ÅSIKT

Tosca i tiden

Claes Wahlin ser Folkoperan fyllas av flyktingar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Angela Rotondo (Tosca) och Per-Håkan Precht (Cavaradossi) i Folkoperans "Tosca". I bakgrunden: Staffan Jennehov (Spoletta).
Foto: MARKUS GÅRDER
Angela Rotondo (Tosca) och Per-Håkan Precht (Cavaradossi) i Folkoperans "Tosca". I bakgrunden: Staffan Jennehov (Spoletta).

Var och en som har sett några av Jasenko Selimovics teateruppsättningar blir knappast förvånad över att Puccinis Tosca inte längre handlar om politiska intriger i Rom anno 1800, utan om flyktingar och människosmugglare här och nu. Puccinis operor har inte lika lätt som andra operakompositörers verk låtit sig användas för moderna läsningar, mycket på grund av all föreskriven rekvisita och att hans operor är både musikaliskt och dramatiskt täta. Selimovic har dock lyckats, låt vara att detta krävt, milt uttryckt, vissa friheter med Giacosas och Illicas libretto.

Lars Östberghs hyperrealistiska scenrum liknar mest en sliten församlingslokal, vitt från golv till tak, komplett med blinkande lysrör, fuktfläckar och fula plastmuggar vid kaffetermosen. Några möbler förvandlar rummet till kontor åt Scarpia i akt två och cell för Cavaradossi i akt tre.

Omplaceringen i tid och rum ger dramat en stark närhet, där musiken också ofta tolkas så att säga ad notam. Höga toner kan i första aktens duett mellan Tosca och Cavaradossi helt enkelt bli uttryck för erotisk njutning, en samlagsduett à la Spike Jones som ställs i skarp kontrast till Toscas höga toner i våldtäktsscenen med Scarpia litet senare. Musiken får ofta tjäna som scenisk impuls, gärna med komiska övertoner, som då den förträfflige Lars Arvidson excellerar som en nyfiken konstapel Sciarrone.

En ovanlig skärpa mejslar Olle Persson ut i sin magnifika gestaltning av Scarpia. Sliten mellan åtrå och plikt tappar han ofta masken och förnedrar sig mitt under tjäns-tetid. Genom övriga rollfigurer och körens insatser når Selimovic ett slags tjock beskrivning av operan, konflikterna är inte längre entydiga och det sociala rummet är bokstavligen ständigt närvarande. Trots att i princip varje scen har byggts ut eller ackompanjeras av stumma skeenden, drabbar detta sällan den dramatik som redan finns i musiken.

Musikaliskt står de redan nämnda Persson och Arvidson för de främsta insatserna, tätt följda av Angela Rotondos Tosca. Per-Håkan Prechts Cavaradossi må ha styrkan, men kunde gärna ha varit mer polerad. Fast med tanke på de sceniska omständigheterna ska kanske denna Tosca inte låta alltför snygg.

Opera

Claes Wahlin