ÅSIKT

Finlands sak är vår

CLAES WAHLIN ser finländska myter om mandom, mod och morske män

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I begynnelsen var ordet. I det finländska nationaleposet Kalevala lät man sig inte nöja med det, utan där får orden bli sång som skapar allt mellan himmel och jord. Här sjungs folk ur eller till livet, skeppen klagar högljutt om ingen seglar dem, av intet brygger sång välsmakande öl och när den främste av sejdare och sångare, levnadsvise Väinämöinen, spelar på sin av en jättegädda byggd kantele, ja, då flockas gråtande djur och klagande växter i en sådan omfattning att självaste Orfeus hade surnat till över konkurrensen.

Varenda finländare kan sin Kalevala och nog lär Stockholms stadsteater få månget besök över vattnet efter Lars Rudolfssons mäktiga och lekfulla iscensättning av eposet.

Dryga tjugotalet skådespelare gestaltar nära tre gånger så många karaktärer. Skräddade i en blandning av folk- och sagodräkt har de blott en tom scen och far och son Huldéns smidiga översättning till sitt förfogande. I fonden en stor duk som pendang till ett lager av mattor på scengolvet som ger mättade färger efter hav, himmel och jord. En skjutbar vägg mullrar in från sidan bakom vilken nya konstellationer snabbt och elegant placeras på scenen.

Publiken får bevittna ett sällsynt lyckat ensemblespel. Utan undantag välartikulerade, rytmiskt samspelta och med skulptural pregnans berättas den ena skrönan efter den andra. För här finns bara ordet och kroppen, det förra kan ibland förstärkas av eko, den senare är koreograferad att blåsas i vind, kastas i hav eller tampas med spjut.

Som nästan alltid när Stadsteaterns skådespelare befrias från den naturalistiska tvångströjan sker det ena sceniska undret efter det andra. Carl-Åke Erikssons godmodige Väinämöinen stövlar hemtamt över sagans geografier, Steve Kratz liderlige Lemminkäinen förför såväl flickorna i Karelen som publiken i salongen, och Claire Wikholms Pohjafrun är en lika bitsk som klok gumma. Andra, som Lilian Johansson och Mats Hedlund, står också för utmärkta insatser men nog är det kollektivet som denna gång skall hyllas.

Spelet tar över fyra timmar, sällan finns anledning att beklaga längden. Låt vara att Rudolfsson valt att tona ned eposets svärta till förmån för de många komiska möjligheterna, eller att man nog inte behöver vara finländare för att sakna byggandet av kantelen i slutet eller beklaga att det förmodligen är av tidsskäl som de sista scenerna tycks något abrupta. Grymheten kunde accentuerats, en och annan linje kunde ha fokuserats.

Bäst - och då är det riktigt bra teater - är scenerna där växelsången blir strid på kniven. När Pohjas dotter ( Odile Nunes) som ung brud omväxlande förmanas av sin mor (Claire Wikholm) och blivande svärmor ( Lis Nilheim), då uppstår en rent klassisk scen. För vad som möjligen ryms i Kalevala, det är inte så mycket något slags urteater som en urepik.

Här ekar de panatenska festspelen, där från det sena 500-talet f. Kr. och flera sekler framåt rapsoder tävlade mot varandra i att framföra Homeros. Iliaden eller Odysséen bestod i själva uppförandet - inte av någon nedtecknad text - och långt fram i tiden var det just denna teatrala händelse som ägde störst auktoritet. Med denna Kalevala på Stockholms stadsteater har en mycket gammal tradition givits en värdig pånyttfödelse vars ekon ska färdas över hav och ljuda över land.

Teater

Claes Wahlin