ÅSIKT

Lurar de sina folk?

NAOMI KLEIN om terroristdåd som bedrägeri

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vad krävs det för att bli en stor nyhet mitt under en sommar som domineras av Arnold och Kobe, Ben och Jen?

En hel del, vilket en grupp unga filippinska soldater upptäckte nyligen. Den 27 juli riggade 300 soldater ett jättelikt shoppingcenter i Manila med sprängämnen och anklagade en av Washingtons närmaste allierade för att spränga sina egna byggnader i syfte att få amerikanskt militärt bistånd - och lyckades ändå knappt bli omnämnda i utrikesnyheterna.

Det är värst för oss själva, för efter Marriott-bombningen i Jakarta och de nyligen läckta underrättelserapporterna som hävdar att 11 september-attackerna planerades i Manila ser

Sydostasien ut att bli nästa stora front i Washingtons Krig mot terrorismen.

Filippinerna och Indonesien må ha missat inträdesprovet till Ondskans axel, men de båda länderna erbjuder Washington något som Iran och Nordkorea inte gör: USA-vänliga regeringar som är beredda att hjälpa Pentagon att vinna en enkel seger. Både Filippinernas president Gloria Macapagal-Arroyo och den indonesiska presidenten Megawati Sukarnoputri har anslutit sig till Bushs korståg som en perfekt täckmantel för deras brutala rensningskampanjer mot separatistiska rörelser i råvarurika regioner - Mindanao i Filippinerna, Aceh i Indonesien.

Den filippinska regeringen har redan inhöstat massiva pengasummor till följd av sin status som Washingtons närmaste terrorismbekämpande allierade i Asien. USA:s militära bistånd ökade från 2 miljoner dollar 2001 till 80 miljoner dollar i år, medan amerikanska soldater och specialstyrkor vällde in i Mindanao för att starta offensiver mot Abu Sayyaf, en grupp som Vita huset påstår har kopplingar till al-Qaida.

Detta pågick fram till mitten av februari, när alliansen mellan USA och Filippinerna drabbades av ett hårt bakslag. Strax före en ny gemensam militäroperation, där 3 000 amerikanska soldater skulle delta, sade en Pentagon-

talesman till en grupp journalister att USA-trupper i Filippinerna skulle "delta aktivt" i strid - en avvikelse från Arroyoregeringens officiella linje att soldaterna bara var där för att bedriva "utbildning".

Skillnaden är betydelsefull: En klausul i Filippinernas konstitution förbjuder krigföring av utländska soldater på landets territorium, en garanti mot ett återinförande av de amerikanska militärbaser som bannlystes från Filippinerna 1992. De offentliga protesterna blev så kraftiga att hela operationen måste blåsas av och framtida gemensamma operationer skjutas upp.

Under de sex månader som gått sedan dess, och medan alla har haft blickarna på Irak, har det skett en ökning i antalet terrorbombningar i Mindanao. Nu, efter myteriet, är frågan: Vem låg bakom dem? Regeringen lägger skulden på Moro Islamic Liberation Front (MILF). De upproriska soldaterna pekar ut militären och regeringen och hävdar att de genom att blåsa upp terroristhotet försöker motivera mer amerikanskt militärbistånd och amerikansk intervention. Soldaterna påstår bland annat följande:

att högt uppsatta militärer, i maskopi med Arroyoregimen, genomförde flygplatsbombningen i staden Davao i södra delen av landet i mars i år, liksom flera andra attentat. Trettio-åtta människor dödades i bombningarna. Ledaren för myteriet, löjtnant Antonio Trillanes, påstår sig ha "hundratals" vittnen som kan vittna om sammansvärjningen.

att armén har underblåst terrorism i Mindanao genom att sälja vapen och ammunition till just de rebellstyrkor som de unga soldaterna skickades ut för att bekämpa.

att medlemmar av militären och polisen hjälpte fångar som dömts för terroristbrott att fly från fängelset. Den "slutliga bekräftelsen", enligt Trillanes, var Fathur Rohman al-Ghozis rymning den 14 juli från ett hårt bevakat fängelse i Manila. Al-Ghozi är en ökänd bombtillverkare inom Jemaah Islamiah, som var inblandat i attentaten både på Bali och i Marriott.

att regeringen stod i begrepp att genomföra en ny serie bombattentat för att motivera införande av krigslagar.

Arroyo tillbakavisar anklagelserna och beskyller soldaterna för att vara brickor i ett spel som bedrivs av hennes skrupelfria politiska motståndare. Upprorsmakarna hävdar bestämt att de inte försökte överta makten utan endast ville avslöja en konspiration på högsta nivå. När Arroyo lovade att anklagelserna skulle utredas grundligt slutade myteriet utan våldsamheter.

Även om soldaternas taktik fördömdes i vida kretsar i Filippinerna var det många i pressen, och till och med inom militären, som erkände att deras påståenden var "välgrundade och legitima", som den pensionerade kaptenen i flottan Danilo Vizmanos sade till mig.

Lokala tidningar beskrev arméns vapenförsäljning till rebellerna som "en öppen hemlighet" och någonting "allmänt känt". General Narciso Abaya, överbefälhavare för de filippinska väpnade styrkorna, medgav att det förekommer "mygel och korruption på alla nivåer". Och polisen har erkänt att al-Ghozi inte skulle ha kunnat rymma från sin cell utan hjälp från någon på insidan. Än viktigare var att

Victor Corpus, chefen för arméns underrättelsetjänst, lämnade sin post, även om han förnekar all inblandning i Davao-attentaten.

Soldaterna var för övrigt inte de första att anklaga den filippinska regeringen för bombattentat mot den egna befolkningen. Några dagar före myteriet startade en koalition bestående av kyrkliga grupper, advokater och frivilligorganisationer en "undersökning" för att utreda ihärdiga rykten om att staten var inblandad i Davao-explosionerna. Den undersöker också amerikanska underrättelseorgans möjliga inblandning.

Dessa misstankar härrör från en bisarr incident den 16 maj 2002. Michael Meiring, en amerikansk medborgare, påstås ha detonerat en sprängladdning på sitt hotellrum och skadat sig själv allvarligt. Medan han återhämtade sig på sjukhuset fördes han bort av två män som enligt vittnen identifierade sig som FBI-agenter, och flögs till Förenta staterna. Lokala ämbetsmän har krävt att Meiring ska återkomma för att ställas inför rätta, men utan resultat. Business World, en ledande filippinsk tidning, har publicerat artiklar som öppet anklagar Meiring för att vara CIA-agent och inblandad i hemliga operationer "för att motivera stationering av amerikanska trupper och baser i Mindanao".

Men Meiring-affären har aldrig rapporterats i den amerikanska pressen. Och de upproriska soldaternas otroliga påståenden var inte mer än en endagsnyhet. Kanske verkade det helt enkelt alltför osannolikt: en tygellös regering som underblåser terrorism för att kunna pumpa upp sin militärbudget, sitta kvar vid makten och kränka medborgerliga rättigheter.

Varför skulle amerikaner intressera sig för någonting sådant?

Naomi Klein