ÅSIKT

Ingen risk för nervsammanbrott

CLAES WAHLIN ser nyskrivet av Agneta Pleijel i Stockholm och Göteborg

1 av 2 | Foto: OLA KJELBYE
Mia Höglund-Melin, Mariann Rudberg, Karin Oscarsson, Henric Holmberg i "Frigiven" på Göteborgs stadsteater.
KULTUR

Aristoteles skulle nog lugnt men sakligt påpeka att dramatikern Agneta Pleijel berättar för mycket och framställer för litet. Det finns en tendens i Pleijels dramatik att vilja berätta allt, låt vara att hon sparar godbitarna till de sista scenerna. Såväl i Vid floden som i Frigiven får publiken reda på mycket, men ytterst litet av detta sätts i scen.

Tiden och minnet är, enligt Agneta Pleijel, de två viktigaste kategorierna när vi förgäves försöker strukturera våra liv till en sammanhållande berättelse. Den tematiken känns igen hos romanförfattaren Pleijel och påtalas av henne själv i förordet till volymen Vid floden, som också innehåller Standard Selection som spelades på Dramaten för ett par år sedan.

Båda pjäserna blickar bakåt i en familjehistoria, berättelser om upplösning och isolering, ett slags känslogrammatiker för det sena 1900-talet i Sverige. I Vid floden dyker Laura upp hos sin bror Gabriel. Deras mor är död och Gabriel har bott kvar, en tvångsneurotiker med samlarmani och homoerotiska böjelser. Om Gabriel inte rensar ut all bråte vräks han, vilket skall utläsas som en metafor för det levande livet.

Scenograf Sören Brunes har skapat en geometrisk oordning, väl avpassad efter skolboksexemplet på en invidid vars inre kaos hålls stången genom pedanteriet. En mycket elegant, rent av överraskande insats står Lennart Hjulström för: med små medel håller han ihop en person på gränsen till nervsammanbrott. Gunilla Nyroos gör ett mer jordnära men likafullt skarpt porträtt av systern.

Vad jag önskar av Pleijel är att hennes tematik skulle drabba pjäsens konstruktion, låta osäkerheten och sönderfallet ges en dramatisk gestaltning. Vid floden skulle så att säga ha blivit bättre som roman, en mer harmonisk genre.

Harmoni präglar också, paradoxalt nog, Frigiven på Göteborgs stadsteater. Carolina Frände står för en lätt och elegant regi av ett tungt och allt annat än elegant ämne: Göteborgskravallerna. Två flickor dömda för upplopp brevväxlar inifrån anstalt med en av sina respektive föräldrar. Gårdagens radikalism möter dagens. Pjäsen har krävt tre författare, Lucas Svensson och Lisa Langseth har skrivit var sitt brev från flickorna, Pleijel de båda föräldrarnas.

Här ställs barn mot förälder, digitalt mot analogt, historien mot nuet och Aristoteles mot Platon. Vi bevittnar ett slags bruksdramatik, en mycket underhållande politisk teater (inte minst tack vare Henric Holmbergs Pappan), men som hellre väljer konsensus än konfrontation. Valet att låta pjäsen skrivas av generationsrepresentanter innebär ju i sig en lojalitet med den tänkta publiken, samtidigt som man legitimerar generationsklyftan.

Teatersalongen i Sverige 2003 är en plats för dialog och samförstånd, ett slags symbol för det idealiska möte som verkligheten inte lyckas erbjuda. Frågan är om denna harmoni är så lyckosam annat än för stunden. Om nu det personliga såväl som det sociala livet består av motsättningar, varför är då teatern så rädd för att konfrontera sin publik?

Teater

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Dramatik

Claes Wahlin