ÅSIKT

Problemen tacklas med försiktig agitprop

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Teater Scenario spelar "Afghanistan". I förgrunden Saro Saeed, i bakgrunden syns från vänster Hanna Löfqvist, Mikael Wranell, Anders Palm och Peter Nilsson.
Foto: ANNA CLARÉN
Teater Scenario spelar "Afghanistan". I förgrunden Saro Saeed, i bakgrunden syns från vänster Hanna Löfqvist, Mikael Wranell, Anders Palm och Peter Nilsson.

Ytligt sett händer här inte mycket.

På en flygplats i Pakistan möts fyra svenska resenärer och en afghansk kvinna. Och samtal utbryter.

Där finns dramat. Inuti språket.

Det talas om ett besök i Afghanistan. Om "befrielsens" osäkra villkor. Om den självkänsla som ändå funnits under slöjorna. Svårt att förstå för storsvenskar med sina "vi" och "vårt" vägt mot ett dunkelt "dom" och "deras".

En antites gestaltas av afghanska Bacha (Saeed) och den uppkomna dialektiken handhas väl av truppen. Av vredgade hjälparbetaren (Wranell). Den kallhamrade reportern (Palm) med krigstrött fotograf (Nilsson). Den en gång emigrerade svenskan (Löfqvist) under sin blå burqa.

Deras inbördes konfrontationer både rör och upprör. Och avtecknar sig väl mot den beige fond där blacka väggar och rörsystem avbildar anonymiteten som alltid hyst det våld som är världshistorien.

Dess rot och rörelse blir oklara även denna gång. Är det ondska som styr? Dumhet? Dröm om ekonomisk vinning?

Kullman tacklar problemen med försiktig agitprop. Regin (Arbabi) poängterar frågetecknen som finns i bara alltför hög grad. Och aktörerna bidrar med ironier och vrede och exotisk poesi till att upplysa det komplicerade.

Resultatet är lätt/starkt. Och som all god teater inte benäget att ge enkla besked om sant eller falskt.

Verkligheten ligger befriande långt från nån modellvärld hopknåpad ur en meccanolåda.

Mot pjäsens mångbottnade fakta får vi själva ta bäring för att räkna ut åt vilket håll vår tilltro ska sökas.

Bra.

Teater

Mario Grut