ÅSIKT

Det är de små liven, inte de största drömmarna, som blir de bästa dikterna

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Peter Ortmans dikter tänker, och de tänker inte bara på sig själva. De "handlar om" saker och ting i världen, och deras författare tycks inte bekymra sig ett dugg över att större teoretisk medvetenhet än så krävs av poesin i dag. Han verkar leva i övertygelsen att också den omoderna modernismen får finnas. Det finns kvar en grundton från ett upproriskt och frihetligt sextiotal i hans lyrik, det decennium då han debuterade. Men på några dussin års håll planas akuta generationstillhörigheter ut. Nu befinner han sig i en mer allmän modernistisk tradition.

Den avskaffade och till inbillningens värld avförda själen är fullt närvarande hos Peter Ortman. Gudarna har flytt eller muterat, men deras receptorer i den mänskliga existensen sitter där de alltid suttit. Mytiska strukturer bökar i underjorden. Människan är "öde övergivna ögonblick mellan det solida och det lättflyktiga" som det står i en vresig resedikt från Färöarna i den nya boken Det måste vara själen. "Öde" och "övergivna" - modernismens nyckelord! Visst är T S Eliots ödeland en grannförort till Ortmans folkhemska grotesker. Gunnar Ekelöf skrockar instämmande i bakgrunden via ett par allusioner.

Ingen kan som Peter Ortman skildra det förvirrade och vilsekomna. Han kallar det "ödesförlust" och "osynliggörande". I den nya boken finns en snatterirättegång som utan att man märker det plötsligt ställer ett helt samhälles kontrollapparat och stöttepelare inför skranket. Det verkar som om moralen - den moral som värnar de nedersta - precis som själen får finnas i hans poetiska universum. Den gör också häftiga utslag i en svit politiska dikter som man nästan kan skära sig på.

Kanske anar man ett slags cyklisk syn på världen i de här dikterna. Vi går mot mörker och undergång, men bokarna förbereder ändå nästa års lövverk. Bredvid en krökt åldring ser man ett par unga flickor på rullskridskor. Läget är bistert, bist-rare än någonsin. Men underjordiskt arbetar kanske myterna på en återfödelse åt de vilsna och förtrampade. Den ohjälpliga verkligheten:

"På orange bårplast kvider

en grovtatuerad man

i himmelsblå byxor"

Och den kanske omöjliga utopin:

"I drömmen skall jag

flyga långt

med en tallrik soppa

som handbagage."

Stora ting kan trots allt ske i små liv. Men som vanligt är det de små liven som blir de bästa dikterna, inte de stora drömmarna. Helvetet är roligare att skriva och läsa om än himmelriket.

Den nya boken är mer strin-gent än tidigare Ortman-samlingar. Det drastiska balanserar mot det veka, det upprörda mot det eftertänksamma, politiken mot centrallyriken. "Ett utraderat inre söker cell att dela". Det måste vara själen.

Lyrik

Magnus Ringgren