ÅSIKT

När havre skulle bli råg - och Sverige förlorade 24 tunnor guld

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag vill ha goda nyheter. Jag vill ha feta kvinnor omkring mig som sover bra om natten. Ute i mörkret strövar nejsägarna, de längtar in till den värme där löftena ej kunna svikas. Men de är förtorkade i sina sinnen och alltför uppfyllda av att vårda sin ensamhet och bitterhet.

Med EMU lovas vi hundratusentals nya jobb, lägre hyror, 532-1047 nya dagisplatser i Stockholm (Svenska Dagbladet 7 augusti) samt glass och gratis ballonger till barnen. Äntligen en positiv kallelse från framtiden. Vår uppgift är att hurra när tåget med den svenska skvalpvalutan lämnar stationen för sin färd mot den Europeiska centralbankens kassavalv.

Sand blir till guld. Ekonomi är psykologi och glädjen kommer hädanefter att låsas vid en fast växelkurs.

För 250 år sen utkämpades en liknande strid, en enorm vetenskaplig kamp om Sveriges framtid. Jag tänker förstås på den så kallade havreförvandlingen.

Våren 1757 lade överstelöjtnanten och fortifikationsofficeren Johan Bernhard Virgin fram sin skrift Rön och försök om en underbar sädesarternas förvandling. I högtidliga ordalag avslöjade Virgin att han från Gud fått ingivelse till kunskap om ett mysterium som kastade "nytt ljus över naturkunnigheten" och tillför vårt land väldiga rikedomar. Herren hade visat honom hur man med enkla medel kunde förvandla havre till råg.

Man sådde tarvlig svarthavre och skar av den till roten när den gått i ax. Då koncentrerades hela växtkraften till rötterna och underbart förädlades de över nästa vinter till den härligaste råg. Virgin förutspådde en nationell vinst på inte mindre än 24 tunnor guld ifall metoden infördes i Sverige.

Virgins skrift ledde till en av de stora, vetenskapliga striderna i vårt lands historia. Tidningar, tidskrifter och broschyrer fylldes under de närmaste åren av upprörda diskussioner. "Hafreförwandlingen" blev samtalsämnet för dagen.

Från hela landet strömmade vittnesbörd in från lyckosamma "hafreförwandlare". Den främste av entusiasterna var Jakob Fredrik Adlerbeth på Ramsjöholm i Småland som med nya och märkliga försök kunde bekräfta förvandlingens riktighet och i Tierp läste en präst upp Virgins skrift på sockenstämman.

Men kritikerna var skoningslösa.

Linné som samma år i sin avhandling Migrationes avium hade bekräftat att svalorna sov och övervintrade på sjöbottnarna blev avundsjuk på Virgins berömmelse och kritiserade hans rön i en avhandling De transmutatione frumentorum. Två skilda arter kan inte slå över i varann, hävdade han. Det är naturens orubbliga lag.

Motargumenten hopades i veckobladen och sommaren 1758 framträdde en ung skribent, Peter Forsskål, och berättade hur han förgäves hade försökt bli "en hafreförwandlare". Men det funkade helt enkelt inte, påstod han. Lika gärna kunde man hugga svansen av en hund och vänta att den blev en björn.

Tyvärr vann nejsägarna denna gång och nog är det en smula sorgligt att läsa Virgins slutrader i denna strid där han i patetiska ordalag åkallar Herren. Fåfängt utstakar vi människor de lagar efter vilka det högsta Väsendet borde styra skapelsen.

Den gången gick Sverige miste om 24 tunnor guld. Hur mycket kommer vi inte att förlora om vi i den kommande EMU-striden låter nejsägarna vinna, förnekar det högsta Väsendet (i dag Europeiska Centralbanken), frånsäger oss såväl den botaniska som ekonomiska alkemins poetiska kraft och krymper framtiden till den öken där bara det kritiska förnuftet kan blomma.

Doktor Gormander