ÅSIKT

Min Rachel, en av alla dödade

I Rafah på Gazaremsan mötte Stefan en annan fredsaktivist, Rachel. De blev ett par. En dag i våras, i Rafah, krossades Rachel av en israelisk bulldozer. Stefan har återvänt till Rafah.

1 av 3 | Foto: ap
Fredsaktivisten Rachel Corrie dödades av en israelisk bulldozer när hon agerade mänsklig sköld i ett palestinskt flyktingläger i Gaza. Den här bilden togs cirka en timme innan Rachel Corrie dog. I dag jobbar hennes föräldrar på heltid för en rättvis fred i Mellanöstern.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Under våren blev en fotograf och två fredsaktivister dödade i Rafah. Två britter och Rachel Corrie från USA. Samtidigt får en annan amerikansk aktivist sitt ansikte bortskjutet på Västbanken. Ett försök att skrämma bort internationell närvaro från det ockuperade Palestina?

Rachel Corrie och jag arbetade inom ISM, International Solidarity Movement, som har funnits i Rafah sedan hösten 2002. Tillsammans agerade vi mänskliga sköldar för de palestinska arbetare som försökte laga vattensystemet, efter att israeliska bulldozrar varit inne i stadens utkanter och förstört ledningar. Vi intervjuade familjer som fått sina hus demolerade och besökte de anhöriga när ytterligare ett barn blivit dödat medan det lekte med sina vänner på gatan utanför sitt hus.

Jag åker tillbaka till Rafah för att vara med Rachel Corries föräldrar, Cindy och Craig Corrie, när de för första gången besöker Rafah. När Rachel och jag pratade om våra föräldrar, sa hon att hennes mor nog försökte sätta sig in i hur världen och samhället fungerar, men att hennes far och syskon inte brydde sig alls. Nyligen hade familjen träffats och gått ut för att äta brunch, de satt och pratade och Rachel blev så upprörd av deras åsikter att hon rusade rakt ut från matstället. Hennes långa brev hem gjorde förstås intryck. Men hennes död innebar mer än ett intryck. Varken Cindy eller Craig har kvar sina gamla jobb. I ett halvår har de arbetat långt mer än heltid för en rättvis fred här i Mellanöstern; mot Israels ockupation av Palestina. De är båda härjade, har gått ned i vikt, och skörheten breder sakta ut sig som spindelväv över deras ansikten. I dag är de båda bland USA:s mest hörda propalestinska röster.

Schemat är späckat under paret Corries vecka i Rafah. Tråkiga officiella möten med organisationer som vill hedra Rachels minne växlar med mer intima middagar hemma hos de familjer Rachel brukade sova hos. I Rafah har tusentals hus blivit förstörda helt eller delvis. ISM-aktivister brukar sova hos familjer som bor nära gränsen och som riskerar att få sitt hus krossat av en bulldozer. Kanske kan aktivisterna fördröja rivandet, kanske kan familjen få några extra timmar på sig att flytta ut sina saker.

I ett av dessa hus träffar vi Naela Ibrahim. En intelligent tjej på 17 år med vaken sorgsen blick, som kom Rachel väldigt nära. Rachels död tog nästan livet av henne. Strax efteråt råkar hon bli vittne när israeler sköt ihjäl den brittiske kameramannen James Miller.

Några dagar tidigare har familjen bjudit Cindy och Craig på middag. Nu är vi tillbaka i samma rum. Balkongdörren står öppen, schaktmassor omringar balkongens räcken.

Natten efter middagen blev huset plötsligt beskjutet, strax därefter kom stora svarta hundar in genom de öppna fönstren, följda av israeliska soldater. Alla i familjen tvingades in i ett rum. Soldaterna tog Naela och hennes lillasyster, placerade dem längs en vägg utomhus och hotade krossa familjens hus och köra över henne med en bulldozer, om hon inte berättade var tunneln fanns. Naela svarade att det inte fanns någon tunnel. Soldaterna lät en grävskopa snudda lite lätt vid huset för att visa att de menade allvar. Naela kunde inte gärna hitta på en tunnel som inte fanns.

Soldaterna tröttnade, lät henne gå och började gräva i stället. Kvar från natten finns nu djupa hål i fasaden från beskjutningen, ett över en meter brett och fyra meter djupt dike längs hela tomten och en familj som blivit pressade ännu en liten bit mot sammanbrott. Och Naela.

Cindy gråter mycket, tar familjernas berättelser till sig. ”Det är svårt, men bra att vara här”, säger hon och tar sig samman för ännu ett möte, ännu en berättelse. Craig är Vietnamveteran och jämför Rafah med helvetet i Vietnam: ”Det är värre här, i Vietnam var kriget allt, det hjälpte att ta sitt gevär och slåss. Här försöker människor bara leva sina liv, de vet inte när deras tillvaro ska slås i spillror igen. Det bara att det kommer ske.”

Rachels död är stor för oss som var Rachel nära. På samma sätt som varje död är stor för de nära. Rachel är bara ett av tusentals oskyldiga offer. Det är lika svårt för alla som förlorar sina kära. Oavsett sida.

En stridsvagn står några hundra meter bort. En soldat skriker något inifrån dödsmaskinen på hebreiska åt mig. Jag ber dem skrika på engelska i stället. ”Go away!”, får jag till svar. Jag förklarar att jag tänker stanna där jag är i fem, tio minuter, att jag inte stör dem och att de ska lämna mig i fred. De fortsätter skrika åt mig en stund, sedan startar de och kör mycket närmare. De stannar kanske ett tjugotal meter ifrån mig, från platsen där Rachel blev överkörd av en bulldozer. Stridsvagnens front är riktad rakt mot mig. De frågar vad jag har där att göra. Jag säger åt dem att jag tar avsked av en vän och att de ska lämna mig i fred. De frågar var min vän är. Jag förklarar att min vän är död och att de ska låta mig vara i fred. Jag stör inte dem, varför stör de mig? De vet varför jag är här. Jag gråter, kysser den trasiga marken; sandöken, krossad betong. Nyss stadskvarter och olivlundar. Nu bara död.

Stefan Villkatt