ÅSIKT

Mer vapen, mindre rättvisa

Olle Svenning om världen - två år efter 11 september

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den 11 september gav oss, precis som andra världskriget, möjligheter att bygga om världen. Så sa den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld.

En månad före hans uttalande hade tre tusen, bland dem såväl amerikaner som folk från många andra nationer dödats i den moderna tidens blodigaste terrorattack. USA möttes av stark medkänsla från omvärlden: "Vi är alla amerikaner" som Le Mondes chefredaktör Colombani uttryckte det.

Enigheten var betydande om att världssamfundet måste bekämpa vår tids tre största hot: Terrorism, massförstörelsevapen och tyranni.

Rumsfeld, en veteran från amerikanska högeradministrationer, tillhör den ideologiska riktning som kallas nykonservatism. Den vill på en gång vara världens sheriff och missionär, som Harvardprofessorn Stanley Hoffman sammanfattar. USA:s värdegrund byggd på marknadsekonomi, kristendom och liberal demokrati har universella anspråk och ska, också med våld, spridas till alla delar av världen. De stater, ofta kallade skurkstater, som hotar amerikanska intressen eller friheten kan eller bör utsättas för förebyggande krig. Detta skrevs in i Bushs försvarsdoktrin efter 11 september.

Militärutgifterna drevs upp med 14 procent, i faktiska siffror 48 miljarder dollar. USA måste bevara sitt stora vapenteknologiska övertag. Bush förmådde samla en bred hemmaallians för sin politik: Nykonservativa, traditionell höger, kristen höger, godhjärtade wilsonimperialister.

Oppositionen i det demokratiska partiet var välvillig och samarbetsvillig.

Samtidigt med den militära upprustningen företogs en drastisk nedrustning av det amerikanska rättssystemet och respekten för mänskliga fri- och rättigheter. Justitieminister John Ashcroft, djupt konservativ, skrev lagar som möjliggjorde interneringar utan rättegång, repression mot icke-vita medborgare, öppnade för systematisk avlyssning och med tiden för det skräckinjagande Guantánamo-fängelset. Ashcroft ville också inrätta militära domstolar med rätt att utmäta dödsstraff och utan offentlig insyn.

Det krigsmål eller snarare den fiende som skulle krossas var terrorismen.

Som om den vore en stat eller en väldefinierad motståndare. Terrorismen lokaliserades till talibanernas Afghanistan. Den militära aktionen, genomförd i allians med brutala krigsherrar från Norra Alliansen, välsignades av den internationella rättsordningen. Det kriget kan betraktas som en repetition av det slag som skulle riktas mot Saddam Husseins Irak, en gång den äldre Bushs motståndare och en av vår tids mest förfärande monster.

Det missionerande krigsuppdraget hade vidare ambitioner, nämligen befria de stater (dock inte vänligt sinnade som de i Centralasien) som sorterades in under Bushs formulering "ondskans axelmakter". Det messianska förenades med det manikeiska: "Den som inte är med oss är med terroristerna".

Inom ett år efter 11 september hade den amerikanska utrikespolitiken skrivits om. USA, med stormaktens självklara expansiva och polisiära ambitioner, hade i huvudsak accepterat den internationella rättsordningen uttryckt i FN-stadgan och i amerikanska skapelser som Världsbank, Valutafond och Världshandelsorganisation och för den delen Nato-alliansen. Presidenten vill rasera de regler som styrt den internationella politiken ett halvt sekel, skrev den i decennier ledande liberale kolumnisten Anthony Lewis.

Tesen är lätt att belägga. Bushadministrationen drog sig ur rader av internationella överenskommelser och institutioner från Brottmålskommissionen, till miljö- och nedrustningskonventioner och regler för barnens rättigheter.

FN kallades av Bushadministrationen för irrelevant. En av de ledande ideologerna, Richard Perle, var tacksam för att "pladderklubben" vid Hudson river äntligen blev av med sin makt.

Hindren för, som Bushideologerna benämner, den välmenande imperialismen, växte dock både ur det internationella rättssystemet självt och från Europa.

Det skulle också visa sig, att Bushs politik var, för att tala marxistiska, havande med sina egna motsättningar.

Bush förmådde aldrig med framgång pressa FN-systemet till att sanktionera Irak-kriget. Motståndet byggdes inte av FN:s svage generalsekreterare utan främst av Frankrike och Tyskland. Det gamla USA som Donald Rumsfeld sa, något hånfullt. Det Europa som läser Kant och är troget Venus, skrev Bushs egen filosof Robert Kagan. USA:s machoideologi lutar sig, försäkrade han, mot Mars och Hobbes.

Det nya Europa, det som ryms inom den gamla sovjetsfären och bärs upp av högersinnade politiker som Aznar och Berlusconi samlades kring ett stöduttalande för Irak-kriget. Uttalandet var skrivet av USA:s regering.

Splittringen på den europeiska politikernivån saknade motsvarighet bland medborgarna. Många miljoner demonstrerade mot kriget, mot USA:s nyimperialism och mot de regeringar som allierade sig med Bush, främst Tony Blair. I länder utanför Europa var protestmanifestationerna ofta ännu större. Därmed begränsades också möjligheterna för politiska ledare att stödja Bushs politik.

Tillsammans med den sympati mot USA som ändå finns i Europa lever också medvetandet om de två samhällenas avgörande skillnader: Den liberala kapitalismen mot välfärdssamhället.

De inre konflikterna i USA rör både ekonomin, förhållandet till de egna medborgarna och den egna strategin. USA är världens största kapitalimportör, underskottet i landets affärer är svindlande. Tillväxten är delvis skapad av starkt lånefinansierad konsumtion. Arbetslösheten växer. Vad det betyder för Bush möjligheter att bli omvald till president kan pappa Bush berätta om.

Ekonomin vann valet åt Bill Clinton.

Medborgarmissnöjet med krigen växer i takt med det ökade antalet dödade amerikanska soldater och det tilltagandet kaoset i Irak. USA har aldrig velat se sig som en kolonial nation, landet skapades i motsättning till och uppror mot imperier.

Irak ska bli modellen för det framtida Mellanöstern, sa den ledande nykonservative tänkaren Paul Wolfowitz, vice försvarsminister. Irak slits sönder. Kartan som skulle leda till fred mellan Israel och Palestina är snart bara makulatur. USA:s skyddstater som Kuwait och Egypten saknar demokrati. Det nära allierade Saudiarabien är terrorismens främste finansiär. Nykonservatismens grandiosa idéer försöker täcka över en politik av improvisationer och misslyckanden.

Den revanschism, som begripligt nog byggdes efter 11 september, har haft två viktiga framgångar: Talibanväldet eliminerades, åtminstone för en tid. Saddam Husseins tyranni slogs sönder. Metoderna för att uppnå dessa viktiga mål var militära och repressiva. Det har trasat sönder den internationella rättsordningen, splittrat USA och Europa och försatt Mellanöstern och viktiga asiatiska länder i ett tillstånd där terrorismen snarare förstärkts med allt blodigare bombdåd. Bushadministrationen pekade på en allians mellan Al Qaida och Saddam Hussein. Den fanns inte. Däremot finns Al Qaida med stor säkerhet i dagens Irak. Först nu förefaller den amerikanska opinionen mot Bushpolitiken bli tydlig. Skräcken för att stämplas som terroristanhängare tunnas ut.

Bushpolitikens svårartade misslyckande i Irak kan något paradoxalt få positiva följder. Den amerikanske generalguvernören avlöses av FN, den militära uppdraget blir fredsbevarande, det irakiska samhället kan börja byggas av medborgarna själva. Den framtida ekonomiska makten behöver inte bli helt amerikansk. Och Saddam Hussein är borta.

Den framtidsillusionen är i varje fall vackrare än den nykonservativa.

Olle Svenning