ÅSIKT

En resa i Europas katastrofer

Torsten Kälvemark om ett märkligt, gräns-
överskridande konstverk

1 av 2
W G S ebald, född 1944, död i en bilolycka 2001.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dagarna påminner man sig i Tyskland att det var 60 år sedan "Operation Gomorra" genomfördes. Det var täcknamnet för de stora allierade bombningarna av Hamburg i månadsskiftet juli-augusti 1943. Den 27 juli deltog 729 plan i attackerna och en eldstorm bröt lös som bara den natten kostade 18 000 civila människor livet.

Länge var det tabu i Tyskland att diskutera det lidande som genom nazismens ogärningar indirekt kom att drabba civilbefolkningen. Inte minst var de skönlitterära författarna ytterst återhållsamma på den här punkten. När W G Sebald 1999 i boken Luftkrieg und Literatur ställde frågor om denna tystnad vållade det en närmast förlägen - och bitvis indignerad - debatt. Men bara några år senare kan man konstatera att bombkrigets fasor kommit upp på både den historiska och litterära dagordningen.

Sebalds ärende för fyra år sedan var verkligen inte att förringa andra delar av det tyska 1900-talets historia. Han var absolut ingen revisionist som tyckte att det talats nog om förintelsen eller nazismens grymheter. Hans drivkraft var snarast en respekt för historien - hela historien. En "Vergangenheitsbewältigung" som inte bearbetar oskyldigt lidande också på den förlorande sidan blir i längden ett nationellt trauma.

I sitt skönlitterära författarskap har W G Sebald visat på nödvändigheten av att söka förstå den historia som vi själva eller våra närmaste föräld-ragenerationer varit med om. I en av de sista stora intervjuerna före sin död (han omkom tragiskt i en bilolycka i december 2001) talade han i Peter Weiss efterföljd om ett arkeologiskt förhållningssätt i skildrandet av det förgångna. Det var en metod som han delvis tillämpat också i några av sina tidigare böcker, Die Ausgewanderten från 1992 och Die Ringe des Saturn från 1995.

Men det var med sitt sista verk Austerlitz som han fick sitt egentliga genombrott. Något överraskande var han länge en mer uppmärksammad författare på anglosaxiskt område än på tyskt. Det berodde kanske på att han under mer än trettio år var bosatt i England, där han senast var verksam som akademisk lärare vid University of East Anglia. När Austerlitz översatts till engelska hamnade den snabbt på en lista bland årets viktigaste böcker i New York Review of Books och blev en berättigad försäljningssuccé.

Den långa exilen har säkert påverkat Sebald i språkligt avseende. Det faktum att han inte levde dagligen i en tysk språkmiljö har kanske bidragit till ett konservativt drag i hans stilistik. Han berättar själv i den tidigare nämnda intervjun att litterär tyska för honom faktiskt var ett inlärt språk. Han kom

från Allgäu, en del av Bayern, med en mycket särpräglad

dialekt.

Till det kan läggas att han i Austerlitz medvetet odlar en arkaiserande stil. Tyskans vindlande periodbygge har han här fört ett steg längre. Det talas ofta i den tyska litteraturkritiken om hans meanderliknande språkflöde. Några har velat kalla det ett manér men andra ser det som ett mycket medvetet suggestivt konstgrepp för att skapa den historiska ram som boken rör sig i.

Hur som helst så förefaller den svenska översättaren

Ulrika Wallenström på ett skickligt sätt ha löst det språkliga dilemmat. Vid en första anblick kan man tro att den svenska språkdräkten blivit för beroende av tyskans periodiseringar och verbplaceringar. Men jämför man några sidor med Sebalds original förstår man att närmare än så här kan knappast en översättning komma om man vill bevara författarens egna avsikter.

Till Sebalds egenheter hör också att bokens 302 sidor i stort sett saknar styckeindelning. Det är en framvällande litterär ström som läsaren ohjälpligt sugs med i. Men det är en långsamt framflytande ström, ungefär som en pråm på en av den europeiska kontinentens slättlandsfloder.

För det är på den europeiska kontinenten som huvudpersonen Jacques Austerlitz rör sig. Han är född av judiska föräldrar i Prag men blev som femåring ensam skickad till England undan de annalkande nazisterna. Han adopteras av ett par i Wales, där fadern är en sträng protestantisk predikant. Först i vuxen ålder får han kunskap om sitt eget ursprung och hans resor på kontinenten är en sannskyldig spaning efter en tid som flytt. Det är en spaning som inte bara rör människor utan bland mycket annat också arkitekturens vittnesbörd om gångna ideologier, från centralstationen i Antwerpen via de gamla försvarslinjernas befästningsbyggen till Theresienstadts djävulskt uttänkta samhällsstruktur.

Det är alltså lika mycket en krönika eller en reseberättelse som en roman. I själva verket ville Sebald i det här fallet värja sig mot just beteckningen roman. För läsaren framstår boken hur som helst som ett gränsöverskridande konstverk där albumbilder med amatörmässiga motiv och gammaldags gråtonsskalor hela tiden stöder och utvidgar texten. Berättarjaget strålar samman med huvudpersonen Jacques Austerlitz på olika platser i Europa och Sebald visar att han är en verklig europé. Delvis ser han vår världsdels historia som ett utdraget drama kring förstörelsen. I denna förstörelse finns också den europeiska kolonialismen med som en halvt frånvarande, halvt närvarande bakgrund till de katastrofer som drabbat vår kontinent.

Austerlitz är så vitt jag vet den första bok av Sebald som översatts till svens-ka. Som redan nämnts ses den också av många som krönet på hans författarskap. Imre Kertész har talat om hans romanvärld som magisk och sagt att

Sebald tecknade verkligheten "med mardrömmens precision och gåtans kusliga mångtydighet".

Förhoppningsvis kommer svenska läsare att de närmaste åren få stifta bekantskap också med andra delar av detta märkliga författarskap.

Roman

Torsten Kälvemark