ÅSIKT

Därför ska vi minnas

MIKAEL WIEHE:

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den 11 september 1973 - för exakt trettio år sedan i dag - tog general Augusto Pinochet makten i Chile genom en kupp understödd av USA. Han störtade därmed den folkvalde presidenten Salvador Allende som förts till makten av

vänsterkoalitionen, Unidad Popular.

Chile var inte det enda land i Latinamerika där det i början av 1970-talet satt en USA-stödd militärjunta vid makten. Det gjorde det i så gott som alla latinamerikanska länder vid den här tiden. (Det fanns undantag: Costa Rica, Latinamerikas minsta land, som inte hade någon armé och där USA utövade inflytande på annat sätt. Och så Kuba förstås, som hade haft vett nog att försvara sig mot det amerikanska invasionsförsöket i Grisbukten 1961.)

Detta amerikanska stöd till latinamerikanska diktatorer och diktaturer var varken en följd av tillfälligheter eller misstag. Det var en direkt konsekvens av USA:s syn på Latinamerika som sin egen bakgård där man ansåg sig ha rätt att göra vad man ville för att underlätta affärsverksamheten för de stora amerikanska gruvföretagen, oljebolagen och banankompanierna. (Det är heller ingen tillfällighet att uttrycket "bananrepublik" användes flitigt vid den här tiden.)

Det folkliga motståndet mot denna nordamerikanska exploatering av kontinenten var utbrett: arbetare och fackföreningsledare som kämpade för bättre arbetsvillkor, bönder och ursprungsbefolkning som krävde jordreformer, studenter och lärare som ville ha ett utbildningssystem tillgängligt för alla, präster och nunnor som upprördes över fattigdomen i slumområdena, konstnärer och intellektuella som frammanade bilden av en jämlikare och rättvisare värld, soldater och officerare som lekte med tanken på någon sorts nationellt oberoende. Detta motstånd måste bekämpas. De bästa bekämparna var militärdiktaturerna. ("He"s a son of a bitch, but he"s our son of a bitch" som USA:s president Franklin D Roosevelt så träffande uttryckte sig om Nicaraguas diktator Anastasio Somoza.) Med ideologiskt stöd från USA stämplades alla som satte sig till motvärn som upprorsmakare, sovjetstyrda kommunister och fiender till "den fria världen".

Resultat: hundratusentals mördade, torterade och "försvunna" i Chile, Argentina, Paraguay, Uruguay, Brasilien, El Salvador, Nicaragua, Guatemala, Dominikanska republiken och andra latinamerikanska länder. Och miljoner människor drivna i landsflykt.

Det är viktigt att minnas denna historia den 11 september 2003 inte bara för att hedra dem som mördades i Chile och andra länder utan också för att stödja dem som drabbades av terrorn och överlevde; de offer för diktaturerna som ännu inte har fått upprättelse eller kompensation och de som ännu sitter fängslade för sitt motstånd mot militärjuntorna.

Det är viktigt att denna dag kräva att rättvisa skipas. Att de skyldiga döms. Att militärerna och deras hantlangare ställs till svars. (I Chile blev det som bekant ingen rättegång mot Pinochet. Medlemmar i motståndsrörelsen Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez sitter fortfarande inspärrade. Bödlar och torterare går fortfarande fria.) Utan rättvisa blir det ingen försoning. Utan försoning kan man inte bygga det framtida Chile.

I Sverige finns många människor med ett starkt känslomässigt förhållande till den 11 september 1973. Dels de 40 000 svenskar av chilenskt ursprung och de 60 000 svenskar med rötter i andra latin-amerikanska länder som nu lever här. Dels de hundratusentals svenskar som efter kuppen, i Chilekommittéer och på andra sätt, aktivt engagerade sig i solidariteten med Chiles folk.

Detta är också en dag att minnas Harald Edelstam, Sveriges dåvarande ambassadör i Chile, som genom sin personliga insats räddade livet på tusentals chilenare.

Men framför allt tror jag att det är viktigt att påminna om den 11 september 1973 nu när USA som världens enda supermakt, med hänvisning till ett annat 11 september år 2001 och med terroristbekämpning som förevändning, verkar betrakta hela världen som sin bakgård. När USA efter eget gottfinnande anser sig ha rätt att anfalla och bomba människor och länder. När man konspirerar mot lagligt valda regeringar. När man sätter sig över internationella lagar och konventioner. När man nu i USA på allvar diskuterar om man inte bör tortera tillfångatagna araber som kan misstänkas tillhöra al-Qaida.

Att påpeka detta är inte ett utslag av hat mot USA. (Hur skulle man för övrigt, som vulgärhögern påstår, överhuvudtaget kunna hata ett helt land eller ett folk?) Däremot är det definitivt ett utslag av misstro mot en utrikespolitik som till varje mänskligt, socialt och ekologiskt pris strävar efter att maximera vinsterna för aktieägarna i de stora amerikanska multinationella företagen.

Vi högtidlighåller den 11 september för att hylla offren för diktaturerna i Chile och andra latinamerikanska länder, för att uppmärksamma den chilenska och latinamerikanska närvaron i Sverige och för att hålla vår gemensamma historia levande och på så sätt kanske bättre förstå det som nu händer i världen runtomkring oss.

"Den som inte använder sina ögon för att se med kommer förr eller senare att få använda dem för att gråta med."

Mikael Wiehe