ÅSIKT

Sång för en skitstövel

MARIO GRUT läser Ekerwald

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Strax efter andra världskriget dök den franske författaren Fer-

dinand Céline upp hos min farfar utanför Köpenhamn och undrade om han med fru och flintskallig katt fick bo i ett hus han hört stod oanvänt i farfars trädgård.

Céline var på flykt från Frankrike. Sökt för landsförräderi.

- Varför har katten inget hår på huvudet? undrade farfar.

- Jag klappar Bébert när jag skriver, sa Céline. Mindre när det går bra. Mer när det inte gör det.

Han fick bo hos farfar. Senare på andra ställen. Innan han återvände hem till förräderiprocesserna som dömde honom till fängelse i ett år plus betalning av rättegång (5 541 frcs) och portokostnader (2 004 frcs).

"Berövad medborgerliga rättigheter och ett år på kåken", sa Céline. "Man tackar och bugar!"

Lika hånfull var hans prosa. Dessutom full av fördomar och iskalla bitterheter. Han var antisemit. Antidemokrat. Anti allting. På sin gravsten ville han ha ristat NEJ!

Över denne nihilist har Carl-Göran Ekerwald rest ett mer besinningsfullt minnesmärke. Céline - Liv och tänkesätt är en briljant introduktion till ett tumultuariskt författarskap och frågan om det går att förena ett illvilligt tänkande med betydande konstnärlighet.

Céline hade ju ändå skrivit Resa till nattens ände. En av förra seklets klassiker. Svartare än nåt hos Beckett.

Ekerwald nedtonar svärtan genom att visa hur även stora diktare som Valéry, Claudel, Gide delar Célines fördomar.

Ett styvt retoriskt grepp. Men helt absolverar det inte.

Med sin nära textanalys och sitt inkännande personporträtt kan boken ibland ändå smaka väl mycket av försvarstal för en brutalist. En fördragsamhetens sång för en skitstövel.

PS. Farfar fick senare höra att

katten Bébert dog 1953. Mätt och belåten och fortfarande utan ett hårstrå på huvudet. DS.

Biografi

Mario Grut