ÅSIKT

I uppror mot maktens perspektiv

OLLE SVENNING om författaren Edward Said som dog i går

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Den palestinske forskaren och författaren Edward Said avled i New York i går, 67 år gammal. Han hade länge kämpat mot leukemi.
Foto: SVT
Den palestinske forskaren och författaren Edward Said avled i New York i går, 67 år gammal. Han hade länge kämpat mot leukemi.

För en månad sedan spelade en ung israelisk-palestinsk symfoniorkester i Marocko. Föreställningen var skapad av Daniel Barenboim, dirigenten med israelisk bakgrund, och Edward Said, född i Palestina 1935, framstående pianist och musikteoretiker.

Diwan kallades orkestern och det för tanken till det osmanska rikes råd. Kanske var det tanken, att skapa ett ungt råd för fred i Mellanöstern.

Said skrev tydligare och mer kritiskt än andra om den israeliska ockupationspolitiken. De texterna fanns ofta på Aftonbladets kultursida, där han länge medarbetade. Målet för Edward Said var samexistens mellan israeler och palestinier. Förtrycket och förnekelsen måste dock först övervinnas, skrev han.

Said berättade att hans politiska engagemang föddes ur sexdagarskriget 1967. Hans välbeställda familj hade drivits från Jerusalem till Egypten och så vidare till USA och New York. Från tidigt 70-tal blev han medlem av det palestinska exilparlamentet och PLO. Den intellektuelle, ett begrepp som han skrev en viktig bok om, måste också ta ett politiskt ansvar:

"Den intellektuelle vänder sig med tiden mot den politiska världen, eftersom den i motsats till den akademiska besjälas av överväganden om makt och intressen", skrev Said och tillade:

"En intellektuell vänder sig till en så bred publik som möjligt i stället för att förfasa sig över den."

Efter Oslo-avtalet bröt Said med Yassir Arafat. Fredsavtalet var förödmjukande. Ett bantustan-land åt palestinierna. Said såg det stora brottet: israelernas förtryck i det ockuperade området. Han såg också det andra brottet: korruptionen och det auktoritära styret i kretsen kring Arafat.

Saids moral är sträng och konsekvent: "Välj aldrig solidaritet framför kritik." Brytningen med Arafat blev därmed oundviklig.

Edward Saids självbiografi heter Out of place. En beskrivning av hans egen roll i exil: "Ett av de sorgligaste öden som kan drabba en människa." Att ständigt påminnas om landsflykten. Saids avhandling handlar om Joseph Conrad, som också levde i det som Said kallar "mellanstillståndet", utan naturlig tillhörighet.

Som Conrad prövade Said kolonialismens mörka historia. Dess försök att rättfärdiga grymheterna genom att skapa Den Andre. Fienden. Hotet. Hans stora verk om Orientalismen beskriver västvärldens bild av islam som hot och muslimer som fanatiska, våldsamma, liderliga gestalter. Dessa klichéer bärs upp, som Said visar, av västliga författare och förstås också med tiden av medier och politiker. Demoniseringen har fått rättfärdiga krig och förakt. I en drastisk bild ser Said den amerikanska statsledningen som kapten Ahab i Moby Dick, fastsurrad vid den vita valen (islam) och på väg mot undergången.

Said, professor i litteratur vid Columbia i New York, föreställde sig ett förhållningssätt till litteraturen där läsaren stiger in i verket, försöker förstå tiden, historien och författaren. Så går det att övervinna främlingskapet och rädslan. Han kallade sig humanist, fast ordet så ofta missbrukas. Han tänkte inte på Europas upplysningstid, som hjälpte imperialismen att försvara ett patriarkaliskt förhållande till "infödingarna". Ungefär som dagens Bush och Blair, som tror sig kunna svepa bort århundranden av historia för att skriva in sin egen framtid i exempelvis Mellanöstern.

Humanisten, menar Said, ägnar sig åt reflektiv förståelse, är öppen också för andra världar än den egna. Han eller hon ser historiens långa vågrörelser, för att citera Antonio Gramsci, som betydde mycket för Said. I sina senare texter uppehöll han sig vid dogmatismen och rigiditeten, som riskerar att bekräfta tesen om civilisationernas kamp. Den messianska nykonservatismen mot den fundamentalism som, för att citera Said, "kidnappat islam för att utnyttja den för sina egna syften".

Said använde någon gång uttrycket "fantasins intifada", de landsflyktigas, de förtrycktas uppror mot verkligheten. Hans egen vetenskap var också ett slags intifada. Ständigt uppror mot den etablerade historiesynen och mot anpassliga vetenskapsmäns legitimering av makten.

Said ville tolka historien utifrån de utsattas erfarenheter och berättelser. Respekt för vetenskapliga metoder, självklart, men med ett annat socialt perspektiv och andra än maktens män som subjekt.

Det svåraste med att vara intellektuell, skrev Said, är att framställa det man tror på utan att stelna till institution eller ett slags robot, som handlar på befallning av ett system.

Om Said någon gång kände sig hotad av robotens öde, slog han sig ner vid flygeln i lägenheten vid New Yorks upper west och spelade Chopin eller Beethoven.

Olle Svenning