ÅSIKT

Skammen att finnas till som sig själv

PIA BERGSTRÖM om Hans Gunnarssons första roman

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Efter tre jämnbra novellsamlingar (och ett Guldbaggebelönat filmmanus, Leva livet) har Hans Gunnarsson finslipat sin stil och sitt ämne. Han skriver oftast om underdoggar i komiska/sorgliga situationer, om "vanligt folks" leda och självförakt och desperata flyktvägar snarare än om exemplarisk kamp mot omständigheterna. Hans hjältar brukar äta för mycket godis och pommes frites, dricka för mycket vin, röka för mycket och ändå längta, desperat, efter något annat. Men hans "vi" är tveklöst: "Hundra knyck genom Falla. Vi satt tysta, inkapslade i "Tumbling dice"; vi mötte inte en bil."

En jävla vinter är Gunnarssons första roman. En varm, sympatisk och bra berättad historia om Gunnar Hanssons tjugoandra vinter i Finspång. Gunnar är grönsaksansvarig på U-livs och han hatar det. Han har viss besluts- och framtidsångest, läser en del, både Söderberg och Evander. Hans föräldrar har dött i en bilolycka:

"Allt hade stannat upp [" ] För att sedan långsamt, långsamt sättas i rörelse igen. Genom våren, sommaren. Mekaniskt. Som ett segt, stånkande lokomotiv; gymnasieåren som tog vid; mormors cancer, och morfar som tacklade av alltmedan Dylan sjöng It"s allright ma, I"m only bleeding."

Gunnar och hans polare Janne,

Reine, Ryd och LG som också blivit kvar i Finspångs limbo uthärdar helg-erna genom att dricka sig redlösa innan de går ner på Hotell De Geer, stans enda dansställe. De finaste tjejerna är ihop med idioter.

Dialogerna, det exakta avlyssnandet av allt som ligger bakom det trivialaste tomprat är Hans Gunnarssons styrka. Men jämfört med novellerna tycker jag romanen är mesig; fin scen vid fin scen, men inget drama. Själv minns jag tjugoåren som "de värsta" och visst är det väl just den svajande vilsenheten före valen och vuxenheten som författaren velat fånga. Men här är även det unga jagets röst dämpad, närmast medelålders efterklok. Pulsen, rusets peakar, dåraktigheten känns sällan. Bara den envisa skammen att finnas till som sig själv.

Om man jämför med en tung rea-list som Ahlin, eller en amerikansk nutida, Richard Ford, som i mästerverket Rock Springs (Vinterfiske 1989) skriver om ungefär likadana människor som Gunnarsson lyckas de visa tragiken, smärtan, ja storheten i varje "skitliv". Utan att de för den skull tycker synd om eller ser ner på alkoholister, idioter eller "förlorare". Hans Gunnarsson undviker ren tragik. Han vill så gärna vara lite rolig också, inte för pinsamt pretentiös kanske (en dödssynd i arbetarklassen) och skruvar gärna till det så man måste skratta åt eländet.

Men vi är ju tragiska.

Roman

Pia Bergström