ÅSIKT

Kul, på allvar

Claes Wahlin ser nycirkus med poesi i ett badkar

1 av 2
"Throat" och "Night and Day" med Company F/Z.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bland alla aktiviteter ute på Fittja äng under Subörb-festivalen ingår att visa upp nycirkusens tradition och sammanhang. Cirkus Cirkör har inte uppstått ur intet, saken är bara att inspiratörerna är verksamma utomlands och sällan har synts i svenska tält.

Den traditionella cirkusens tricks, jonglering eller akrobatik är självklara inslag, men har i nycirkusen en annan funktion. Virtuositeten är inte längre ändamålet, utan mer ett medel att gestalta samtida komplikationer. Om klassisk cirkus strävar efter största möjliga lätthet, är i nycirkusen själva den kamp som föregår slutresultatet ett av de moment som man delar med sig av till publiken. Nycirkusen har ett annat allvar än den klassiska cirkusen, därmed inte sagt att den saknar humor.

Handens sju fingrar, den kanadensiska gruppen Les 7 doigts de la main, berättar

hela tiden hi-storier, scener ur livet som förvandlats till ett slags lekfulla konflikter. Här kan kroppar strida med varandra eller med föremål, själva tävlingsmomentet skapar dramatiken och försänker samtidigt formen i ett högst samtida samhällsklimat där allt från överlevnad till identitetsformering tycks konkurrensutsatt.

Les 7 doigts de la main är en utbrytargrupp från Cirque du Soleil, kanske det enskilda kompani som har betytt mest för nycirkusen. Med stor skicklighet och humor länkas scenerna likt en kedja. Här används lampskärmar, badkar, resväskor och stolar vid sidan av klassiska redskap som trapets och rep.

Den som vill kunna fästa varje föreställning i en igenkännbar genre får problem med Company F/Z, vars Throat respektive Night and Day förmodligen lika gärna skulle kunna uppträda på en dansfestival. Att John Paul Zaccarini har ett förflutet i bland annat DV8 gör inte saken lättare. I såväl Throat som Night and Day finns en tydlig tematik som håller samman föreställningen.

Den förstnämnda är ett solo med Zaccarini, där han undersöker den manliga identiteten med dans, sång och akrobatik. Här knådas identiteten bokstavligen som en deg. Hängandes i ett rep medan vattnet strilar över kroppen tycks individen lyfta sig över sitt tvivel likt en ångerfull Ikaros eller Narkissos. Lättheten skymmer aldrig allvaret, det finns alltid ett stråk av svärta under den sceniska poesin.

I Night and Day, tveklöst ett av festivalens små under, möter vi två män (Zaccarini och David Eriksson) som lider av beröringsskräck. På var sitt håll - i scenens vatten bland kuber och bollar respektive i ett upphängt badkar - skyddar de sina revir, den ene med måttband, den andre med putstrasa. Varken fejandet

eller mätandet räcker för att undvika mötet dem emellan, och det mötet är väl också ett exempel på hur nycirkusen vill möta sin publik: med igenkänning, humor och känslan av att allt som berättas faktiskt är på riktigt.

Nycirkus

Claes Wahlin