ÅSIKT

Operacirkus

CLAES WAHLIN ser en komisk nationalopera med tragiska övertoner

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kungliga Operans nyuppsättning av Smetanas Brudköpet har alla förutsättningar att nå en bred publik.

Smetanas musik är lätt utan att vara operett, och regissör Hilda Hellwig har nogsamt sett till att minst två saker händer på scenen samtidigt.

Historien om hur Marenka älskar Vasek som till synes säljer henne men i själva verket med list ser till att lura brudmäklaren Kecal, blev raskt en nationalopera i Smetanas Tjeckoslovakien efter premiären 1866, låt vara att den omarbetades ett flertal gånger innan den fick det utseende som den numera har.

Under alla förtryck Tjeckoslovakien dignat har Brudköpet fungerat som nationell symbol, och Hellwigs val att flytta fram handlingen till 1950-talet, under Sovjets herravälde, fungerar alldeles utmärkt.

Här förbereds en fest för de främmande herrarna, mot vilka folket protesterar i folkdräkter och genom att klottra på affischer av Stalin.

Scenografen Jan Lundbergs vackra femtiotalsmiljöer - första aktens samlingssal, sista aktens nybyggda hyreshus - saknar inte suggestion, och Hellwig bäddar nogsamt in intrigen i en social vardag där mycket litet kan ske i hemlighet.

Medborgare cyklar kring, barn flamsar runt och domestika minidramer pågår utan avbrott.

Dessvärre skymmer dessa teatrala realiteter alltför ofta historien. Här behöver rensas och tuktas.

Bäst fungerar det när de inlagda scenerna förstärker eller fördjupar en scen, som de välregisserade barn vilka betraktar och lyssnar till den stackars stammande Vasek, eller när några clowner får ta del av Marenkas melankoliska aria i sista akten.

Det är också dessa scener, endast överflyglade av andra aktens duett mellan Marenka och Vasek, som utgör de musikaliska höjdpunkterna. Maria Fontoshs Marenka är utsökt, en stolt sopran med både lyrisk och dramatisk intensitet. Hennes älskade Jenik, Klas Hedlund, är en smula ojämn, medan Niklas Björling Rygerts Vasek har en tät och närvarande tenor.

Ett minst sagt kärt återseende är Ragnar Ulfung som Cirkusdirektören, en roll som talar mer än sjunger men likväl stjäl uppmärksamheten från alla upptåg runt omkring. Sceniskt lyckad är Björn Blomqvists äktenskapsmäklerska Kecal, vars bas dock är en smula lätt för rollen. Här krävs en tordönsstämma.

Dietfried Bernet lyfter förtjänstfullt Hovkapellet och han har nog inte haft det alldeles lätt att mejsla ut sångpartierna ur det sceniska myllret. För även om en bred publik uppskattar akrobater och cirkuskonster hade denna uppsättnings omsorg om de för sin tid väl utarbetade personporträtten, kommit mer till sin rätt om stramheten litet oftare hade valts som sceniskt signum.

Opera

Claes Wahlin