ÅSIKT

Tekniken ska befria oss!

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det ser ut som en tanke att Düsseldorf är Tysklands centrum för kemikalier, elektriska artiklar och precisionsinstrument. Här bor och arbetar syntgruppen Kraftwerk sedan början av 70-talet i sin Kling Klang-studio. Ett stycke industrihistoria.

För att komma till arbetet går Ralf und Florian till samma dörr på Mintropstrasse som de alltid gjort i trettio år. De är extrema vanemänniskor och de bor i en stad som i hög grad format själva soundet.

”Vi vaknade upp på slutet av 60-talet då vi insåg att Tyskland efter kriget hade blivit en amerikansk koloni, det fanns ingen tysk kultur, ingen tysk musik, ingenting. Det var som att leva i ett vakuum. För att överhuvud taget känna någonting att anknyta till var vi tvungna att gå tillbaka till Bauhausskolan. Vi var tvungna att ta ett steg 40 år tillbaka i tiden. Bauhausidealen var att blanda konst och teknologi. Artisten var inte en isolerad varelse som skapade för skapandets egen skull utan en viktig del av ett funktionellt samhälle. På samma sätt är vi en sorts musikaliska arbetare, Bauhausandan i elektroniska toner”, säger Ralf Hütter i en intervju från 80-talet.

När Florian Schneider och Ralf Hütter föds (1946) ligger Düsseldorf fortfarande i ruiner. Men för att hitta orsaken måste man tona ner förgänglighetsromantiken och spola tillbaka bandet till förra sekelskiftet. Aldrig har utvecklingsoptimismen varit större i Tyskland än när Herman von Helmholtz försökte analysera öronrörelserna i häpnadsväckande sinnesfysiologiska experiment. Maskinerna blev så småningom konstnärernas vänner. Gruppen kring tidskriften Die Aktion ville utrota alla former av ”ren” konst. I italienska Figaro prisade Filippo Tommaso Marinetti maskinkulturen i en tidstypisk samling texter kallad Revolverate (Revolverskott). Marinetti förklarade krig mot museerna, mot det förflutna. I stället var det farten, kraften och precisionen i tidens civilisation som skulle bejakas. Ångvisslan och flygplansmotorn fick en egen notrad i partituret.

I ett brev till kollegan Balilla Pardella (tonsättare till futuristernas nationalsång Musica Futurista) skriver bullerkonstnären Luigi Russolo: ”Vi närmar oss mer och mer klangbullret och njuter mest av att kombinera våra buller från spårvagnar och motorer, från hästdroskor och skrik och skrän? Vi älskar oväsen som kommer från järnvägar och stationer, tågen som rullar på sina spår, pressar och tryckerier, elverk och tunnelbanor.”

Det turbulenta Paris lockade även över en och annan amerikansk tonsättare med sympatier för det maskinära. Bland andra George Antheil, trots att hans Airplane Sonata och Mechanism och hans bultande hjärta för Machine Age skapats i en annan stilistisk miljö.

Antheil kallar tekniken Time-Space, och vad det exakt innebär är inte gott att veta: det har uppenbarligen ingenting gemensamt med Einsteins tidsrum.

Med modernt språkbruk kanske vi skulle skriva icke-linjärt berättande, där mekaniska stämmor snittas och staplas ovanpå varandra. Det är alltså på avståndet och tidslängden mellan tonerna som Antheil bygger sin filosofi. Toner och klanger hålls samman som järnfilsspån i ett magnetfält, medan andra tycks ha en inbyggd vilja till episk rörelse. Time-Space har också liknats vid arkitekturens system av bärande konstruktioner.

Upptäckten av det dynamiska fältet mellan statiskt och rytmiskt driver samtidigt musiken mot en metrisk kollaps. Den hamnar snubblande nära människans oförmåga och maskinens förmåga. Därför finns det stora likheter mellan tonsättare som Karlheinz Stockhausen och Kraftwerk. Utrustningen är densamma, liksom människa-maskin-kulten som minner om ett wagnerskt Weltparlament. Kraftwerk är Stockhausens antites, allt det som Stockhausen har rensat ut av upprepningar och melodier, har Kraftwerk och vice versa.

Det är i denna lödtennsdoftande maskinhall vi bör se industrins folkmusiker. De älskar sina maskiner. Maskiner spelar alltid rätt toner, de behöver aldrig vila, de lyder snällt sina domptörer. Med en teknologs sanna skadeglädje tvingas man erkänna att vi inte kan leva utan våra maskiner. Och den stora ironins triumf inträffar när man låter robotar framföra The Robots så stiltroget att publiken jublar av osäkerhet.

”Vad vi har sagt är att tekniken i sig själv är god. Tekniken befriar människan och hon kan utveckla sina kreativa möjligheter. Ju fler som har tillgång till teknik desto mer demokrati.” (Ralf Hütter).

Om Beatles och Rolling Stones och ABBA står för förebilderna inom pop, rock och glam har Kraftwerk påverkat alla former av elektronisk musik; The Chemical Brothers, Prodigy, Sonic Youth? Även coverversionerna börjar bli många, till exempel Afrika Bambaataa Planet Rock, Senor Coconut Baile Aleman (Trans-Latino Express), Balinescu Quartet Possessed (stråkkvartett), Love Tractor Neon Lights (indie-pop), Siouxsie & the Banshees Hall of Mirrors eller David Bowies tribut V2-Schneider. Till och med den svenska jazzgruppen Oddjob har en Man Machine-cover på sin repertoar.

Det börjar 1968 med gruppen Organisation. Florian Schneider och Ralf Hütter träffas i Remschied, en musikhögskola mitt i Ruhrområdet. De går den klassiska musiklinjen och ska nu fortsätta på universitet i Düsseldorf. Organisation försöker praktisera Edgar Varéses idé om organiserat ljud med bandloopar och fri improvisation däröver.

1973 ger man sin första konsert utanför Tyskland under namnet Kraftwerk. Med nya trummaskiner och skräddarsydda kostymer tar man den franska teve-publiken med storm. Kyla och glamour i estetisk förening. Skivan heter kort och gott Ralf und Florian och lägger grunden till de enkla kling-klang-melodierna som består av tre, fyra toner, som låten Elektrisches Roulette. I Kristallo föds den minimalistiska ”robot-stilen” som senare kom att bli så typisk. Och speldosemusik, som Tanzmusik. I Ananas Symphonie sker en förstudie i skärt och vitt brus, också det väldigt typiskt.

Det publika genombrottet kommer emellertid året därpå med albumet Autobahn som i original är 22 minuter och 30 sekunder och fyller en hel lp-sida. Här finns nyckeln till det som senare kommer att påverka all elektronisk dansmusik. Nämligen: är man tillräckligt monoton och upprepar en sekvens tillräckligt konsekvent kommer det att upplevas som en variation! Dessutom är Autobahn den första koncept-skivan, där vägens sträckning genom landskapet likställs med musikens sträckning horisontellt längs psyket och notraderna. Lp-n innehåller även några oöverträffade Kometenmelodie.

Fortsättningen är en smart mix av koncepttänkande, marknadsföring och elektronisk utveckling — från monofoniska pekfingersyntar till stora komplexa digitala system och konsoller.

Under 70-talet bygger Kraftwerk en metropolisliknande myt i svartvitt, stylade filmaffischer, dansorkester anno dazumal, alltsammans med en air av ”Entartete Musik” (Utrensningen av tysk konstmusik som utfördes av Hitler).

80-tal: vektorgrafik, vetenskapliga simuleringar, röda skjortor och smala slipsar, klonade figurer, de tillverkar dockor i naturlig storlek som ser ut som, och ibland agerar som, Kraftwerk.

90-tal: Fjärrnärvaro, cyber, cyborg, termodynamik, VR, människan som en del av tekniken accentueras.

00-tal: Fyra Star Trek-gubbar på vift i galaxen.

Varför robotgrejen, varför denna utstuderade scenografi med mätutrustning och instrument av stål?

”Det är som en akustisk spegel, som en robot. När den kommer till ett visst stadium börjar DEN spela... det är inte du och jag längre, det är DEN. Men alla maskiner är inte medvetna på det sättet. Vissa maskiner är bara en tillverkad grej, komplicerade maskiner däremot...”, svarade Hütter nyligen i en BBC-intervju. Detsamma sa han för 30 år sedan.

Då är det i texterna (snart översatta till alla kända språk) som det progressiva Kraftwerk ger sig tillkänna – och betänk att Kraftwerks progg länkas ut ungefär samtidigt med Hoola Bandoola! Eftersom det inte längre är tänkbart att skriva om kärlek är man tvungen att hitta andra motiv. Nutiden och framtiden skildras hela tiden ur det förgångna, ur en äldre och kanske mer naiv synvinkel. Därmed blir också skildringarna oerhört mycket skarpare och mer slående.

Ta den vemodiga Computer Love:

”Another lonely night

Stare at the tv screen

I don’t know what to do

I need a rendezvous

Computer love

Computer love

I call this number

For a data date

I don’t know what to do

I need a rendezvous

Computer love

Computer love”

Eller deras bidrag till kärnkraftsdebatten, Radioactivity:

”Radioactivity

Is in the air for you and me

Radioactivity

Discovered by Madame Curie

Radioactivity

Tune in to the melody

Radioactivity

Is in the air for you and me”

Vad vill Kraftwerk med nya skivan Tour de France Soundtracks, efter 17 år, omåkt av 20-åriga technomusiker och hiphoppare i tätklungan? Hade det kanske varit bättre att stänga Kling-Klang-butiken för gott? För den som räknat med ännu en innovation är det onekligen en rätt svag cd; gamla klanger, samma trumljud, samma nollställda röster.

Tysk teknologi är inte längre vad den har varit. De stora metallföremålens tid när en synthesizer kunde väga 200 ton är förbi. Numera ryms Kraftwerks samlade livsverk i en laptop?

Men vem kan motstå en trallvänlig låt som Elektro Kardiogramm?

”Minimum maximum

Beats per minute

Elektro Kardiogramm”

Efter tjugonde genomlyssningen är jag där igen. Inlockad till Kraftwerk Land.

Mikael Strömberg