ÅSIKT

Kvinnokampen faller på sista hindret

...men Kristina Hultman konstaterar att det går framåt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När försäljningssiffrorna för antologin Fittstim slog i taket i slutet av 90-talet fick förlagen upp ögonen för tjejerna mellan arton och tjugofem. Den grafiska formgivaren Brita Zilg hittade samtidigt sin nisch i bokfloden. Nu senast formgav hon Moa Elf Karléns och Johanna Palmströms utmärkta Ta betalt - en feministisk överlevnadsguide (Tiden) - en rejäl kvinnopolitisk handbok med vänsterinriktning och moderskontakt. Och så nu Bonniers svar Den stora guiden till verkligheten - från livskriser till läppstift, redigerad av Elin Unnes. En uppföljare som närmast får beskrivas som en tjejorienterad trendguide. Här får man veta lite om det mesta. Sånt som döden och bortglömda vetenskapskvinnor i historien, till önskechefer och amfetamininjektioner.

Livet iscensätts som projekt. Det tar bara lite längre tid än det som just nu råkar ligga i den egna datorn. "Bestäm dig", lyder det klassblinda budskapet. Trivs du inte, så dra.

Förtryck på jobbet förvandlas helt sonika till råd om hur man förhåller sig mot ett "arsle till chef". Madonna är drömbossen, för övrigt. Eller som Therese Svensson skriver:

"Försök att komma ihåg att du har ett liv, sen dör du och däremellan är det kanske inte så viktigt att alltid komma i tid till jobbet, köpa den där bostadsrätten eller impa på alla du träffar med en fullspäckad almanacka. Trivs du inte med ditt jobb så kan du sluta eller plugga till något annat. Vill du ha mer tid för ditt liv så kan du kanske börja jobba halvtid."

En bok är det i traditionell mening inte. Snarare en tuff tjejtidning minus bilderna (många av skribenterna är skolade i redaktionen för Darling). Här finns riktigt fåniga texter, drösvis med listor som bara verkar tröttande, men också några riktigt smarta formuleringar kring livets små problem. Som hur man får någon att vilja hångla med en och hur man går till väga för att skaffa sig tak över huvudet. Svar: man håller sig med gott självförtroende, eller så skriver man anställningsbrev med tuschpennor i flera färger eller så ser man till att hålla sig med den rätta sortens kontakter. Full pott ger maximal utdelning.

Attraktionen ligger i tilltalet som ofta är både kaxigt och självutlämnande och den skamlösa förmågan att gå rakt på sak. Det frimodiga tonläget vad gäller sexualiteten till exempel. Vill du penetrera din pojkvän så kör med strap-on, säger redaktörerna under rub-riken Så tillverkar du en egen kompis. Och det märks att den nya dialogen mellan heterotjejer och flator gjort underverk med feminismens sexuella självförtroende. Här finns gott om humor och självdistans, ja av kvinnoperspektiv på ett alldeles nytt och friskt sätt. Jag hissnar lite inför Sandra Es text Min abort var ingen big

deal.

Och riktigt medelålders imponerad blir jag av hur till synes lätt denna AD-täta livsstilselit rör sig mellan de olika nivåerna av mänsklig samlevnad. Kanske är det meningen. Hur som helst. Kåthet, vänskap och relationer hanteras som om det vore den enk-laste sak i världen att hålla dem isär. Eller vad sägs om rubriker som Såhär gör du någon lite småkåt och Konsten att dumpa någon innan ni blir ihop. Trots att flera killar skriver också, och skriver bra om exempelvis bögar, så är det ingen större tvekan om att det är tjejerna som sätter agendan.

Och samtidigt - just så som det är med kvinnolivet - avtäcks de hinder som finns kvar i en fri kvinnas liv i hennes egen vardag. Fettet till exempel, som Therese beskriver som "den sista fronten". Gud så falskt det skorrar - eller är det ljudet av dubbla budskap? - när hon först ger oss rådet att äta oss mätta och sen krasst konstaterar att alla hennes egna kompisar bantar fast de är smala. Kvinnokampen faller på sista hindret - viljan att bli älskad, att bli sedd, eller att åtminstone få hångla lite - men den går framåt.

Samhälle

Kristina Hultman