ÅSIKT

Här föds Elin Wägner på nytt

KRISTINA HULTMAN om ett mästerverk 70-talet inte ville begripa

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Den stora biografin om Elin Wägner har kommit ut på nytt - och kanske har den i dag en chans: "Nu, på andra sidan barrikaderna, går det att läsa på ett nytt sätt", skriver Kristina Hultman. (Bild ur boken)
Den stora biografin om Elin Wägner har kommit ut på nytt - och kanske har den i dag en chans: "Nu, på andra sidan barrikaderna, går det att läsa på ett nytt sätt", skriver Kristina Hultman. (Bild ur boken)

Drygt ett kvartssekel har gått sedan Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder presenterade sin epokgörande biografi om Elin Wägner. Hedern för detta författarsamarbete som tog sju år att slutföra ska delas med Barbro Alving som var den första tänkta biografen. Utan hennes minutiösa förarbeten och intervjuer under 50-talet, hade det aldrig blivit någon bok. Hela det alvingska materialet kom så småningom att lämnas över till författarduon Isaksson och Linder, och finns i dag i de Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg.

Och det är ju naturligtvis som Helena Forsås Scott påpekar i förordet till den vackra nyutgåvan: "Den enhetliga och sammanhängande berättelsen om ett människoliv är inte längre självklar".

Ändå dånar det i mig av nytt färskt

feministiskt blod efter läsningen. Varför är det så?

Ja, biografin spänner över hela livsresan. Från barndomen i Lund och förlusten av mor Anna vid tre års ålder, via fadern (prästen) som inte kan begripa att hans barn är ett geni, över vreden över att bli tillbakahållen, pennskafts-

tiden, Idun, fredsaktivismen, Fogelstad, Tidevarvet, Väckarklocka, depressionerna, den religiösa mystiken och stol nummer femton i Svenska akademien.

I bokens slut går resan tillbaka hem till modern igen. Det är mycket vackert. Dödsbädden görs i ordning, granngårds med Lilla Björka, hemma hos den "dotter" som Wägner får i vuxen ålder ( Flory Gate). Just den här gången sitter inte Elin Wägner själv med.

Det går att tala om ett mästerverk. Förmågan till inlevelsen i skrivprocessen och i berättandets psykologi, öppnar dammluckor mellan litteratur och liv. Isaksson och Linder liknar det vid att "författaren och privatmänniskan leker tittut med varandra". Som två upphetsade yngre lekkamrater springer biograferna efter.

Ut forsar hela den svenska kvinnorörelsens historia under åren före och efter de båda världskrigen. Ut forsar allt det skrivna. Åsa-Hanna och Norrtullsligan och "anteckningar ur mitt privathelvete". Ut forsar ofödda barn och stiliga kavaljerer och det svåra systerskapet och den ännu svårare kärleken till män.

Sådan läsglädje har jag inte upplevt på länge.

Bilden av kvinnornas svek i fredsfrågan i Wägner-biografin har ifrågasatts. Att Wägner skulle vara "den enda" som kämpade för freden. Irene Andersson gör det bland annat i sin intressanta avhandling Kvinnor mot krig, från 2001 (Lunds universitet).

Därför blir jag förvånad när jag (som förstagångsläsare) inte hittar den sagda kritiken särskilt uttalad från Isaksson och Linder. Inte heller idealiseras studie-föremålet. Det enda jag hittar är konstaterandet att Wägner själv kände en djup besvikelse över kvinnornas skepsis inför totalvägran, och det är ju något helt annat än att rörelsen verkligen svek.

Wägner beskrivs som en av många aktörer i det kvinnopolitiska spelet kring de båda världskrigen. Då och då drar hon sig undan för att få ägna sig åt sin litteratur. Anklagelserna för svek haglar dessutom lika mycket från andra hållet. Bittra anklagelser viner om varandra.

Iskall tystnad. Elisabeth Tamm och Ada Nilsson ur kretsen kring tidningen

Tidevarvet är mycket kritiska. Det är

inte annat än att man känner igen sig.

Särskilt övertygande är den plågsamma gestaltningen av hur Wägner (som ren överlevnadsstrategi) drömmer sig bort från krigets fasor, till en önskad framtid. Just under de år då förintelsen planeras i de tyska koncentrations-

lägren. Resultatet blir det komplexa

verket Väckarklocka från 1941.

Efter kriget kommer så tvivlet om riktigheten i den egna kompromisslös-

heten (vägra gasmask, vägra allt).

Isaksson och Linder redovisar hur Wägner (som just har fått en uppsats om sin egen pacifism i handen) skriver självkritiskt i ett brev till Emilia Fogelclou (religionspsykolog och nära vän):

"i detta torra sammanhang verkade [den] så barnslig och framför allt att jag liksom predikat en tro som inte höll och rört mig med postulat som lurat både mig själv och i någon mån andra. Så sov jag inte om natten." (Elin Wägner - en biografi s 615)

Så vad kan den relativa njuggheten gentemot Isakssons och Linders levnadsteckning bero på?

Ja, för det första är den tillkommen under ett sjuttiotal då subjektet så sakteliga håller på att dö ut. Mycket får också räknas på tidsandans konto. Litterära tolkningar skulle ha en viss tendens, och i den ingick inte moderskapet i Wägners tappning. Linder och Isaksson ansågs reaktionära.

Nu, på andra sidan barrikaderna, går det att läsa på ett nytt sätt.

Wägner-biografin kan läsas som en motståndshandling för den som vill ha identiteten tillbaka. Vi behöver ju inte finna oss i att ligga utspridda i tusen

bitar vid historiens slut.

Jag kan till och med se framför mig hur Elin Wägner just nu kommer in genom min dörr och sätter sig tillrätta för ett samtal.

Vi talar om freden. Om kvinnokampen. Och födandets mystik. Både det litterära och det kroppsliga.

Och om hon inte kommer "? Ja, då finns biografin. Fältet ligger fritt för oss alla och envar att låta Elin Wägner födas på nytt.

Biografi

Kristina Hultman