ÅSIKT

Ska vi vara rädda för araber?

Edward W Said om västerländsk rasism i Guds namn

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: EDWARD DERKERT

I slutet av juli gav representanthus-

medlemmen Tom Delay, republikanen från Texas som rutinmässigt beskrivs som en av de tre eller fyra mäktigaste männen i Washington, uttryck för sin uppfattning rörande färdplanen för fred och framtiden i Mellanöstern. Med all önskvärd tydlighet klargjorde Delay att han motsatte sig Bushadministrationens stöd för färdplanen, och särskilt den punkt som handlar om bildandet av en palestinsk stat. "Det skulle vara en terroristisk stat", sade han eftertryckligt. Han fortsatte med att säga att han hade kommit fram till sina idéer rörande Israel på grundval av sina övertygelser som "kristen sionist", ett begrepp som är liktydigt med stöd för allt som Israel gör, oavsett hur det drabbar några miljoner "terroristiska" palestinier.

Antalet människor i sydvästra Förenta staterna som tänker på samma sätt som Delay uppgår till imponerande 60-70 miljoner, och man bör komma ihåg att bland dessa återfinns ingen mindre än George W Bush, som också är en besjälad pånyttfödd kristen som anser att allt som står i Bibeln är bokstavlig sanning. Bush är deras ledare och han är beroende av deras röster i valet 2004 (som jag inte tror att han kommer att vinna). Och eftersom hans presidentskap hotas av hans katastrofala politik hemma och utomlands försöker han och hans kampanjstrateger dra till sig fler kristna högeranhängare från andra delar av landet, särskilt i Mellanvästern. Sammantaget utgör således den kristna högerns uppfattningar (i samverkan med den fanatiskt proisraeliska neokonservativa rörelsens idéer och lobbyingmakt) en oerhört inflytelserik kraft i den amerikanska inrikespolitiken, och det är just på inrikespolitikens område som debatten om Mellanöstern utspelar sig i Amerika.

Om Delays uttalanden bara hade varit en religiös entusiasts privata åsikter eller en obetydlig visionärs drömlika pladder så hade de snabbt kunnat avfärdas som nonsens. Men i själva verket representerar de maktens språk i Amerika, där så många medborgare tror sig vara direkt styrda av Gud i fråga om vad de tror och tänker. Genom att säga vad han sade om ett helt folk, palestinierna, att de skulle utgöra en hel nation av "terrorister", det vill säga fiender till mänskligheten enligt Washingtons nuvarande definition av ordet, har Delay allvarligt försvårat deras utveckling mot självbestämmande och bidragit till att utsätta dem för ytterligare bestraffningar och lidanden, allt på religiösa grunder. Med vilken rätt?

Betänk omänskligheten och den imperialistiska arrogansen i Delays ståndpunkt: från en maktposition tusentals kilometer bort kan personer som han, som är totalt okunniga om hur palestinierna faktiskt lever, i själva verket förkasta och försena palestiniernas frihet och se till att de drabbas av ytterligare år av förtryck och lidanden, bara därför att han anser att de alla är terrorister och därför att hans kristna sionism - som inte är särskilt mottaglig för bevis eller förnuft - säger honom att det är rätt. Så utöver Israellobbyn här, för att inte tala om den israeliska regeringen där, drabbas palestinska män, kvinnor och barn av ännu fler hinder och svårigheter i den amerikanska kongressen.

Det som också var slående med Delays kommentarer var inte bara deras ansvarslöshet och det lättfärdiga, ociviliserade sätt på vilket han avfärdade hundratusentals människor som aldrig gjort honom något ont utan också overkligheten i dem, den bedrägliga overklighet som präg-lar såväl hans uttalanden som hela det officiella Washingtons diskussioner om (och politik gentemot) Mellanöstern, araberna och islam. Detta synsätt har nått en ny nivå av tomma och meningslösa abstraktioner under perioden efter 11 september 2001.

Ett grundläggande tema i all orientalistisk diskurs sedan mitten av 1800-talet är att araberna är behäftade med en mentalitet och ett språk som har ett bristande samband med verkligheten. Många araber har kommit att tro på detta rasistiska dravel. Denna tanke ingår i samma ideologiska arsenal som användes på 1800-talet för att rättfärdiga kolonialt förtryck: "negrer" kan inte tala ordentligt, och därför måste de, enligt Thomas Carlyle, förbli slavar; det "kinesiska" språket är komplicerat och därför, menade Ernest Renan, är den kinesiska mannen eller kvinnan oärlig och måste tryckas ner; och så vidare och så vidare. I dag är det ingen som tar sådana här föreställningar på allvar, utom när det gäller araber, det arabiska språket och arabister.

Enligt auktoriteter som Thomas Friedman och Fouad Ajami är araberna helt enkelt en lös samling landstrykare, stammar med flaggor, som ger sig sken av att utgöra en kultur och ett folk. Man skulle kunna framhålla att detta i sig är en hallucinatorisk orientalistisk vanföreställning, vilken har samma status som den sionistiska tron att Palestina var tomt, att palestinierna inte fanns där och att de sannerligen inte räknas som ett folk. Man behöver knappast argumentera mot giltigheten i sådana antaganden, eftersom de så uppenbart grundar sig på rädsla och okunnighet.

Men det är inte allt. Araberna kritiseras hela tiden för sin oförmåga att hands-kas med verkligheten, för att föredra retorik framför fakta, för att vältra sig i självömkan och självförhärligande i stället för att ägna sig åt sakliga redogörelser för vad som är sant.

Jag tror vi kan förstå något av vad som underblåser sådana åsikter genom att, som en lärorik kontrast, betrakta en av de stora framgångarna för amerikansk pragmatism och hur den visar på vilket sätt våra nuvarande ledare och auktoriteter sakligt och realistiskt handskas med verkligheten. Jag hoppas att ironin i det jag diskuterar ska framgå klart och tydligt. Det exempel jag avser är USA:s planering för ockupationen av Irak efter kriget. Det finns en hårresande redogörelse för detta i Financial Times från den 4 augusti, där vi informeras om att

Douglas Feith och Paul Wolfowitz, två icke valda byråkrater som hör till de mäktigaste bland de neokonservativa hökarna i Bushadministrationen och som har exceptionellt starka band till Israels likudparti, ledde en grupp experter inom Pentagon "som hela tiden kände att detta [kriget och den efterföljande ockupationen] skulle bli en lätt match, det skulle vara över inom 60-90 dagar, det handlade om att vända blad och sedan lämna över till Chalabi och det irakiska nationella rådet. Försvarsdepartementet skulle sedan kunna två sina händer och ge sig av snabbt, smidigt och hastigt. Och resultatet skulle vara ett demokratiskt Irak som var fogligt och rättade sig efter vår vilja och våra önskemål. Och det var hela saken."

Nu vet vi, naturligtvis, att kriget faktiskt utkämpades på dessa premisser och att Irak ockuperades militärt på grundval av just dessa ytterst långsökta imperialistiska antaganden.

Människans villkor utgörs av erfarenheter och tolkningar, och dessa kan aldrig totalt kontrolleras av makten: dessa erfarenheter och tolkningar är också människornas gemensamma domän i historien. De fruktansvärda misstag som begicks av Wolfowitz och Feith var en följd av att de på ett arrogant sätt lät ett abstrakt och okunnigt språk ersätta en långt mer komplicerad och motsträvig verklighet. De förfärliga resultaten ser vi framför oss.

Så låt oss inte längre acceptera den ideologiska demagogi som betraktar språk och verklighetsförståelse som något unikt för den amerikanska makten, eller för de så kallade västerländska perspektiven. Sakens kärna är naturligtvis imperialismen, det självpåtagna uppdraget att befria världen från ondskefulla figurer som Saddam i rättvisans och framstegets namn.

Verkligheten är alltför komplicerad och mångfasetterad för att låta sig infångas i torftiga formler som "resultatet skulle vara ett demokratiskt och fogligt Irak". Sådana resonemang består inte verklighetens test. Betydelser kan inte tvingas på en kultur av en annan, och inte heller finns det ett språk och en kultur som är ensamma om att sitta inne med hemligheten om hur man får saker gjorda på ett effektivt sätt.

Ett av de största misslyckanden som kan läggas de flesta arabiska och västerländska intellektuella till last i dag är att de utan diskussion eller rigorös granskning har accepterat termer som sekularism och demokrati, som om alla visste vad de orden betyder. Amerika är det land i världen som har den största fängelsepopulationen; det är också det land som genomför flest avrättningar. För att bli vald till president behöver man inte få en majoritet av rösterna, men man måste spendera över 200 miljoner dollar. Hur klarar dessa sakförhållanden den "liberala demokratins" test?

I stället för att okritiskt låta debatten organiseras runt ett antal slappa termer som "demokrati" och "liberalism" eller runt oprecisa föreställningar om "terrorism", "efterblivenhet" och "extremism", bör vi eftersträva en mer krävande slags diskussion i vilken begreppen definieras utifrån många olika synsätt och alltid sätts in i ett konkret historiskt sammanhang. Den stora faran är att amerikanskt "magiskt" tänkande à la Wolfowitz, Cheney och Bush hålls fram som den högsta normen som alla folk och språk bör följa. Enligt min uppfattning, och om Irak kan ses som ett slående exempel, får vi helt enkelt inte låta detta ske utan ihärdig diskussion och inträngande analys, och vi får inte låta oss kuschas till att tro att Washingtons makt är så oemotståndligt skräckinjagande. Och när det gäller Mellanöstern måste diskussionen innefatta araber och muslimer och israeler och judar som likvärdiga deltagare. Jag uppmanar alla att delta och inte lämna fältet av värderingar, definitioner och kulturer oomtvistat. Dessa frågor är inte förbehållna ett antal byråkrater i Washington, lika lite som de utgör ett antal härskares ansvar i Mellanöstern. Det finns ett gemensamt fält av mänskliga åtaganden som hela tiden skapas och skapas på nytt, och inget imperialistiskt domderande i världen kan någonsin dölja eller upphäva detta faktum.

Edward W Said