ÅSIKT

Vi är jag

Jenny Tunedal läser en text som vill förstå sig själv

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag + jag= vi. Så brukar det vara. Människor som är två gillar att säga "vi". Lisa Jonasson och Andreas Eriksson kallar sig, i Texten, jag. En kvinna+en man=jag. Men Texten: s jag är inte resultatet av närpsykotisk heteroförälskelse där man och kvinna förenas i kärlekens och fortplantningens namn. Jonasson och Eriksson förkastar sådana föreningar. De är ute efter ett nytt kön; i ensamhetens, snarare än tvåsamhetens, eller gränslöshetens, namn:

"Det nya könet består av två ensamheter som leder till ytterligare ensamhet, det är det som är så tillfredsställande. Det är det som leder mig in i det obegripliga, det som inte låter sig sägas, som jag inte ens kan uttala högt för mig själv. Min ensamhet är bara till för mig och kan inte förmedlas genom språket annat än som en längtan hos en eventuell läsare att förstå."

Texten är en text som vill förstå sig själv, snarare än göra sig förstådd. Den tänker över sin berättarröst, sitt språk, sina gester. Och kropparna/kroppen som utför gesterna. "Vilka delar av kroppen är könsdelar? Ögat och handen och huden och kanske hjärnan."

Konstnären Hannah Wilke gjorde i mitten av sjuttiotalet en performance kallad Genom Det Stora Glaset. I herrkostym och hatt ställde hon sig bakom Marcel Duchamps Det Stora Glaset (Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med) och klädde av sig. Genom glaskonstverket såg åskådarna Wilke utföra en striptease med långsamma, nästan övertydligt markerade gester.

Bruden som en ungkarl, avklädande sig själv, till och med.

Jonasson och Eriksson skriver: "Jag försvarar mig själv genom mitt avklädande. Nakenheten rår de inte på. Försvarslösheten är min torped. De är ungkarlarna, nyfiket fuktiga står de och flåsar åt mig tills glaset immar igen." Wilke klädde av Den Stora Konsten genom att klä av sin egen kropp, och blotta själva blottandets gestik. Texten:s författare vill klä av sig sina kön, och sina individuella subjekt - vara en enda textuell kropp, kanske utan organ, som i sin tur klär av sig Litteraturen, och därigenom blottar litteraturens, konstens, och framför allt det individualiserade och könade subjektets, villkor.

Texten är en viktig och konstnärligt intressant undersökning, men den stannar vid att granska gränser för heterosexualitet, textualitet och kroppslighet. Utanför gränserna verkar ingenting finnas. Jonasson och Eriksson avslutar sin bok i tomhet: "men tomheten bär också betydelse. Du bär mig och jag tror du är betydelsen, så betydelsen bär tomheten." Där någonstans tror jag att en början finns, till en annan, avklädd litteratur, skriven rakt genom det stora glaset; glaskroppen.

Prosa

Jenny Tunedal