ÅSIKT

Räkna med bråk

RAGNAR STRÖMBERG om en våldsam debut

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är en ytterst försiktig gissning att Jonas Hassen Khemiris debut-

roman Ett öga rött kommer att väcka anstöt i de flesta tänkbara ideologiska och litterära läger, också bland dem som annars skulle välkomna en talangfull ung förortsförfattare.

Khemiri kommer att anklagas för sexism, fascistisk våldsdyrkan och anti-

semitism, för Ett öga rött kännetecknas inte av subtila distinktioner mellan författaren och det skrivna, en strindbergsk bok som söker sanningen i striden, skönheten i hatet.

Han gör det med en intensitet som ingen prosadebutant sedan Nikanor Teratologen, vars nemesis och like han är.

Och för att ingen ska sväva i tvivelsmål på att han står för varje ord, varje påstående om tingens ordning och sakernas tillstånd, flyttar han själv in i samma uppgång som sin hjälte som öppet redovisar dealen med sin upphovsman: "" Khemirkillen borde inte ge upp för Sverige behöver fler arabförfattare och kanske min hjälp kan lära honom skriva äktare än dom andra " varje gång han får " priser det kommer ny check till mig " Alla svennar köper boken för dom tror dom får mesig halvarab fast egentligen dom får äkta arabisk fullblod!".

På den omedelbara språkliga nivån sker ingenting revolutionerande, för den kantiga prosan - "I samma tidning det stod reportage som sa polisen ska börja göra hårdare tag" - är numera accepterad som konstspråk och därmed desarmerad som syntaxupprorisk provokation, något Khemiri är medveten om och i stället använder för att ge språklig gestalt åt berättarens, den unge tankesultanen Hamils, vägran att låta sig integreras, för han har genomskådat Den Stora Integrationsplanen som vill göra svennar av blattar. Och han tänker bli den styggaste jävla revolutionsblatten,"Sveriges rikaste kändisadvokat som hjälpte blattar ur häktet gratis och byggde " arabisk kulturcenter mitt framför svenska kungaslottet".

Här finns ett - betydande - problem, för när läsaren vant sig vid den språkliga kontrasteffekten, hotar ordföljdens alla sladdar och tvärnitar att bli mer manér än stolt förkastande av det påbjudna. Att det händer så sällan som det gör, är ett vittnesbörd om Khemiris språköra, som är av det exceptionella slaget.

Hamil är en klassisk rebell, lika delar drömmare och krigare, poet och hårding, som söker sin identitet och sin plats i världen och som av en gammal kvinna, Dalanda, får en skrivbok, där han ska berätta sitt liv så att hans identitet befrias från pålagringarna, bilderna. Dalandas motpol är hans far, den jordnäre butiksinnehavaren som skäller ut sonen för att han lyssnar på den där fundamentalistiska kärringen och låtsats som om han inte kan prata och skriva riktig svenska.

Skrivboken och den stora arabiska kulturtraditionen är nu inte det enda Dalanda stoppar ned i den begåvade ynglingens matsäck, något en lärare, Alex, blir varse: "Sen Alex började snacka om dom sex miljonerna som dödats och gashusen och brännugnarna och godstågen " Men han kom för sent för Dalanda har redan berättat dom flesta siffrorna är lite överdrivna " sen alla som säger sanningen arresteras och spärras in som Ahmed Rami".

Hamils värld är indelad i onda och goda, fittor och hjältar och ena dagens drömtjej är nästa dags hora. Hamil genomskådar hur allt hänger ihop inifrån sitt för varje dag tjockare muskelpansar: från pappans anpassning och svek mot Kampen som hans döda mamma ständigt påminde om, över fiskpanettrasismen i skolbespisningen till hur Allahs makt styr människornas öden.

Ett öga rött är en utvecklingsroman som besvärjer uppbrottet och utbrytningen, men heroiserar att stanna kvar bland de sina. Så Hamil lyssnar till slut på sin far och vännen Nourdine, den arbetslöse skådespelaren, när fadern säger att vad vi behöver är inte fler fanatiker och självmordsbombare utan skickliga förhandlare med sinne för realiteter. En hållning som utgör det sköra bräckliga hoppet om ett samtal som kan avbryta den förnuftets sömn som alltid alstrar vidunder.

De vidundren är närvarande i Ett rött öga - som när Hamil hävdar att det aldrig funnits några stora judiska idrottsmän för i sporten kan man inte ta sig fram med hjälp av "pengar och kontakter". Det senare påståendet är häpnadsväckande - om det är något som kännetecknar den samtida internationella idrotten är det en mediahypad penningcirkus - medan det förra bara är okunnigt: Max Baer, Mark Spitz, flera av spelarna i 30-talets österrikiska fotbollslandslag Das Wunderteam " Så utan att vilja göra förlagen till censurinstanser, menar jag att någon i huset under resans gång borde visat integritet nog att påpeka det i sak befängda.

Roman

Ragnar Strömberg