ÅSIKT

Gränsfall

Hanna Hallgren om en poet nära Jäderlund

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Eva Ribich.
Foto: CATO LEIN
Eva Ribich.

I litteraturtidskriften Babels senaste nummer finns en intervju med poeten Eva Ribich. Hon talar om sin tredje diktsamling, Längs med gräns, som den avslutande delen av en trilogi. Dessa ord bildar för mig en läseport in till Ribichs poetiska projekt. För det är tydligt att Ribichs poesi bärs av en processuell och undersökande energi. I den första boken, Med kinden mot det gula (1997) intensifierar texterna olika förhållningssätt till materian; det är tingen och förnimmandet av dem som skjuter ut genom skriften. I nästa bok, Du är den ende mitt hjärta har velat (2000), slår dikterna armarna om frånvaron, om dess outhärdliga och förpuppande närvaro. Dikterna fäster vid frånvaron av en älskad människa, liksom vid frånvaron av ett språk - vilket tvingar poesin att gripa efter schlagerstoft, läsarsånger. De stora känslornas balsam.

I Längs med gräns får man nästan tänka sig de korta texterna som utspillda under objektglas; hastiga tecken vid rörelsens gränser, materians början och slut. Ett studium av materialiseringsprocesser: "fjärils vinge krasad/ spricka del i mönster /" /" eller "/" / mjuka kurvan ängens vridning/ att vrida är att vara" eller "när som helst kan/ mur försvinna". Att vara eller inte vara, här är det själva rörelsen emellan som friläggs, och den skakar också dikternas struktur. En kamp mellan metrik och fri vers, och i förlängningen mellan de få diktradernas existens i kontrast till ett tomt papper. Vara - rörelse - intet - bli - blivande:

se så långt den ängen kommit

i sin strävan emot inget

i sin frihet ifrån banden

och lyckats att bli fri

se så fri den ängen är

nu så lätt den lyfter

så lätt allt är i frihet

så enkelt kring sin axel

I Ribichs texter finns en aforistisk skönhet, en enkelhet som för länge sedan passerat den tråkiga visdom som guppar vid språkets yta. Den ribichska visdomen klingar högt från rymden, djupt ur djupen, och landar och bränner i händerna: "överlåta åder/ tillit till en annan /" /", "/" /genom tyget tunna tråden, fogar samman stycken", "/" / som om aldrig varit/ inte sönderfallen". Det är rader, akuta som sirener, att väckas av och känntänka vid. Kort sagt: skrift som hoppar upp i ansiktet.

Sedan är det Ann Jäderlund, Ribichs brännande poetiska relation till Jäderlund. I intervjun i Babel nämner Eva Ribich att hon läst mycket poesi av Jäderlund. Jag tror inte att Längs med gräns hade blivit till - så som den är - utan sitt systerskap med Jäderlunds lyrik. Det är ett systerskap, en inspirationsnerv, som ligger mycket blottad i texterna. Naturligtvis skiljer sig deras poetiska universum åt på flera sätt; Ribichs blick är fästad nära tingen, Jäderlunds mer växlande mellan nära och långt - geografiskt och historiskt - ifrån. Men beröringspunkterna (eller kanske snarare närings- och utbytespunkterna), stilistiska och tematiska, är många. Den intensiva kampen med metriken, den queerifierade syntaxen. Att Ribichs texter vidrör de språkliga troper som Jäderlund ordskrapat: ängen, köttet, benet, märgen, muskeln, nerven, tyget, tråden, krasandet, sprickandet. Jag ser också ett utbyte i att Jäderlunds Som en gång varit äng (1988) har en förstasvit vid namn "Det lyser på gränsen", genom att detta gränslysande sträcks in i titeln Längs med gräns. Emellanåt går Ribich i direkt dialog med Jäderlund. I Som en gång varit äng läser jag i dikten Jod: "Veckla ut bladen/ Träng in i kärnan. Det finns ingen kärna/

När du är i mitten/" / Det finns inget rör/ När du kommer med vätska/ Det finns ingen/ vätska, Giovanni", och Ribich svarar: "även ben har inuti/ men inuti är märg/ inuti är vätska/ och inte kärna alls".

Jag tror att jag tycker att Längs med gräns närhet till Jäderlunds poetiska produktion är problematisk, så att säga är längs med gränsen. Men närheten är också produktiv, intensiv, bejakande, vidöppen. Den är poetiskt viktig, och bär sina intertextuella rötter fullt synliga och sårbara kring ordkroppen.

Lyrik

Hanna Hallgren