Aftonbladet
Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Deras skulder - och vår skuld

JON WEMAN om Sveriges roll i IMF

    Argentinas relation till Internationella valutafonden, IMF, inleddes under 70-talets militärdiktatur. Generalerna lånade pengar till vapen och för att dela ut till sina affärsvänner och sig själva. Statsskulden växte. Under 90-talet följde strukturomvandlingens nedskärningar, avregleringar och privatiseringar. År 2000 fanns inte mycket kvar att privatisera, inga nya lån att få, och ekonomin gick stadigt nedåt. IMF lanserade ett nytt krispaket och inom några månader hade lågkonjunkturen fördjupats till en förödande depression.

Argentina är bara ett exempel. Ungefär så går det till, i land efter land. Under 20 år med IMF kan ekonomierna i Latinamerika visa upp en tillväxt på 7 procent per capita - det mesta eller allt koncentrerat i samhällets topp. Under de tjugo föregående åren var motsvarande siffra 75 procent.

I andra änden av systemet finns staterna i Nord, de som styr valutafonden. Sverige är ett av dem. Eftersom rösträtten i IMF är graderad efter insatt kapital har vi drygt en procent av rösterna i fondens styrelse. Sveriges ståndpunkter bestäms av finansdepartementet, UD och Riksbanken i samråd.

 

    För Argentinas del har den svenska regeringen utan större invändningar ställt sig bakom hela IMF:s politik under 90-talet och stöder de krav som ställs i dag. Privatiseringarna och andra "strukturella reformer" har varit nödvändiga för att "uppnå makroekonomisk stabilitet".

1997 såg regeringen Persson inga problem med att ta del i en ökning av IMF:s kapital - något som gjorde det möjligt för organisationen att utöka sina operationer och som ytterligare minskade de fattiga ländernas inflytande. UD berömmer i sina landspresentationer den nyliberala, IMF-dirigerade politiken i Peru och Bolivia - två länder som nyligen skakats av massiva folkresningar i protest mot nedskärningar och privatiseringar.

Frågan om en annan svensk politik har egentligen aldrig varit uppe till offentlig debatt. I riksdagens arkiv har jag bara hittat två frågor eller interpellationer (bägge av miljöpartiets Gustav Fridolin) - och bara en enda motion, från -92, som föreslår en förändring av politiken. En sökning bland inläggen på landets debattsidor ger också magert resultat.

 

    När jag ringer finansdepartementet för att förhöra mig om den svenska regeringens Argentinapolitik förklarar departementssekreterare Anna Björnmarker att "Uppgiften är att lösa betalningsproblem, och i det sammanhanget är nedskärningar nödvändiga. Alternativet finns inte, på grund av landets orimliga skuldbörda."

Men riskerar då inte nedskärningar i en lågkonjunktur att förvärra fallet?

"Det håller vi inte helt med om, fast det är svårt att veta. IMF kommer in när länderna är i kris " det finns en tendens att när man är sjuk så skyller man på doktorn."

När jag frågar om inte den "orimliga skuldbördan" borde kunna betraktas som illegitim, eftersom pengarna lånades av en diktatur blir svaret att "Sveriges position är att det är mycket problematiskt att tala om illegitima skulder " principen måste vara att avtal skall hållas " annars rycker man bort grunden."

Det är en labyrint till synes utan utgångar. De som drabbas av politiken saknar makt över den. De som har makten har inga tankar på att förändra den. De som skulle kunna tvinga fram en förändring, folken i Nord, vet inte vad som pågår.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet