med träkupol som såg till att dåtidens danslystna mindes bondesamhället inför den raskt annalkande framtiden.

Men med Shakespeare behöver man sällan vara särskilt noga med tid och rum. De teman som regissörer brukar accentuera är så pass starka att de fungerar lika bra i elisabetansk tid som insatta i ett borgerligt 1800-tal eller, som nu, i ett konservativt, svenskt femtiotal.

Valet i Vadstena att kasta om öppningen, låta hantverkarna i stället för Hertigens hov inleda spelet, motsäger egentligen programförklaringen kring ett patriarkalt folkhem mellan världskrig och sexuell revolution. Den ton som anslås stavar lek och spel, inte makt och förtryck.

Det är också framför allt i hantverkarnas scener som denna föreställning verkligen lyfter. Pierre Tafvelins enastående Botten lyckas, tillsammans med sina overallklädda kolleger ( Magnus Munkesjös Petter Kvitten, Erik Hults Robert Magerman, Anders Rydströms Tomas Snut, Dan Turdéns Frans Flöjt och Tobias Jacobssons Snugg), göra ansträngningarna kring spelet-i-spelet till en av de mest underhållande teatrala fumligheter jag har sett på en svensk scen, inklusive Nationalscenen.

Däremellan är det hela mycket nöjsamt, mest tack vare ett gott tempo och en spellust som resulterar i en välförtjänt arbetsseger. Att de mer subtila lagren i Shakespeares pjäs kanske inte alltid skiktas så som skulle önskas, eller att de sparsamt använda femtiotals-numren faktiskt kunde elimineras, blir i sammanhanget sekundärt.

Teater

Claes Wahlin