ÅSIKT

Roligast är tragedin

Pia Bergström ser ”Medeas barn” och ”Inget växer, utom Stig (och Molly)”

1 av 2 | Foto: ANNA ERIKSSON
Henrik Ståhl och Thérèse Brunnander i "Inget växer, utom Stig (och Molly)" på Dramaten.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Åtrå, det som gör att barn kommer till, svalnar. Numera slutar vart tredje äktenskap i skilsmässa. Varken Euripides 2 400-åriga drama om den övergivna Medeas hämnd eller Suzanne Ostens och Per Lysanders 28-åriga omdiktning Medeas barn har tyvärr förlorat i aktualitet. Nu spelar Unga Klara 70-talets barnteatersuccé på nytt i Akalla och Skarpnäck. För regin svarar Anna Takonen, som tidigare, vilket märks i det ofega handlaget, samarbetat med Suzanne Osten i "barntragedierna" Flickan och soporna och Gränsen.

Medeas barn är en mästerlig mix av antikt och modernt. Här finns det evigt ohjälpliga, svek, smärta, svartsjukans raseri, barns totala maktlöshet, vuxnas maktlöshet inför människonaturen. Och sentida charmiga adaptioner: gosedjur, telefonmani, en manlig barnvakt (den mångsidige Lars Hansson) som stillar bråk med japanska kampsportmetoder. Lillmedea och Lilljason, suveränt gestaltade av Victoria Olmarker och Per Sandberg är lämnade åt sig själva när mamma bara krisar och vrålar ("Förbannade barn!") och pappa försvinner bort till den nya, Glauke. I den hightechgrå ödsliga barnkammaren i kungaborgen leker de Skiljas och Självmord: "Vad är skiljas?" frågar Lilljason och ingen enda har ett betryggande svar.

Medeas barn är svår att se, särskilt för vuxna, men det fnissas en hel del i bänkraderna ändå. Ångest och komik kan ju med fördel förenas. De två musikerna, Ziane Mohadi och Ahmet Tekbilek som hela tiden är närvarande på scenen med sina traditionella stränginstrument binder på ett fint sätt ihop pjäsens dråpliga och upprivande element. Den vemodiga sången känns både tidlös och trösterik.

Edvard Perssons sång låter däremot både daterad och falsk i Dramatens barnpjäs Inget växer utom Stig (och Molly), av Lucas Svensson i regi av Staffan Roos. Den ska väl göra det, för detta "folklustspel från tio år och uppåt" gycklar med tvånget att vara glad och go, välkammad och äppelkindad.

Stigs pappa är sockerbagare i en sån där trevlig liten stad som bara förekommer i barnböcker. När söta solskensbarnet Stig ( Henrik Ståhl, han från Bolibompa) över en natt förvandlas till en jätte får han ingen tröst där hemma. "Krymp!" vrålar pappan och låter Edvard Persson överrösta de inre tvivlen.

I Inget växer utom Stig (och Molly) spexas det godmodigt och effektfullt. Historien är tunn men lekfullt välspelad. Familjekrisen när "monstret" Stig förnekas är nog lika allvarlig som i Akalla men här känns verkligen inget svårt. Fastän Stig får smäll och gråter och skriker: "Ingen tycker om mig!" Fastän scenbygget är så snyggt smutstonat med regntunga skyar. Fastän de samspelta mobbarna Hilly och Billy ( Beata Cavallin, Jens Ohlin) är så ljuslockigt otäcka och maskrosrebellen Molly ( Sannamari Patjas) äter bajs och säger knulla.

Att "skratta åt eländet" betyder inte samma sak i Akalla som det gör i Lejonkulan, den saken är klar. Lustigt nog är tragedin roligast.

Teater

Pia Bergström