ÅSIKT

Tryggheten i ond bråd död

Jenny Tunedal kopplar av bland bad guys, good guys - och höggravida poliser

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Somliga tror att de som läser deckare längtar efter att fylla sin lediga tid med berättelser om våld och brott. Det är inte så. Det vi mest av allt längtar efter, och det som deckargenren ger oss, är trygghet och avkoppling, kanske till och med tröst. Inget lugnar upprörda nerver som en blodig thriller.

Deckare är deckare för att de följer en uppsättning regler. En regel är den om orsak och verkan, sanning och konsekvens. Om någon dör en ond, bråd död, kan man vara säker på att det alltid finns en, säkert hemsk, men alltid (inom fiktionen) godtagbar och mer eller mindre logisk, orsak till detta.

Den viktigaste regeln är den om förekomsten av ett fall och en lösning. Denna regel skiljer inte bara deckare från andra litterära genrer (exempelvis poesi), utan också från livet. I dikt och liv finns många gånger bara (fria) fall, som drar med sig människor ner i avgrunder, kastar ut dem i det okända, eller lämnar dem hängande i luften. Överallt hänger lösa, inte särskilt röda, trådar och många slut är öppna; skuld häftar vid oskuld; ont och gott har så otydliga konturer. När man läser deckare får man vila från allt det. Även de trassligaste härvor löser upp sig och människor kan alltid separeras i "bad guys" och "good guys". De goda avgår alltid med någon sorts seger - de skipar i alla fall rättvisa.

Jag har suttit i skuggan och läst ett drygt tjugotal deckare ur vårens och sommarens utgivning, både svenska och utländska. Majoriteten av dessa är skrivna med stor respekt för alla genrens (och samhällets) konventioner. Ofta lite för stor respekt. De bästa deckarna skrivs av författare som väl känner till genrens alla regler, men är självsäkra nog att göra någonting mer än att bara följa dem. (Lite tråkigt är det att konstatera att nästan alla dessa redan är välkända, skriver på engelska och ges ut på de stora förlagen. Men i någon genre skall väl kolosserna fortfarande dominera)

"Deckardrottningen" Ruth Rendell har alltsedan sjuttiotalet skrivit kriminalromaner som skiljer sig från mängden. I Gälla för död mördas en solochvårande man av en av sina kvinnor. Brottet är ingen gåta - läsaren vet vem som mördat och varför - boken handlar istället om de kvinnor som fallit för Jeff/Jerry/Jock. Rendell skriver sin vana trogen mer om det mänskliga psyket än om brottslighet, och här har hon skapat en mycket fin uppsättning skruvade karaktärer. Min favorit är mörderskan Minty som ägnar sina dagar nästan uteslutande åt att tvätta sig och tänka på spöken och smuts - det är som om OCD-flickan i Linda Skugges roman Det här är inte en bok har blivit äldre och flyttat till London. Runtomkring huvudpersonerna finna sådana märkliga typer som det äkta paret Matthew och Michelle, där han är rädd för all mat som liknar någonting annat eller har varit levande, och följaktligen håller på att tyna bort, medan hon bara äter och äter och äter. Alla är underliga, och allt känns skevt. Rendell balanserar perfekt på gränsen mellan det komiska och det oroväckande. Det sköna med hennes bok är att personer som inte riktigt är anpassade till samhället, vars sinnen är mer eller mindre perverterade, inte nödvändigtvis är "bad guys". Nog så ovanligt i deckare, där det typiska är, eller har varit, att som norska Unni Lindell i sin trista Nattsystern, göra transvestitmorbrodern till mördare och galning. Klart det var freaket som gjorde det"

Sarah Waters är en annan engelsk författare som likt Rendell har en försonlig blick på människor som på något sätt är marginaliserade. Hennes Ficktjuven är en historisk roman som utspelar sig i artonhundratalets England och huvudpersonerna är två sjuttonåriga flickor som är kära i varandra. Den ena flickan sitter på en ödslig gammal herrgård och läser högt ur pornografiska noveller för sin morbror och hans vänner, medan den andra befinner sig i Londons slum där hon bor hos ett gäng tjuvar. När de två, genom en mycket avancerat upplagd intrig, möts och skiljs, blir de passionerat förälskade. Deras berättelser speglar sig i och mot varandra, och dubbelexponeringen är fantastiskt snygg och väl genomförd. Ficktjuven har i stort sett allt man kan önska sig; lidelse, glädje, sorg, spänning, Dickens och Jane Eyre.

I Giles Blunts Forty words for sorrow, som på svenska fått den trista titeln Fruset offer, pågår också läsande av pornografisk litteratur. Flera av Markis de Sades böcker hittas, tillsammans med andra "anstötliga" texter, hos det mordiska paret Eric och Edie, som sätter skräck i en liten by i norra Kanada. De rövar bort, torterar och dödar tonåringar, och en stor del av tjusningen med Fruset offer är faktiskt de grymma, nästan vackert hemska, beskrivningarna av allt de utsätter sina offer för.

En regel som de flesta deckarförfattare, alltsedan Sherlock Holmes framgångar, följer, är att de skapar karaktärer som de sedan fortsätter att skriva om i bok efter bok. I årets nya deckare blir man bekant med allt ifrån en norsk kommissarie Morse - slug sexistgubbe med dyr sprit, klassisk musik och obegripligt kvinnotycke - till en finsk, höggravid Jane Tennison - karriärssugen poliskvinna med häftigt humör, stökigt hus och halsbränna. Samtliga "hjältar" förväntas vara så pass intressanta att läsaren skall vilja återkomma till dem. Det är de tyvärr sällan.

Till de lyckade undantagen hör Jeffrey Deavers rullstolsburne Lincoln Rhyme - en sorts brottsplatsteknikens Sokrates - och hans partner Amelia Sachs, som omsätter Rhymes visdomar i praktiken, när hon inte kör bil lika hårt och snabbt som hon slåss. Nu återfinns de två i Stenapan, en berättelse om jakten på en grym och hänsynslös kinesisk flyktingsmugglare som sänker ett skepp fullt med flyktingfamiljer utanför New York. Deavers lyckas göra brottsplatsundersökarnas arbete otroligt spännande, och har ett pedagogiskt upplägg där polisens alla listor över ledtrådar inkluderas i texten, som faktiskt får mig att känna mig fullständigt involverad i polisarbetet. Stenapan är lite som teve-serien Vita Huset - agenter springer hit och dit och hela tiden action snabbt ett mord ett till ett skeppsvrak en helikopter en bil man hinner inte hämta andan och god bless america. Av någon anledning gillar jag det verkligen.

Deavers bok har en svensk motsvarighet i Thomas Kangers Den döda vinkeln, som också handlar om flyktingsmuggling. Kanger utgår från en verklig händelse i januari 1995, då trettiosju flyktingar drunknade i havet mellan Litauen och Sverige. Fortfarande har ingen åtalats för denna händelse. Den döda vinkeln är det närmaste vårens utgivning kommer den samhällskritik som svenska deckare brukar hyllas för. De mord på invandrare, som Säpo först utreder, och påstår sig ha löst, visar sig ha rötter i ett systematiserat utnyttjande av asylsökande, där både polis och migrationsmyndigheter är inblandade.

Sexuella övergrepp på barn är numera ett etablerat ämne för kriminalromaner och en handfull av de böcker jag läst behandlar på något sätt detta tema, med mer eller mindre gott resultat. Irländska Julie Parsons skildrar i För sina synders skull föräldrarnas sorg tio år efter att deras åttaårige son försvunnit, och de avgrunder som öppnar sig inom, såväl som runtomkring, dem när pappan tillsammans med en polis på nytt börjar leta efter spår av sonen. Parsons är en driven författare, och även om jag föredrar hennes tidigare böcker, exempelvis Mary, Mary, som handlar mindre om polisarbete och mer om mänsklig svärta och ångest, är För sina synders skull en av sommarens mest läsvärda deckare.

Åsa Larssons Solstorm är en svensk debut som blivit en välförtjänt försäljningssuccé. Liksom hos Parsons jagas de stackars människorna av det som brukar kallas skuggor ur det förflutna.

När Viktor, LillJesus och guldkalv för de frikyrkliga samfunden i Kiruna med omnejd, hittas mördad visar sig den norrländska "Kristallkyrkan" vara en glaskupa byggd över ett virrvarr av hot, lögner och religiöst hyckleri. Solstorm kretsar kring frågor om skuld och oskuld, men utan att förenkla dem. Åsa Larsson tar sig an deckargenren på ett föredömligt kaxigt sätt och vågar till och med låta slutet stå lite på glänt.

Vårens andra minitrend, vid sidan om flyktingsmuggling, är höggravida poliser. Solstorm slutar med att polisen som har hand om utredningen av mordet på Viktor föder sitt barn. En förlossning är kulmen också på finska Leena Lehtolainens Dödsspiralen, där polisinspektör Maria Kallio inte låtit sin stora mage hindra henne från att slåss med skurkar och deltaga i biljakter på sin väg mot lösningen av fallet med den mördade isprinsessan.

Minette Walters är väl den som konkurrerar med Ruth Rendell och P D James om den brittiska deckardrottningstronen, och i vår kommer hon med sin tionde bok på svenska. Dödlig list (en säker vinnare i Bonniers interna pristävling om mest intetsägande svenska titel på en översatt deckare) är en kriminalberättelse av den sort som bara en riktig deckarräv kan skriva. En gammal dam på ett engelskt gods hittas död i trädgården, och kring detta mord väver Walters en riktigt komplicerad intrig där officersfamiljen Lockyer-Fox står i centrum. Det är engelsk landsbygd, gods, gårdar, obehagliga familjehemligheter, och avundsjuka bybor - och visst har jag nästan läst det förut, men Walters gör det så bra.

Den enda av sommarens kriminalromaner som skulle kunna ge mig mardrömmar är norska Tove Nilsens Kvinnor om natten i vilken en kvinna tar en taxi hem från krogen och blir tillfångatagen av taxichauffören. Nästan hela boken utspelar sig i mannens stuga i skogen, där det kvinnliga jaget försöker rädda sig från att bli våldtagen, och kanske dödad. Nilsens bok spelar på, och gestaltar, den ständigt närvarande, allmänkvinnliga rädslan - för att taxichauffören inte skall köra dig hem, för att mannen som går bakom dig på stigen ska hoppa på dig, för att någon skall ta sig in i din lägenhet. I Kvinnor om natten är det bokens huvudperson som attackeras, och det finns egentligen inte någon logik bakom varför brottet drabbar just henne (även om det förstås finns en sorts förklaring), det finns inte ens ett mordfall och inte någon lösning. Boken är helt enkelt inte en deckare. Det är väl det som skrämmer mig.

Jenny Tunedal