ÅSIKT

ROLF EKÉUS slår tillbaka: Visst hade Irak vapnen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Min gamle vän Alexander Cockburn från 1970-talet, då vi bodde grannar på Central Park West på Manhattan, har överraskat med att liera sig med Ramsey Clark, en av Saddams trognaste megafoner, genom att hävda att jag som chef för UNSCOM under åren 1991-1997 systematiskt skulle ha eftersträvat att upprätthålla FN-sanktioner mot Irak. Som vittne har herrar Clark och Cockburn åberopat ingen mindre än Hussein Kamel, måg till Clarks vän, Saddam, innan denne såg till att få Kamel mördad i januari 1996.

Vid ett av mina förhör i Amman i augusti 1995 med Kamel, efter dennes avhopp från Irak, hävdade Kamel enligt en uppteckning från förhöret som läckt ut tidigare i år, att Irak omedelbart efter Kuwaitkriget 1991 ensidigt förstört alla sina kemiska och biologiska vapen. Kamel som i början av 1990-talet var chef för Iraks program för massförstörelsevapen var emellertid inte ett sanningsvittne i allo.

Sålunda visade det sig att Irak efter kriget hade behållit stora mängder kemiska vapen vilka eliminerades av UNSCOM i ett omfattande förstöringsprogram.

UNSCOM byggde två stora förstöringsanläggningar i Irak år 1992, en för nervgaser och en för senapsgaser av olika slag.

Under åren 1993 till 1994 förstörde UNSCOM:s experter 295 ton senapsgas och 118 ton nervgaser (tabun och sarin) och därtill över 40 000 styck kemisk vapenammunition såsom bomber och artilleriraketer. Arbetet leddes av en holländsk kemist och en rad internationella experter, inklusive en specialistgrupp från Japan, genomförde detta utomordentligt komplexa projekt under en tidsrymd av endast två år.

Hussein Kamels trovärdighet stärktes inte heller av att han var ansvarig, tillsammans med sin svärfar, för det systematiska förnekandet av existensen i Irak av ett omfattande biologiskt vapenprogram. Först år 1995, månader före Kamels avhopp, tvingades Irak erkänna existensen av programmet och sommaren 1996 kunde UNSCOM spränga den omfattande Al-Hakkam- anläggningen och därtill förstöra ett antal vapenlaboratorier och mindre fabriker, alla anskaffade för produktion av biologiska vapen.

Trovärdigheten i Hussein Kamels utsagor i fråga om kemiska och biologiska vapen kollapsade på samma sätt som Al-Hakkam-fabriken.

En utsaga som Kamel gjorde vid det refererade förhöret finns det däremot kanske skäl att begrunda seriöst, nämligen att Irak

ingalunda givit upp sina ambitioner i fråga om massförstörelsevapen.

Tvärtom hävdade han före sitt ödesdigra återvändande till Bagdad att Iraks politik förblev att behålla förmåga att utveckla och producera sådana vapen genom bibehållande av teknik och materiel för vapentillverkning.

Jag hoppas att Alexander Cockburn har en fortsatt skön sommar i de skogiga trakter i nordvästra Amerika där han lär vistas och att han för sin egen tankeredas skull avstår från att fästa tilltro till Ramsey Clarks hart när outtömliga konspirationsteorier.

Rolf Ekéus