ÅSIKT

Vad är det för fel på Afrika?

1 av 2 | Foto: MARIA SÖDERBERG
Ryszard Kapuscinski, fotograferad för ett par veckor sedan nära sitt hem i Warszawa. Han är världskänd som reporter och författare och böcker som "Imperiet", "Fotbollskriget" och "Ebenholts" har sålts över hela världen. Efter invigningen av bokmässan (i år med polskt tema) i morgon samtalar Kapuscinski med Bodil Malmsten och Anders Bodegård kring sin kommande bok om Herodotos för att senare under dagen diskutera globaliseringen av medierna. På fredag deltar han i ett seminarium om sin specialitet, det politiska reportaget, tillsammans med Göran Rosenberg och Wojciech Jagielski (som gjort ovanstående intervju).
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ryszard Kapuscinski, världsreportern och författaren som inviger bokmässan i Göteborg i morgon, diskuterar Afrika i en stor intervju med

WOJCIECH JAGIELSKI

: hur kunde en kontinent bli så fattig och blodbesudlad - och hur kunde en bödel som Idi Amin komma till makten?

Wojciech Jagielski: I saudiarabisk exil dog han, Idi Amin Dada , den blodigaste av de många tyranner som Afrika har frambragt. Hans herravälde varade i knappt åtta år, från 1971 till 1979, men för flera decennier var det liktydigt med fasa, anarki och förfall. Var Amin en galning? Kände du honom? Var kom tyrannerna ifrån?

Ryszard Kapuscinski: Idi Amin var först och främst ett barn av den koloniala armén. Kolonialmakterna hade skickat misslyckade personer att leda arméerna. Och i Afrika levde de högt: de fick makt, magnifika residens med swimmingpool och tjänstefolk.

Afrikas självständighet, som blev alltmer ofrånkomlig under sextiotalet, hotade deras privilegier, deras plats i solen. Även om dessa människor ibland försökte sabotera processen, som i Algeriet, lyckades de inte med det. I stället manövrerade de för att hålla sig kvar och göra sig oersättliga i de unga, fria staterna.

För det ändamålet såg de till att fogliga element bland underofficerare och tjänare avancerade till ledande positioner - Mobutu, Bokassa och Amin, som inlett sin militära karriär som köksbiträde.

WJ: Att vita officerare ville se sina underställda som befälhavare i de självständiga afrikanska länderna är inte svårt att förstå. På så vis säkrade de inte bara sina privilegier utan komprometterade också Afrikas frihetssträvan som sådan. Men de som blev presidenter i de nu självständiga länderna var ju inte korpraler och köksbiträden, utan intellektuella visionärer - Nkrumah i Ghana, Kenyatta i Kenya, Obote i Uganda och Senghor i Senegal. Varför gjorde de underofficerare till generaler?

RK: De hade ingen annan utväg. Engelsmännen, men också fransmän, portugiser och belgare, hade förbigått den traditionella afrikanska makteliten och hämtat ledare för den koloniala armén och administrationen bland folk på underordnade positioner. De var lydiga, trofasta, tacksamma för sin befordran, men samtidigt provinsiella och äregiriga. I Burundi och Rwanda åsidosatte man tutsi till förmån för hutu. I Uganda förbigicks Buganda som hade ett eget kungadöme och statstraditioner och i stället favoriserades stamfolken acholi och lango.

Självständigheten i Afrika kom plötsligt, och man måste fort få fram minist-rar och generaler. De nya afrikanska politikerna hade bråttom att ta makten och fick därför acceptera dem som favoriserats av den före detta kolonialmakten.

Nkrumah var en upplyst man. Obote var en intellektuell, om än som person uppblåst och arrogant. Léopold Senghor var en framstående poet och Félix Houphouët-Boigny i Elfenbenskusten var ledamot av den franska regeringen. Även sådana ledare som Ben Bella i Algeriet, Bourguiba i Tunisien, Nyerere i Tanzania, Kenyatta och Kaunda i Zambia var högutbildade och kultiverade. De flesta av "fäderna" till Afrikas självständighet hade gått i missions- och koranskolor, eller studerat vid utländska universitet.

WJ: Men den första tiden då de ledde sina länder avbröts av en våg av militärkupper och slutade i nederlag. Hur gick det till?

RK: Friheten uppfattades som liktydig med välstånd. Folk trodde att allting skulle börja blomstra omedelbart. Jag minns stämningarna, jag vistades länge i Afrika under den tiden, i början av sextiotalet. Det rådde en självständighetsfeber. Man krävde frihet - uhuru - genast, i dag, senast i morgon! Man bjöd över varandra: "Utropar ni självständighet den femtonde? Då gör vid det den fjortonde!" Och kolonialmakterna hade ingenting emot det. De hade tappat intresset för Afrika, till och med för råvarorna. Nu hade tiden kommit för plast och syntetiska produkter. Samtidigt var det uppenbart att Afrika inte hade någon bärande idé för framtiden. Vad skulle man göra med friheten? Afrika var rådlöst, man såg inga goda lösningar.

Jag minns den stormiga OAU-konferensen i Addis Abeba 1963. Ledarna för 32 oavhängiga stater samlades för att diskutera fram ett afrikanskt enhetsdokument. Somliga delegater menade att hela saken måste skjutas på framtiden. Då reste sig Nyerere och förklarade att han inte tänkte lämna Addis Abeba förrän ett enhetsdokument beslutats. Men man kom ingen vart i diskussionen om hur den afrikanska staten skulle utformas, utan fick nöja sig med att enas om okränkbara postkoloniala gränserna.

WJ: Man övertog alltså kolonialismens strukturer?

RK: Vita kolonialfunktionärer ersattes av afrikaner. Från ena dagen till den andra kunde man bli minister. Man övertog positionerna med kontor och residens, Mercedesar och sekreterardamer. Byråkratin växte sig monstruöst stor, korruptionen florerade. Politik och makt i Afrika betraktades nämligen som ett sätt att "fylla magarna". Enligt en afrikansk tradition ska man frambära gåvor till sin ledare, som han i sin tur delar ut till behövande.

De nya makthavarna som redan satt sig till rätta på de stolar de övertagit tyckte nu att det var bra som det var, att inga förändringar behövdes. Man gjorde de patriotiska parollerna till sina och kallade dem som ville förändring för uppviglare, avfällingar och förrädare. Genom en ödets ironi kom alltså entusiasmen för frigörelsen att förstärka de postkoloniala strukturerna. Och samtidigt drabbades Afrika av torkkatastrof och ekonomisk kris.

WJ: Och "självständighetens fäder", de före detta frihetshjältarna, sopades bort av militären.

RK: De afrikanska soldaterna hade sett hur deras civila kamrater blev ministrar och dignitärer. De ville inte vänta. De ville också inta de vitas ställningar och bli befälhavare och generaler. Sedan började militären störta presidenter. Det skedde med stöd i befolkningens besvikelse och möttes med bifall. Jag minns själv hur folkmassorna jublade när Nkrumah föll i Ghana. Och när Amin störtade Obote kokade gatan av glädje.

Folk saknade medborgerliga erfarenheter och litade blint på att militärerna, som ännu inte var befläckade av korruption och maktarrogans, skulle bringa ordning och sätta tjuvarna i fängelse. Under åttiotalet kom sedan nästa besvikelse och nästa förtroendekris, vilket blev inledningen till "afropessimismens" tid. Nu hade allt fallit ihop, militären hade svikit, demokratin hade inte hållit vad den lovat. Och till råga på allt kom nästa torkperiod och hungerkatastrof.

WJ: Dessa utbrott av först entusiasm, sedan besvikelse, denna fallenhet för ytterligheter - varför är det så utmärkande för Afrika?

RK: Afrika är speciellt i sina extrema yttringar. Alla företeelser framträder i ett skarpare ljus och liksom i ett förstoringsglas.

WJ: Hur kommer det sig?

RK: Bland världens kontinenter har Afrika genom historien haft minst erfarenhet av stater. Asien är de stora kungarikenas och kejsardömenas historia, och därför har Asien inte präglats av kolonialismen på samma sätt som Afrika. Latinamerikas koloniala historia börjar långt senare.

Men Afrika är inte bara kolonialismen utan också slaveriet, en epok som varade i trehundra år, en tid av rovdrift och förstörelse. Och kolonialmakterna intresserade sig bara för Afrikas kuster, faktorierna. Det inre av kontinenten lämnade man därhän.

Dessutom är Afrika den kontinent som har det svåraste klimatet, de sämsta jordarna och är mest utsatt för naturkatastrofer och epidemier. Och därför har bara rörliga stamsamfund kunnat överleva, de har haft lättare att förflytta sig, att fly katastroferna och leta upp föda.

Det brukar sägas att kolonialmakterna på Berlinkonferensen delade upp Afrika. I själva verket enade man kontinenten: tiotusen små samhällen, efemära kungariken, samlades - på ett godtyckligt och artificiellt sätt - till ett femtiotal avhängiga territorier. Då det blev dags att erövra friheten fanns ingenstans en egen statstradition att stödja sig på. Allting måste uppfinnas, inlånas.

Afrika övertog alltså främmande lösningar, i den naiva tron att det som visat sig fungera på annat håll måste göra det också på den svarta kontinenten.

WJ: Afrika som ett laboratorium för politiska uppfinningar och doktriner?

RK: Ja, och allt som hade med makt och politik att göra uppträdde i Afrika i ren och primitiv form, utan krusiduller och kamouflage.

WJ: Och Idi Amin representerade den renaste och primitivaste formen av tyranni. Vem var han?

RK: Han kom från det lilla stamfolket kakwa, vars territorium var uppdelat mellan tre länder: Sudan, Uganda och Kongo-Kinshasa. Kakwa vet inte till vilket land de hör. Det gör dem förresten detsamma, de har annat för ögonen: hur man ska överleva trots nöden och svälten som är den ständiga följeslagaren i dessa gudsförgätna trakter, där det varken finns vägar, städer eller odlad jord. Den som är driftig och har turen med sig flyr härifrån så långt han kan.

Till staden Jinja flydde Idis mor med sin son. Hon tjänade sitt uppehälle med hjälp av småhandel, ölbryggning och ett ambulerande gatukök. I Jinja var The King"s African Rifles förlagd, en skyttebataljon upprättad av general Lugard, brittisk imperiebyggare. Lugard värvade legosoldater från andra stammar än befolkningen på vars territorium de var förlagda. Hans ideal var unga resliga män som utmärkte sig för stridslystnad, uthållighet och grymhet.

En dag fick en brittisk officer ögonen på en lång drasut som drev omkring i närheten av kasernerna. Det var Amin, han lät sig villigt värvas. Han hade knappt fyra års skolgång, men eftersom han ansågs foglig och användbar började han raskt avancera.

Omedelbart före självständigheten utnämnde engelsmännen Amin till general och vice befälhavare för den ugandiska armén i vardande. Obote accepterade honom, antagligen därför att han inte var rädd för honom, utan föraktade honom som en harmlös dumbom och tölp från kakwa, ett folk som alla i Uganda såg ner på. Den inbilske Obote kom aldrig på tanken att Amin kunde bli farlig. Han anklagade honom senare för att smuggla guld och elfenben och förskingra statens pengar. Obote beordrade Amin att skriva rapport och for själv till Singapore. Om det inte hade varit för Obotes anklagelser skulle nog Amin aldrig ha genomfört sin kupp. Men nu kände han på sig att hans liv var i fara. Han gjorde sin kupp, inte av maktlystnad eller galenskap, utan av omsorg om sitt eget skinn.

Med självbevarelsedriften och sin politiska instinkt som ledstjärna begick Amin sitt första blodbad. Redan under kuppnatten skickade han sina soldater till kasernerna där acholi- och langoförbanden var förlagda med order att ha ihjäl dem. Men han drevs inte av blodtörst, utan kall beräkning. Han visste att om han inte dödade skulle han själv stryka med.

WJ: Militärkupper är inget ovanligt. Men ingen har varit så blodig som denna - en general som störtar sin president och därtill slaktar halva armén, liksom för säkerhets skull.

RK: Än en gång denna extrema afrikanska dimension. Militärkupper var dessutom någonting dittills okänt i Afrika, Amin var pionjären. I Latinamerika, där militärkuppen redan var en tradition, brukade den föregås av en sorts budgivning mellan konspiratörerna och de andra. Och därefter lades korten på bordet. Det hela kunde ske utan blodspillan.

WJ: I Afrika fanns varken plats för eller tanke på intriger, man gick omedelbart till en brutal uppgörelse.

RK: Fienderna stod öga mot öga med vapen i hand och alla visste att bara den som sköt först skulle överleva och kanske. Amin anföll alltid först. Han agerade målmedvetet, på ett grymt och hänsynslöst sätt. Han hade utrotat den gamla armén, och nu fick han bygga en ny. Han värvade trasproletärer och legoknektar från stamfolk som betraktade Uganda som ett främmande och underkuvat land och som var pålitliga därför att de hade sin ledare att tacka för allt. De blev hans överstar och generaler. Och för att knyta sin armé ännu närmare sig själv delade han frikostigt ut de 70 000 indiernas egendom som han hade beslagtagit.

WJ: Under de åren var det inte bara Amin som jagade ut främlingar och förkunnade afrikanisering. Khadaffi utvisade italienare, Mobutu i Kongo-Kinshasa tvingade folk att byta från europeiska till afrikanska namn. Fanns det någon ideologi bakom afrikaniseringen? Eller var man bara ute efter massans bifall? Indierna i Afrika beskylldes ju för att vara utsugare.

RK: Amin var först och främst ute efter pengar till sin armé. Och indierna hade kontrollen över handel, banker och plantager, de var läkare och tjänstemän. Amin kastade ut dem på ett osedvanligt brutalt sätt. Han visste att afrikanerna skulle uppskatta det och han älskade folkets bifall. Den egendom han plundrat indierna på delade han förresten ut, inte bara till sina soldater utan också till vanligt folk. Han kunde ropa på massmöten: "Här har ni, ta för er, nu är det ert!" Han var redan älskad för att ha störtat Obote, och efter exproprieringen av indierna växte hans popularitet ytterligare.

WJ: Var det inga som skrämdes av hans förbrytelser?

RK: Till en början var det inte många som visste. De första morden begicks inom kasernområden som var stängda för utomstående, långt utanför städerna. Amins terror började plötsligt, från ena dagen till den andra. Och den växte successivt och var därmed mindre synlig.

WJ: Våldet tjänade alltså inga revolutionära syften för Amin som för Pol Pot i Kambodja?

RK: Självklart inte! Amin, Bokassa, Mobutu, och Mengistu Haile Mariam i Etiopien var opportunister. De vägleddes inte av någon ideologi, hade inga visioner. De bedrev nationalistisk demagogi i det enda syftet att ha någonting att förleda folket med. Det rörde sig om en brutal maktkamp, utan vackra fraser och etiska principer. Våldet utövades på massbasis men nästan mekaniskt, utan hat. Amin betraktade inte sina fiender som ideologiska motståndare, utan som ett fysiskt hot.

WJ: Han var alltså ingen blodbesudlad galning som njöt av massak-rerna?

RK: Jag träffade honom 1962, medan jag låg malariasjuk på ett nyöppnat militärsjukhus i Kampala, en gåva till Uganda från den brittiska drottningen. Alla kom för att beskåda detta underverk, och en gång dök Idi Amin upp, omgiven av sina soldater. Det var verkligen en jättekarl. En jovialisk, varm och glad fyr, med uttalat skämtlynne. Visst var han psykiskt omogen - ett stort barn, grym och obalanserad, nyckfull och uppbrusande. När han väl hade eldat upp sig måste han ta sig för någonting, han svämmade över av energi, för att sedan försvinna hela dagar i depression, försjunka i apati. Han blev snabbt uttråkad, flög upp ur stolen och gick ut ur rummet. Han led av så kallad idéflykt, talade kaotiskt, avslutade inte meningarna. Men mitt i sin vildsinthet och galenskap fungerade han ändå logiskt och konsekvent.

WJ: Hur är det med beskyllningarna att han styckade lik och förvarade delarna i kylskåpet, bedrev kannibalism?

RK: Löst prat av sådant slag som uppstår omkring personer av Amins skrot och korn. Han hade inga betänkligheter när det gällde att ha ihjäl aktuella eller potentiella fiender. Men han fungerade som en sorts automat, jag tror inte att det beredde honom något nöje. Han undanröjde fiender som man röjer undan hinder längs vägen.

Med tiden blev han närmast paranoid och såg fiender överallt. Han visste att man var ute efter honom, att man förberedde attentat. Han intensifierade repressionen och sov aldrig två nätter i rad i samma hus. Han disponerade ett dussintal villor i Kampala med omgivningar och ingen visste var han befann sig i ett givet ögonblick. Han ringde själv till ministrarna och kallade dem till regeringssammanträdena. De fick en kvart på sig att infinna sig. Kampala var på den tiden en mindre stad, så ingen kunde skylla på att han inte skulle hinna. Han flög ofta helikopter över landet och bemödade sig om att vistas på så många platser som möjligt. Man brukade säga att han vara överallt och ingenstans. När han flyttade, flyttade staten med honom, utanför honom hände ingenting, fanns ingenting.

Amin såg närmast operettartad ut i sin pråliga uniform behängd med tränsar, epåletter och medaljer som han själv hittat på och delat ut till sig själv, till exempel en orden för förtjänster under andra världskriget och utmärkelsen Brittiska Imperiets Besegrare. Han utropade sig till president på livstid, fältmarskalk, skotsk kung. Han talade usel engelska, men även hans kunskaper i swahili var medelmåttiga. Han behärs-kade bara sitt eget kakwaspråk ordentligt.

WJ: Han lär ha bjudit hem sina tilltänkta offer på en sista måltid.

RK: När jag bläddrade igenom gamla årgångar av den på den tiden enda ugandiska tidningen, Uganda Argus, märkte jag en sorts regelbundenhet: om Amin bjöd hem någon så var denne försvunnen dagen därpå. Offret trakterades med Coca-Cola som för Amin var det godaste som fanns. Han var muslim så alkohol serverades inte.

WJ: 1979 störtades Amin och han måste själv fly. Varför förlorade han? Svek honom självbevarelsedriften?

RK: Han var fullt upptagen av sina manier och hade inte blekaste aning om hur man leder ett land. Han drev Uganda (som britterna hade kallat för "Afrikas pärla") till total ruin. Jag minns att när jag skulle till Kampala 1978 rådde mig en bekant i Addis Abeba att ta med en glödlampa. I hela Kampala fanns inte en lampa att uppbringa, staden låg i mörker.

Det fanns inget annat att köpa heller. Soldaterna som Amin hade delat ut indiernas exproprierade butiker till hade tömt dem och sålt alla varor och satt sedan sysslolösa bland tomma hyllor med dystra miner, som på något kontor. Det rådde en förfärlig nöd och hunger och samtidigt banditvälde och laglöshet.

Inga journalister släpptes in i Uganda på den tiden, och tjänstemannen på Ugandas ambassad i Addis Abeba måste ha stämplat mitt visum av misstag. På hotell Stanley var jag den ende som inte var svart. Och på Entebbe-flygplatsen märkte jag att jag hade ett par bredaxlade, tigande soldater i uniform och solglasögon i släptåg. De gick där hack i häl, satte sig vid bordet bredvid, frågade inte om någonting, teg och tittade.

Uganda hade på den tiden fyra flygplan, av vilka ett disponerades uteslutande av Amin. Med det flög man till London och köpte presenter åt presidenten och hans följe. Ingen lyx: skor och skjortor.

Så småningom organiserade sig Bugandafolket till partisankrig. Andra anslöt sig, man fick stöd från Tanzania. Amin hade i sitt övermod anfallit grannlandet men slagits tillbaka. Följden blev att tanzaniska tanks rullade in i Kampala 1979, och Amin fick fly, först till Libyen, sedan till Irak och slutligen till Saudiarabien, där han nu har dött.

WJ: Man har sagt att Amin var, är och förblir Afrikas skam.

RK: Amin är en skam för hela världen. Att han kunde härska så länge och begå sådana brott var bara möjligt på grund av hyckleriet i både öst och väst, som på den tiden förde sitt kalla krig om världsherraväldet.

WJ: Kalla kriget bidrog till att flera tyrannier uppstod världen över - Mobutu i Kongo, Mengistu i Etiopien, militärdiktatorerna i Latinamerika, röda khmererna i Kambodja. Sin overksamhet inför röda khmerernas folkmord skyllde både öst och väst på att man inte kände till förbrytelsernas omfattning. Var Amins brott också hemlighållna?

RK: Amin dolde ingenting. Så småningom fick man veta allting. Ändå beslöt den amerikanska senaten att avbryta handeln med Amin först tre månader innan han föll. Ungefär samtidigt lämnade de ryska militärexperterna Kampala, huvudsakligen därför att Amin hade anfallit Tanzania. Ett av Kampalas otaliga fängelser med tortyrkammare låg mittemot franske ambassadörens residens. Fångarna vrålade rakt i örat på honom. Kalla kriget i Afrika fördes på ett sällsynt brutalt och cyniskt sätt, och Afrika visade sig vara fullkomligt värnlöst inför det. Alla ville till varje pris säkra sitt inflytande över kontinenten.

WJ: Amins kupp 1971 möttes med glädje i väst, eftersom den störtade president Obote hade visat vänstertendenser.

RK: Amin blev en kalla krigets hybrid, han månade om att vara alla till lags och pumpade alla på pengar. Han tog emot pengar av Israel som ville skapa ett brohuvud för en invasion av det muslimska Sudan. Samtidigt lovade han, i egenskap av muslim, Saudiarabien att han i utbyte mot finansiell hjälp skulle göra Uganda till ett brohuvud för islamisk expansion i Afrika. I väst gladde man sig åt att Amin hade störtat den vänsterorienterade Obote, och Sovjetunionen, som just tappat greppet om Kongo-Kinshasa där den pro-amerikanske Mobutu hade tagit makten, utsåg Uganda till sin viktigaste militärbas i Afrika.

Jag minns 1978, på hotellet i Kampala, där jag träffade två ugandiska kaptener som talade ryska med varandra. De hade fått sin utbildning i Moskva och eftersom de kom från olika ugandiska stamfolk var det enda sättet för dem att kommunicera. Samtidigt utbildades andra officerare i Amins armé på militärakademierna i USA och Storbritannien. Alla ville ha sin man i Kampala. Alla var ute efter Amins ynnest. Och Amin såg detta och utnyttjade det hejdlöst. Han visste att varken väst eller öst skulle kritisera honom, av rädsla för att han skulle alliera sig med rivalen. Han kände sig oåtkomlig för bestraffning och sade det högt till ugandierna: "Titta vad viktig jag är! Alla kommer till mig." En gång lyckades han invitera den amerikanske och den sovjetiske ambassadören till samma klockslag i sitt palats och lät dem sitta där och vänta tillsammans.

WJ: Man skrattade åt Amin, men i Afrikas ögon var det han som gjorde väst och öst till åtlöje.

RK: Kalla kriget i Afrika är ett av de svartaste och skändligaste kapitlen i den samtida historien, något som alla borde skämmas över.

WJ: Amin, Bokassa, Mobutu och Mengistu visade sig på scenen nästan samtidigt. I dag är Afrika i princip fritt från den sortens tyranner. Har slutet på kalla kriget inneburit att deras tid är förbi?

RK: Slutet på kalla kriget är ett av skälen, kanske huvudorsaken. Och man har som sagt slutat intressera sig för Afrika, potentiella tyranner har mist sina utländska beskyddare. Den andra orsaken är att militärregimerna har komprometterat sig i afrikanernas ögon och visat sin ineffektivitet. Den tredje är det minskade biståndet, som till stor del numera direkt tillgodoser arméernas behov. Generalerna behöver alltså inte ta makten för att skaffa pengar. Den fjärde orsaken är de internationella finansinstitutionerna och de humanitära organisationerna som vägrar ge bistånd åt regimer som kommit till makten med olaga medel.

WJ: Är inte de afrikanska staternas kris ytterligare en anledning? Flera av dem verkar finnas mer på kartan än i verkligheten. Kanske lönar det sig inte längre att ta makten i stater som bara existerar i teorin och utöva den under välgörares och borgenärers vakande öga. Kanske lönar det sig bättre att inte vara president i Kongo-Kinshasa utan styresman över en avsides belägen provins, rik på råvaror och långt bort från utländsk kontroll, Katanga, Ituri.

RK: Afrika har säkerligen vunnit på kalla krigets slut. Å andra sidan har de afrikanska staterna förlorat i internationell betydelse. Förr räknades deras röster åtminstone i FN, vars betydelse även den tycks vittra sönder. Det är riktigt att regionerna i Afrika ofta spelar större roll numera än staterna. Det är en oroande utveckling. Om decentraliseringen i Europa kan innebära större självstyre kan den i Afrika i stället leda till en återgång till feodalism och hövdingavälde.

WJ: Amins historia kan te sig som en laboratoriestudie över maktinstitutionen som sådan. Detta var temat i dina böcker Kejsaren och Shahernas shah. Jag vet att du siktade på att skriva en bok om Amin, som skulle bli tredje delen i trilogin om makten. Varför blev den inte av?

RK: Ja, jag hade samlat en hel del material. Om Amin har det skrivits en rad böcker, men ingen som är riktigt bra, ingen som behandlar fenomenet i sig. Min bok blev aldrig skriven av ett enkelt skäl. Knappt hade jag börjat skissera den förrän perestrojkan tog över i Sovjetunionen. Och då tog också min dagsjournalistiska ådra överhanden. Jag lämnade Amin därhän och ilade österut för att samla material till min bok Imperiet.

WJ: Var det inte synd att släppa Amin?

RK: Det var det. Men jag vet inte om jag kommer att få plats för honom i min överfulla planering. Just min dagsjournalistiska mentalitet tär på koncentrationen. Och det gör mig ont, allt som jag inte hinner fånga.

Wojciech Jagielski