ÅSIKT

Det är aldrig för sent

NOAM CHOMSKY ser ett hopp, trots allt, för Israel-Palestina

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I takt med att den israelisk-palestinska fredsprocessen fortsätter så fortsätter även byggandet av den barriär som israeler kallar ett "säkerhetsstängsel" och palestinier en "skiljemur". President George W Bush och premiärminister Ariel Sharon har olika åsikter beträffande barriärens exakta placering. Men om fredsprocessen - och barriären - ska kunna sättas in i sitt sammanhang måste man komma ihåg att utan USA:s godkännande och stöd kan Israel inte göra mycket. Och förnuftiga israeler inser det. Den israeliske politiske kommentatorn Amir Oren hade helt rätt när han konstaterade att "den chef som kallas "samarbetspartner" är USA-administ-rationen".

Det finns många illusioner i arabvärlden och på andra håll om Washingtons underordnade ställning i förhållande till Israel eller till den inhemska proisraeliska lobbyn (som långtifrån är enbart judisk). Tanken att Förenta staterna skulle låta sig hunsas av Israel är en allvarlig missuppfattning, som jag ser det. Israels vägval under de senaste 30 åren har påtagligt minskat dess valmöjligheter; med den politik landet nu för har det praktiskt taget inget annat alternativ än att fungera som en amerikansk militärbas i regionen och uppfylla USA:s krav. Valmöjligheterna belystes skarpt 1971, när Egyptens president Sadat erbjöd Israel ett fullständigt fredsavtal i utbyte mot israeliskt tillbakadragande från egyptiskt territorium, och accepterade FN-medlaren Gunnar Jarrings förslag. Israel stod inför ett ödesdigert val: det kunde acceptera fred och integrering i regionen, eller insistera på konfrontation, och därmed oundvikligen bli beroende av Förenta staterna.

Israel valde det senare alternativet, inte till följd av säkerhetsmässiga överväganden utan på grund av en strävan till expansion.

I Foreign Affairs förra året konstaterade Hussein Agha, Mellanösternforskare vid Oxforduniversitetet, och Robert Malley, särskild rådgivare till president Clinton i arabisk-israeliska frågor, apropå det israelisk-palestinska dödläget att "konturerna av en lösning har i stort sett varit självklara en längre tid nu". Agha och Malley skisserar det allmänna samförståndet: en territoriell skiljelinje längs den internationella gränsen. De skriver att "vägen fram [till lösningen] har gäckat alla sidor från första början", ett påstående som är korrekt men vilseledande. Vägen dit har blockerats i 25 år av Förenta staterna, och på den israeliska sidan fortsätter till och med de mest fredsvänliga politikerna på den dominerande politiska skalan att förkasta den. Under Bush II-Sharon-åren har utsikterna till en diplomatisk lösning försämrats. Israel har utökat sina bosättningsprogram, med fortsatt amerikanskt stöd. Israeliska bosättningar kontrollerar nu 42 procent av Västbanken, enligt B"Tselem, den israeliska människorättsorganisationen. Utspridda mellan dessa bosättningar ligger palestinska områden som "påminner om avskyvärda regimer i det förflutna, såsom apartheidregimen i Sydafrika", säger B"Tselem.

När det gäller Bushadministrationens nuvarande planer finns två källor att tillgå: retorik och handling. På den retoriska nivån återfinner vi Bushs "vision" om en palestinsk stat och den USA-inspirerade "färdplanen". Men formuleringarna i "färdplanen" gjordes avsiktligt vaga när det gällde viktiga frågor som gränser. "Fakta på marken", kommenterar den israeliska journalisten Amira Hass, "avgör - och kommer att fortsätta att avgöra - på vilket område färdplanen kommer att tillämpas, på vilket område den enhet som kallas "den palestinska staten" kommer att upprättas".

Genom byggandet av barriären och genom sina andra aktioner undergräver Israel - och, i förlängningen, dess "chef som kallas "samarbetspartner" " - möjligheterna till en fredlig diplomatisk lösning.

Israel rättfärdigar sitt beteende med hänvisning till palestinsk terror, som förvisso eskalerade, inklusive självmordsbombningarna mot israeliska civila, under den al-Aqsa-intifada som bröt ut i september 2000. Det bör emellertid noteras att Israels brutala militära ockupation fram till relativt nyligen framkallade mycket lite vedergällning mot Israel inifrån de ockuperade områdena och att brott som begicks där av ockupationsmakten och de olagliga bosättarna inte väckte särskilt mycket uppmärksamhet. På samma sätt förhöll det sig i början av den nuvarande intifadan. Under intifadans första månad var, enligt den israeliska armén, proportionerna i antalet dödade nästan 20 mot 1 (75 palestinier, 4 israeler), vid en tidpunkt när motståndet begränsades till de ockuperade områdena och sällan gick mycket längre än till stenkastning. Det var först när proportionerna förändrades till närmare 3 mot 1 som det väckte enorm indignation: över oskyldiga israelers lidande.

Reaktionen är tillbörlig. Men var det tillbörligt att ignorera de mycket värre lidanden som drabbade palestinierna innan terrorbalansen förändrades och som fortfarande drabbar dem - lidanden som sträcker sig många år tillbaka i tiden, med avgörande amerikanskt stöd?

Intifadan exponerade betydelsefulla förändringar som har skett i Israel. Den israeliska militärens inhemska auktoritet hade vid det laget nått sådana nivåer att den israeliske journalisten Ben Kaspit beskriver landet som "inte en stat med en armé, utan en armé med en stat"; en armé, dessutom, som praktiskt taget utgör ett bihang till den militära makt som dominerar världen i en utsträckning som saknar motstycke i historien, ett faktum som inte går regionens befolkning förbi.

Men en rättvis fred skulle kunna uppnås. Det finns många historiska exempel på att till synes olösliga konflikter kunnat avslutas och upphävas. Nordirland är ett exempel på senare år; även om det inte är någon utopi så har situationen förbättrats enormt jämfört med för tio år sedan. Sydafrika är ett annat fall. För bara några år sedan tycktes raskonflikter och våldsam repression driva samhället mot hopplös förtvivlan. Det har skett anmärkningsvärda förbättringar sedan dess.

I Israel-Palestina lägger varje ny dag av smärtsamma fasor ytterligare stenar på murarna av hat, rädsla och förtärande hämndbegär. Men det är aldrig för sent att bryta sig igenom dessa murar. Det är bara de människor som upplever den dagliga smärtan som på allvar kan ta sig an denna uppgift, men utomstående kan underlätta deras arbete väsentligt, fast inte förrän de är villiga att uppriktigt granska sin egen roll och inse sitt ansvar - och utarbeta en färdplan i enlighet därmed.

Noam Chomsky , Översättning Tor Wennerberg