ÅSIKT

Vad finns där ute?

...och vad är vi? Åsa Linderborg läser två fascinerande böcker om universums mysterier

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Populärvetenskap är en internationell trend och är påpassligt huvudtema för årets bokmässa i Göteborg. Det är en viktig genre. Förutom det självklara kravet att all kunskap ska ges så stor spridning som möjligt, har allmänheten ur demokratisynpunkt rätt att få veta vilken forskning som bedrivs. Och det är en svår genre. Hur förklarar man abstrakta och komplicerade teorier på ett begripligt sätt utan att begå våld på innehållet? Och hur hittar man den rätta tonen så att man inte antingen blir docerande eller daltande idiotförklarar sina läsare - i båda fallen högfärdig inför sin självpåtagna uppgift?

Förutom stora kunskaper och ödmjukhet krävs det nästan skönlitterära talanger för att kunna skriva bra populärvetenskap, och den unga amerikanska fysikern Janna Levin har allt detta. Med Hur universum fick sina fläckar har hon skrivit en underbar bok för alla oss som ger blanka håken i gravitationen så länge solen går upp och ner som den ska. Även om arbetet med boken började som Levins privata brev till sin undrande mor om vad astrofysik egentligen är för något, är hennes ärendet inte i första hand att undervisa. Hon skriver för att undvika ödet att som så många av sina kollegor bli galen: "En del stora matematiker tog livet av sig. Det sägs att deras teorier gjorde dem vansinniga, men jag tror att de bara kände sig ensamma, isolerade av det de visste." Levin vill dela med sig för att slippa den alienation som ofrånkomligt tycks finnas inbyggd i allt vetenskapande. Ett skäl så gott som något att skriva.

Med storartad pedagogisk skicklighet lotsar hon läsaren in i universums mysterier. När man på 1800-talet upptäckte att himlakropparna innehöll samma grundämnen som också finns på jorden, öppnades dörren till den nya disciplinen astrofysik och en vetenskaplig kreativitet som vi ännu bara sett början på. Levin lyckas förklara de komplicerade teorierna om The Big Bang, svarta hål och krökta rum och hur solens fläckar påverkar jorden, och hon gör det dessutom med humor.

När hon - själv förvånad - konstaterar att människan består av stjärnstoff och att vi kanske egentligen inte är varelser utan händelser, blir läsningen hisnande. Utan att pocka på uppmärksamhet har hon en närvaro som ibland får huden att brännas, inte minst i de partier där hon blottar sitt ömmande privatliv.

Den mer konventionella Äpplen och stjärnor som faller, skriven av Uppsalaprofessorn Ulf Danielsson, har sin upprinnelse i den sympatiska universitetskursen Fysik för poeter. Också han är en mycket god pedagog och de skönlitterära referenser som han tryfferar astrofysiken med fungerar oftast bra. De många filosofiska problem som naturvetenskapen kan rymma presenteras behagligt och lekfullt, liksom den äldre konflikten mellan människans tusenåriga upptäckarlusta och kyrkans rädsla för att få sina trossatser ifrågasatta. Det är bara hedningar som tror på naturliga förklaringar, förkunnade Martin Luther. Och visst är det svårt att inte le inför somliga idéer om skapelsen. När mjölnaren Menocchio från Friuli år 1584 hårdnackat hävdade att Gud, människan och världen skapats genom en förruttnelseprocess likt maskar i en ost, dömdes han till livstids fängelse.

Å andra sidan var det inte heller alltid till vetenskapens fromma att vissa tänkare fick kyrkans sanktion. Aristoteles teologiska dogmer, till exempel att det inte finns något tomrum, blev en tyngande hämsko ända in i vår tid. Teorier om tomhet tolkades länge som kätterska påståenden om frånvaron av Gud. Möjligen blev det, som Danielsson ironiserar, lättare när biskopen av Paris år 1277 fastställde att Gud kunde göra som han ville, inklusive skapa tomhet.

Danielsson begränsar temat om förhållandet mellan vetenskap och politik till äldre tider och fokus är nästan enbart på kyrkans agerande. Det är ju enkelt att stämpla den medeltida katolicismen som trångsynt, men faktum är att kyrkan trots allt tillhandahöll många av de institutioner där naturvetenskapen kunde utvecklas. Äpplen och stjärnor som faller genomsyras av en väl romantisk syn på jakten efter kunskap och lider en brist på en självkritisk diskussion om hur även vetenskapen har använts i skumma syften. Och förutom den i sammanhanget självklara historien om atombombens födelse saknas hur naturvetenskapen fortfarande är ett stormaktspolitiskt slagfält. Det kunde ha lyft boken till något riktigt utmanande.

Mer inriktad på vetenskapshistoria är Danielsson i flera avseenden bredare än Levin, men han går inte på samma sätt på djupet. Levin tvekar inte heller att ställa läsaren mitt i sin egen pulserande forskning. Hon begär inte att vi ska svälja hennes kontroversiella teser om universums ändlighet, men utan krumbukter (och naturligtvis starkt förenklat) lägger hon fram sina teorier. Som läsare känner man sig utvald att få detta förtroende - hon litar på att jag har förmågan att förstå och att jag därmed ska hindra henne från att drivas till vanvett. Euforisk över att jag faktiskt tror mig begripa, tänker jag för en kort sekund att jag borde ha blivit astrofysiker jag också. Samtidigt är genren naturligtvis problematisk: som läsare kan man inte avgöra om vetenskapen presenteras rättvisande och man kan omöjligt ta ställning till bärigheten i rönen, framför allt inte till den nyare forskningen.

Astrofysikerna kan ingående förklara hur universum ser ut men det är något helt annat att förstå tillvaron eller sia om framtiden. Och det är större risk att människan orsakar jordens undergång än att någon komet slår oss i spillror eller att The Big Crunch sätter punkt för alltihop. Einstein var visserligen en stor naturvetare men han var också en kritisk betraktare av sin egen samtid och hur makten använde vetenskapen för att göra världen osäker - även den som studerar stjärnorna måste våga och orka se människan. Men får man tro spjuvern Aristofanes finns det i alla fall ingen anledning att frukta vad som finns bakom molnen. Redan fyrahundra år före Kristus framkastade han idén att stjärnfall var de dödas själar som slog glada kullerbyttor på vägen hem efter någon blöt fest. Det låter nästan för bra för att vara sant.

Populärvetenskap

Åsa Linderborg