ÅSIKT

Utan motstycke

Lennart Bromander läser Kjell Johanssons nya

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Kjell Johansson utvidgar nu barndomsskildringen "Huset vid Flon" med "Sjön utan namn", som kommer ut i dag.
Foto: VERONICA KARLSSON
Kjell Johansson utvidgar nu barndomsskildringen "Huset vid Flon" med "Sjön utan namn", som kommer ut i dag.

Berättaren i Kjell Johanssons roman Huset vid Flon har inget namn, men de flesta läsare föreställer sig väl att han heter Kjell. Det gör han inte. I Kjell Johanssons nya roman Sjön utan namn spelar han åter en viktig roll och här har han fått ett namn. Han heter Einar men är inte längre huvudperson. Romanens centralgestalt och berättare är i stället den begåvade ett år äldre systern Eva. I Huset vid Flon antyds att hon senare i livet fått psykiska problem och tidvis vårdats på Långbro, och läsaren anade redan där att historien om familjen Johansson i Midsommarkransen och deras tillvaro på samhällets bokstavliga botten skulle ha sett litet annorlunda ut om den något äldre systern fört ordet. Nu får hon chansen.

Kjell Johansson är dock en klok författare som inte bara berättar samma historia ur en annan persons vinkel och Sjön utan namn är inte någon andra del i en Midsommarkrans-kvartett à la Lawrence Durrell. Familjen är densamma, uppväxtmiljön också men inte helt, Eva har starka minnen av en episod, en sommar som Einar vägrar att erinra sig. Fadern, den lika briljant fantasifulle som socialt deklasserade alkoholisten, hade brutit alla band med sin hatade barndomsmiljö någonstans på landet. Till detta Skogstorp och till sina okända släktingar skickas Einar och Eva en sommar när de är sju, åtta år. Denna sommar vill Einar inte minnas, och den nämns inte i Huset vid Flon. Sedan modern dött 1993 får Eva för sig att göra ett återbesök till detta Skogstorp som hon inte haft kontakt med på fyrtio år. Einar vägrar att följa med, han vill ju inte minnas och han är får man anta redan i färd med att planera en roman där detta Skogs-torp skulle förstöra ritningarna.

Eva som nu är frisk och arbetar som lärare åker själv på sitt novemberlov utan att först meddela släktingarna. Sjön utan namn utvecklas sedan till en roman som parallellt skildrar dessa två vistelser i Skogstorp med fyrtio års mellanrum. I Skogstorp mötte hon redan för fyrtio år sedan men i ännu högre grad i dag en grupp människor lika utstötta som familjen Johansson i Flon men med andra svar på samhällets förakt. I Skogs-torp råder en primitiv aggressivitet, ett utanförskap där stoltheten byggs upp av fördomar och hat men också av en brutal maktstruktur inom den lilla familjegruppen. Eva fäste sig redan under sommaren på femtiotalet vid den pojke som befann sig längst ner i denna makt-hierarki och hon återknyter nu till den kontakten.

Det är en skoningslös bild av en trasproletariatets psykopatologi Kjell Johansson här ger och den får en nästan obehagligt påträngande konkretion både genom Evas egen laddade närvaro som katalysator och genom det sinnligt nerviga språket.

Eva tog sig ur sin barndoms förnedring och gjorde en klassisk klassresa, var duktig i skolan, läste vid universitet och blev lärare, men hon lyckades ändå inte ett ögonblick lämna barndomens utstötthet och förödmjukelser bakom sig. Kvar blev inte minst självföraktet och klarsyntheten. I den sociala pyramiden är det den som befinner sig på botten som tydligast ser och förstår klassamhällets mekanismer, hur den subtila nedbrytningen av den socialt underlägsne verkar. Eva såg tydligare och led svårare än sin bror, och hela den här romanen är en enda mångskiktad gestaltning av Evas kamp mot den nedbrytningen.

Lars Ahlin gjorde i Tåbb med manifestet en berömd romananalys av vad det innebär att kastas ut ur arbetarklassen, att hamna inte bara utanför utan även nedanför den marxistiska klasstrappan. Både Huset vid Flon och kanske i ännu högre grad Sjön utan namn kompletterar Ahlin med en drabbande sinnlig närhet och emotionell nakenhet, som inte hindrar att den sociala analysen är minst lika precis och träffande som hos Ahlin.

I åren efter 1968 drar Einar den motsträviga Eva med i vänstervågen. Nu äntligen har vi fått vår chans, menar Einar entusiastiskt, medan Eva med sin aldrig sviktande skarpblick och sitt plågade minne bitskt frågar sig: "Och det där folket, eller arbetarklassen, som skulle kämpa och segra, hade jag lägre tankar om än de flesta. Skulle fru Björk och kärringen Larsson, dessa två hedervärda representanter för arbetarklassen, som brukade komma till oss på julafton för att överlämna sina nådegåvor - i själva verket för att snoka - vara de som gjorde revolution?"

Sjön utan namn är en kompromisslös roman. När jag ska försöka beskriva den, märker jag hur lätt innehållet verkar schematiskt, en översättning till liv av ett slags social och psykologisk analys, en text som ska tydliggöra och lägga till rätta. Så är det inte alls. Kjell Johansson viker inte ett ögonblick för det motsägelsefulla, det ohjälpligt otydliga och oförklarliga. Han borrar hela tiden vidare, ett allt intrikatare samspel av yttre och inre upplevelser avslöjas i Evas rastlöst verksamma medvetande, men sinnligheten i språk och iakttagelser överges aldrig för abs-traktioner. Och naturligtvis är det också liksom alla andra av Kjell Johanssons viktigaste romaner en roman om rädsla, och väl att märka just det konkreta och elementära rädsla och inte det litet finare ångest med sin air av Kierkegaard och sofistikerad psykologsoffa.

En av de många egenskaper som gjorde Huset vid Flon så unik var författarens förmåga att samtidigt ge rättvisa åt ett objektivt yttre förlopp och de inre subjektiva upplevelserna av samma händelser. Denna differentiering fångar han med om möjligt ännu större virtuositet och subtilitet i Sjön utan namn. Den rent konkreta barndomen, Evas upplevelser av den som barn och försök att tolka den som vuxen smälter samman till en gestaltning av ett livsöde, som har en nästan plågsam autenticitet. Eva är lika hopplöst sammansatt av oförenliga delar som hon är levande för läsaren.

Huset vid Flon är en av de starkaste barndomsskildringarna i svensk litteratur vid sidan av romaner som Tjänstekvinnans son, Romanen om Olof eller Nässlorna blomma. När Kjell Johansson nu utvidgar den med en så rik och skakande roman som Sjön utan namn kan jag inte längre finna något motstycke i vare sig äldre eller nyare svensk litteratur.

Roman

Lennart Bromander