ÅSIKT

Lögner, lögner, lögner

JOHN PILGER om politiker, medier och vad en amerikan inte får veta

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Varje dag informeras nu amerikanerna om den pågående blodsutgjutelsen i Irak via den ständigt pågående medierapporteringen, även om attackernas verkliga omfattning med största sannolikhet döljs. Snart kommer fler soldater att ha dött efter ”befrielsen” än under själva invasionen. Att upprätthålla myten om ett ”uppdrag” blir nu allt svårare, precis som var fallet i Vietnam. Detta innebär dock inte att invasions-maktens propaganda inte skulle ha varit framgångsrik: den lyckades undertrycka sanningen att de flesta irakier var motståndare både till Saddam Husseins regim och till det anglo-amerikanska angreppet på deras hemland.

Detta är onämnbart här i Amerika. De tio-

tusentals irakiska döda och lemlästade existerar inte. När jag intervjuade Douglas Feith, nummer tre under Donald Rumsfeld i Pentagon, skakade han på huvudet och föreläste för mig om de amerikanska vapnens ”precision”. Hans budskap var att krig hade utvecklats till en oblodig vetenskap i tjänst hos Amerikas unika gudomlighet. Det var som att intervjua en präst. Endast amerikanska ”pojkar” och ”flickor” lider, och det är ”baathlojalisters” verk.

Medierna upprepar detta: de ger knappast något utrymme åt sanningen om ett folkligt motstånd och de publicerar mängder av bilder på skadade amerikanska soldater, vilka beskrivs med en gråtmild, hemmapatriotisk chauvinism som hyllar angriparnas offerstatus samtidigt som de framställer den imperialism de tjänade som välvillig.

De vördnadsvärda New York Times och Washington Post är naturligtvis inte lika opolerade som Rupert Murdochs medier. Den 23 juli gav emellertid båda tidningarna stort utrymme på förstasidan åt regeringens noggrant manipulerade ”hemkomstceremoni” för 20-åriga meniga soldaten Jessica Lynch, som skadades i en bilolycka under invasionen och blev tillfångatagen. Hon togs om hand av irakiska läkare, som troligen räddade hennes liv och som riskerade sina egna liv när de försökte överlämna henne till amerikanska trupper. Den officiella versionen, att hon modigt skulle ha slagits mot irakiska angripare, är en lögn, och detsamma gäller för ”räddningsaktionen” (i ett nästan folktomt sjukhus), som filmades med infraröd kamera av en Hollywoodregissör. Allt detta är väl känt i Washington, och mycket av det har rapporterats.

Det avskräckte dock inte de bästa och de värs-ta elementen inom amerikansk journalistik att tillsammans hjälpa till att iscensätta hennes glädjestrålande hemkomst till Elizabeth, West Virginia. New York Times rapporterade att Pentagon nekade till att ha ”förskönat” historien och skrev att ”endast ett fåtal människor tycktes bry sig om kontroversen”. Enligt Washington Post hade hela affären ”solkats av motstridiga redogörelser i medierna”. George Orwell beskrev detta som ”ord som faller över fakta likt mjuk snö, som suddar ut deras konturer och täcker över alla detaljer”.

Tack vare den friaste pressen i världen tror de flesta amerikaner, enligt en nationell opinionsundersökning, att Irak låg bakom 11 september-attackerna. ”Vi har fallit offer för den största mörkläggningsoperationen genom tiderna”, säger Jane Harman, en sällsynt röst i kongressen. Men även det är en illusion. Den förbjudna sanningen är att det oprovocerade angreppet på Irak och plund-ringen av landets resurser är Amerikas sjuttiotredje koloniala intervention. Dessa inter- ventioner, i likhet med hundratals blodiga hemliga operationer, har mörklagts av ett sy-stem och av en veritabel tradition av statsstödda lögner som sträcker sig tillbaka till folkmordskampanjerna mot den amerikanska ursprungsbefolkningen.

Till de många historiska exemplen hör spansk-amerikanska kriget, som bröt ut efter att Spanien falskeligen anklagats för att ha sänkt ett amerikanskt krigsskepp, Maine, och efter att Hearsttidningarna hetsat fram krigshysteri; och det obefintliga ”missilgapet” mellan USA och Sovjetunionen, som byggde på förfalskade dokument vilka gavs till journalister 1960 och som bidrog till att accelerera kärnvapenkapprustningen; och, fyra år senare, det obefintliga vietnamesiska angreppet på två amerikanska jagare i Tonkinbukten för vilket medierna krävde vedergällning, och som gav president Johnson den förevändning han ville ha för att bomba Nordvietnam.

I slutet av 1970-talet kunde president Carter, tack vare mediernas tystnad, beväpna Indonesien under det att östtimorianerna slaktades, och påbörja det hemliga stödet till mujahedin, som gav upphov till talibanerna och al-Qaida. På 1980-talet var det en fabricerad absurditet, påståendet att Amerika ”hotades” av de folkliga rörelserna i Central-amerika, i synnerhet sandinisterna i det pyttelilla Nicaragua, som gjorde att president

Reagan kunde beväpna och stödja terrorgrupper som contras, vilket resulterade i uppskattningsvis 70 000 döda.

Amerikanerna, konstaterar tidskriften Time, lever i ”ett evigt nu”. Poängen är att de inte har något val. Bland de tongivande medierna dominerar nu Rupert Murdochs tv-kanal Fox, som fick sig ett bra krig. Federal Communications Commission, som styrs av Colin Powells son Michael, är nu i färd med att slutgiltigt avreglera tv-branschen så att Fox och fyra andra konglomerat ska kunna kontrollera 90 procent av mark- och kabelnäts-publiken. Le Monde diplomatiques chefredaktör Ignacio Ramonet summerade situationen på ett träffande sätt: ”I syfte att rättfärdiga ett preventivt krig som Förenta nationerna och den globala allmänna opinionen inte ville ha organiserade den doktrinära sekten kring George Bush en propaganda-maskin som producerade statliga lögner med en beslutsamhet påminnande om 1900-talets värsta regimer.” De flesta av lögnerna vidarebefordrades direkt till Downing Street från Vita husets Office of Global Communications som arbetar 24 timmar om dygnet.

Många hade utarbetats av en hemlig enhet inom Pentagon kallad Office of Special Plans, som arbetade med att göra rå underrättelse-information ”sexigare”, och mycket av detta material åberopades sedan offentligt av Tony Blair. Det var här som många av de mest kända lögnerna om massförstörelsevapen ”togs fram”. Den 9 juli sa en leende Donald Rumsfeld att Amerika aldrig hade haft några ”dramatiska nya bevis” och hans and-reman Paul Wolfowitz hade tidigare avslöjat att ”frågan om massförstörelsevapen” kom upp enbart ”av byråkratiska skäl, därför att det var det enda skälet [för en invasion av Irak] som alla kunde komma överens om”.

Blairregeringens angrepp på BBC kan förstås som en del av detta. De är inte enbart en avledande manöver för att rikta bort uppmärksamheten från Blairs kriminella samröre med Bushgänget. Som den skarpsinnige amerikanske mediekommentatorn Danny Schechter framhåller har BBC:s intäkter ökat till 5,6 miljarder dollar; BBC har fler tittare i Amerika än antalet tittare som ser på BBC 1 i Storbritannien; och vad Murdoch och de andra växande tv-konglomeraten länge har velat är att BBC ska ”hållas tillbaka, brytas sönder, till och med privatiseras ?”.

Som på beställning ifrågasatte Tessa Jowell, den brittiska kulturministern, huruvida BBC:s avtal skulle förnyas. Det ironiska i detta, säger Schechter, är att BBC hela tiden har varit starkt positivt till Irakkriget. Han citerar en omfattande studie från Media Tenor, det opartiska institut som han grundade, som analyserade krigsrapporteringen i några av världens ledande tv-bolag och fann att BBC gav mindre utrymme åt avvikande uppfattningar än alla andra, inklusive de amerikanska tv-bolagen. En studie från Cardiff University fann ett liknande mönster.

Många gånger förstärkte BBC de påhittade uppgifterna från lögnmaskinen i Washington, till exempel Iraks obefintliga attack mot Kuwait med scudmissiler. Minns även BBC-journalisten Andrew Marrs oförglömliga segertal utanför 10 Downing Street: ”[Tony Blair] sa att de skulle lyckas inta Bagdad utan något blodbad, och att i slutändan skulle irakierna fira. Och på båda dessa punkter har det visat sig att han hade fullständigt rätt.”

Nästan varje ord i det uttalandet var missvisande eller rent nonsens. Enligt flera studier är dödssiffran nu så hög som 10 000 civila och 20 000 irakiska soldater. Om detta inte utgör ett ”blodbad”, vad var då massakern på 3 000 människor i World Trade Center?

Å andra sidan blev jag rörd och nästan lättad av den beskrivning av den heroiske doktor David Kelly som gavs av dennes familj. Det var dr Kelly, en vetenskapsman som arbetade för det brittiska försvarsdepartementet, som tog livet av sig sedan regeringen pekat ut honom offentligt som BBC:s källa. ”Davids yrkesutövning”, skrev hans familj, ”kännetecknades av hans integritet, heder och hängivna strävan att finna sanningen, ofta under de mest prövande omständigheter. Det är svårt att föreställa sig omfattningen av denna tragedi.”

Det råder knappast något tvivel om att en majoritet av det brittiska folket förstår att David Kelly var raka motsatsen till dem som har visat sig vara ombud för en farlig och våldsam utländsk makt. Att stoppa detta hot är mer angeläget nu än någonsin, för irakierna och för oss själva.

John Pilger

Översättning: Tor Wennerberg