ÅSIKT

Vattenkriget

GUNNAR OHRLANDER om ett pågående brott

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Inför de kommande WTO-förhandlingarna i Cancun 9-14 september slår organisationen fast att inga sektorer bör undantas från av-

reglering inom ramen för tjänsteavtalet GATS (General Agreement on Trade in Services).

Alla dessa förkortningar (kalla det gärna bokstavskapitalism) kan verka abstrakta, men blir högst närvarande när man läser boken Vatten av Ann-Christin Sjölander Holland (Agora). På många håll i världen rasar nämligen ett vattenkrig. Det gäller ingenting mindre än rätten att få tillgång till rent vatten.

Skärningspunkten gäller ifall vattnet ska privatiseras, en fråga som EU driver med kraft eftersom de stora vattenföretagen, som Suez och Veolia, är europeiska företag.

Det franska Suez rankas som det nittonde bolaget i världen med vattenkontrakt i bland annat Buenos Aires, Manila, Casablanca, Jakarta, Johannesburg, Paris och Sydney.

Veolia och Suez har i dag över 70 procent av den internationella privata marknaden. Det handlar om service när det gäller vatten och avlopp men också om andra åtaganden. Connex, som kör tunnelbanan i Stockholm, är ett av företagen som sorterar under Veolia.

År 2001 stod sju företag (fast egentligen är det bara fyra som är att räkna med) för vattenförsörjning till 300 miljoner människor och företagen omsatte samma år närmare 200 miljarder euro.

Ann-Christin Sjölander Holland reser jorden runt och rapporterar från flera håll om strider på liv och död. I Cochabamba i Bolivia rasade för fyra år sen något som liknade ett inbördeskrig. Folk beväpnade sig med stenar och påkar, soldater svarade med gummikulor och tårgas. En 17-årig pojke dödades av en civilklädd kapten.

Regeringen stiftade till och med en lag som förbjöd folk att gräva egna brunnar för att skydda företaget, Aguas del Tunari. Det ägs bland annat av International Water som i sin tur ägs av en amerikansk byggnadsfirma och det italienska Edison.

De som tror att privatisering innebär valfrihet och konkurrens bör få en tankeställare genom Sjölander Hollands bok. I själva verket delas marknaden vanligen mellan de fyra största vattenföretagen. Många regeringar försummar offentliga investeringar för att bana väg för privatisering ( Thatcher var föregångare) och med hjälp av lån från Världsbanken sker en upphandling till underpris där kommunala vattenföretag slås ut.

Efter några år sker omförhandling, priserna höjs (ibland till en tredjedel av en normal månadsinkomst) och ut ur kranarna kommer i bästa fall drickbart vatten men alltför ofta en gul, smutsig sörja.

Men det globala vattenkriget är inte avgjort. I Cochabamba och på många andra håll har befolkningens protester tvingat myndigheterna att säga upp avtalen till förmån för allmännyttiga lösningar.

Det som nu pågår inom ramen för WTO skulle kräva en kriminalreporter eftersom det rör sig om något som liknar brott mot mänskligheten och som sannolikt skördar fler offer än mer färgstarka illgärningar. Ann-Christin Sjölander Holland är inte kriminalreporter men en god, undersökande journalist. Hon har skrivit en klassisk sjuttiotalare, engagerad pocket, bristfälligt korrekturläst, men vad gör det när berättelsen banar väg för nya insikter.

Gunnar Ohrlander