ÅSIKT

…och de har ännu ingenting begripit!

EDWARD W SAID om den kortsiktiga imperialismen, då som nu

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Afrobrasiliansk kvinna. Olja på duk. Signerad Eckhout 1641.
Afrobrasiliansk kvinna. Olja på duk. Signerad Eckhout 1641.

De stora moderna imperierna har aldrig hållits samman med blott militär makt. Storbritannien styrde Indiens vidsträckta territorier med bara några tusen kolo-niala officerare och ytterligare några tusen soldater, varav många var indier. Frankrike gjorde samma sak i Nordafrika och Indokina, holländarna i Indonesien, portugiserna och belgarna i Afrika. Det avgörande elementet var det imperialistiska perspektivet, det överlägsna sättet att betrakta en avlägsen utländsk verklighet, att konstruera dess historia utifrån ens egen synpunkt, och att uppfatta den lokala befolkningen som undersåtar vilkas öde bör avgöras genom vad avlägsna administratörer anser är bäst för dem. Ur sådana självsvåldiga perspektiv utvecklas idéer, inklusive teorin att imperialism är någonting välgörande och nödvändigt.

Detta fungerade under en period eftersom många lokala ledare trodde - felaktigt - att samarbete med den imperialistiska makten var det enda alternativ som stod till buds. Men eftersom det dialektiska förhållandet mellan det imperialistiska perspektivet och det lokala är fientligt och instabilt blir konflikten mellan härskare och undersåtar förr eller senare omöjlig att hålla tillbaka och den utvecklas då till kolonialkrig, så som skedde i Algeriet och Indien.

Vi befinner oss fortfarande långt därifrån när det gäller det amerikanska styret över den arabiska och muslimska världen; under det senaste århundradet och fram till nu har nämligen pacificering med hjälp av impopulära lokala härskare fungerat effektivt.

Åtminstone sedan andra världskriget har USA:s strategiska intressen i Mellanöstern varit, för det första, att säkerställa tillgång på olja, och för det andra att till en enorm kostnad garantera Israels styrkeposition och regionala herravälde över sina grannländer.

Varje imperium, inklusive det amerikanska, säger till sig självt och till världen att det är olikt alla andra imperier, att dess mission inte är att plundra och kontrollera utan att upplysa och befria. Dessa idéer delas inte på något sätt av folken som lever i imperiet, men detta har inte hindrat USA:s propagandaapparat och politiska ledning från att tvinga på det amerikanska folket, vars informationskällor när det gäller araberna och islam är bedrövligt bristfälliga, sitt imperialistiska perspektiv.

I USA har "arabister" utsatts för allt hårdare angrepp. Att ens tala arabiska eller ha något slags förstående kännedom om den omfattande arabiska kulturella traditionen har framställts som ett hot mot Israel. Medierna publicerar de mest avskyvärt rasistiska stereotyper om araber (se till exempel en artikel av Cynthia Ozick i Wall Street Journal där hon beskriver den palestinska kulturen som "ett förtal av livskraften, en sektmentalitet upphöjd till ondskefull spiritualism").

Flera generationer amerikaner har kommit att uppfatta arabvärlden först och främst som en farlig plats, där terrorism och religiös fanatism grasserar och där en omotiverad antiamerikanism inpräntas hos de unga av ondskefulla präster som är antidemokrater och hätska antisemiter.

När en ledare dyker upp som "vi" tycker om - shahen av Iran eller Anwar Sadat - utgår amerikanerna från att han är en modig visionär som gör saker på "vårt" sätt, inte därför att han förstår sig på det imperialistiska maktspelet (som går ut på att överleva genom att blidka den härskande makten) utan därför att han drivs av principer som vi delar.

Nästan ett kvarts århundrade efter att han mördades är Sadat en bortglömd och impopulär man i sitt eget land eftersom de flesta egyptier anser att han satte USA:s intressen främst, inte Egyptens. Samma sak gäller för shahen av Iran. Att Sadat och shahen efterträddes av härskare som är mindre tilltalande för USA visar inte, som vi skulle vilja tro, att vi hade rätt, men däremot att det imperialistiska perspektivets förvrängningar skapar ytterligare förvrängningar i Mellanösterns samhällen som förlänger lidandet och leder till extrema former av motstånd och politisk självhävdelse.

Detta gäller i särskilt hög grad palestinierna, som anses ha reformerat sig själva genom att låta Mahmoud Abbas bli deras ledare i stället för den mycket hårt kritiserade Arafat. Men vad som utgör "reformer" är här en fråga om imperialistisk tolkning, inte om faktisk verklighet. Israel och USA anser att Arafat står i vägen för den politiska lösning som de vill tvinga på palestinierna, en lösning som skulle eliminera palestiniernas krav och som skulle utgöra Israels slutliga seger över det som vissa israeler har kallat landets "arvsynd", nämligen att man förstörde det palestinska samhället 1948 och fördrev palestinier som fortfarande i dag är statslösa eller lever under ockupation.

Det spelar då ingen roll att Arafat - som jag förvisso har kritiserat i åratal i arabiska och västliga medier - fortfarande allmänt betraktas som palestiniernas legitima ledare. Han är folkvald och han har ett folkligt stöd som ingen annan palestinier kommer i närheten av, allra minst Abbas, en byråkrat som sedan länge är en av Arafats underordnade och som helt saknar folkligt stöd.

Dessutom finns det nu en självständig och organiserad palestinsk opposition, Independent National Initiative, som riktar sig både mot Arafats styre och mot islamisterna. Men den får ingen uppmärksamhet eftersom amerikanerna och israelerna vill ha en foglig samtalspartner som inte kan ställa till med problem. Frågan om ett sådant arrangemang verkligen kan fungera skjuts upp till en annan dag. Detta är sannerligen kortsynt - det är den imperialistiska blickens blinda arrogans. Samma mönster upprepas i USA:s officiella syn på Irak, Saudiarabien, Egypten och de andra arabstaterna.

Problemet med dessa synsätt är att de är så inkompetenta och ideologiska; de förser inte amerikanerna med idéer om araber och muslimer utan med idéer om hur de skulle vilja att araber och muslimer var. Att ett så stort och enormt rikt land som USA har åstadkommit en så vanskött, illa förberedd och ofattbart inkompetent ockupation av Irak som den som nu pågår är rent parodiskt, och att en måttligt intelligent byråkrat som vice försvarsminister Paul Wolfowitz kan bedriva en så kolossalt inkompetent politik och samtidigt övertyga människor om att han vet vad han sysslar med är ofattbart.

Det som ligger bakom detta imperialistiska perspektiv är ett gammalt orientalistiskt synsätt som förvägrar araberna rätten till nationellt självbestämmande. De uppfattas som annorlunda, oförmögna att förstå logik, oförmögna att tala sanning och i grunden omstörtande och mordlystna.

Sedan Napoleons invasion av Egypten har det funnits en oavbruten imperialistisk närvaro baserad på dessa premisser runtom i arabvärlden, vilket har skapat oerhörd misär - och vissa fördelar, det är sant - för en överväldigande majoritet av befolkningen. Men vi har blivit så vana vid locktonerna från amerikanska rådgivare som Bernard Lewis och Fouad Ajami, vilka har riktat sin bitterhet mot araberna på alla tänkbara sätt, att vi på något sätt tror att det vi gör är rätt eftersom "araberna är sådana". Att detta också råkar vara en israelisk dogm som okritiskt stöds av de neokonservativa figurer som dominerar Bush-administrationen gör bara saken värre.

Vi kan således räkna med ytterligare flera år av kaos och misär i en region där ett av de huvudsakliga problemen, för att uttrycka det i klartext, är USA:s makt. Men till vilken kostnad, och för vilket syfte?

Edward W Said

Översättning: Tor Wennerberg