ÅSIKT

Kärlek som öken

BARBRO WESTLING ser Lorca skildrad med proletär gråskala

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är bäddat för lidelse och passion när Göteborgs stadsteater inleder sin säsong på stora scenen med Lorcas Blodsbröllop. För regin står andalusiske teaterchefen Emilio Hernández och det hela startar i flammande rött och med entonigt klagande kvinnokör över scenens tomma ökenlandskap. I dunklet två män med bar överkropp vid varsin dovt ackompanjerande trumma och Åsa-Lena Hjelm som med tunga steg från början drar vagnen med de unga döda, männen och rivalerna.

Kärleken och döden, livets två stora krafter, så förenade i Lorcas dramatiska poesi, tyvärr blir det av detta bara en episkt stor men itufallande och tungfotad föreställning i en akt. Texten står i centrum men den vill liksom inte ta gestalt.

Det spretar och drar mellan vardagliga och ibland komiskt menade tonfall, mässande högdramatik och anti-illusoriska grepp. En väldig fläkt rullas in och blåser vind över de flyende älskande som faller och stretar på. Är det understucken kritik av Hollywood och Amerika som stora apparater som överröstar och tar över tragedin? Alexander Skarsgård och Hanna Bogren springer i alla fall runt och ser allmänt ledsna ut, även när de borde spela som mest engagerade.

Jag tror inte jag är ensam om att vilja se trovärdiga uttryck för kärlek, sorg och bävan för att över huvud taget hantera Lorcas lyriska kraftpaket kring blod, säd och jord. Hernández har dock lett ensemblen åt andra hållet. Han har resolut lagt Brecht på Lorca, med proletär gråskala, distanseringseffekter och allt.

Om det är av progressiva skäl är svårt att avgöra.

Den poetiska månen i Lorcas text har Hernández i alla fall gjort till en vitgnistrande och ond Marilyn Monroe ( Marie Delleskog) som i sångnummer kråmar sig och flirtar dödligt med amerikanska flaggan.

Brudens far, i Eivin Dahlgrens fladdriga gestalt, bär däremot kaftan och gympaskor. Peter Melins brudgum är mammas snälle gosse men griper efter allt med kvinnliga former när bruden uteblir. Hanna Bogren är käck och brister plötsligt ut i en häftig önskan om att vara man, men är annars påtagligt anonym.

Åsa-Lena Hjelms lädervästklädda moder har bössan skjutklar i knäet som Mor Courage medan hon idealiserar sin avlidne make och värderar syglada döttrar.

De är rollgestalter som knappast inbjuder till tolkning, än mindre till några radikala perspektiv.

På teatern låtsas man, så klart, men någonting blir ändå fel när de unga älskande dimper ner precis rätt på den lilla sandplätten i Elisabeth Åströms annars draperade ökenlandskap. Det blir helt enkelt komiskt och knappast meningen.

Teater

Barbro Westling