ÅSIKT

Vad ska man nu vara mest rädd för?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Margaret Atwood.
Foto: PETER WIDING
Margaret Atwood.

Scenariot i Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse (1986) är ett USA där högerfundamentalistiska krafter tagit makten genom en militärkupp och styr landet efter Bibelns bokstav. En roman som åldrats väl. Nu har Atwood återvänt till en nära framtid, men till en annan, både läskigare och mer klichéartad. Ett dödligt virus har svept fram över jorden och lämnat både elitens muromgärdade reservat och de förslummade städerna folktomma och öde. Varjundar, nassonger, bjunkar och andra "gensplaisade" varelser drar fram i flockar på jakt efter mat. Atwoods ensamme överlevare Jimmy, insvept i ett smutsigt lakan för att skydda sig mot solens farliga strålar vet att hans tid är utmätt. Men han försöker ändå hjälpa de oskuldsfulla gräsätande "crakerianerna", en ny genmanipulerad människosort som han själv släppt ut ur laboratoriet.

Oryx och Crake är inte alls en lika skrämmande, suggestiv roman som Tjänarinnans berättelse. Nya pester och galna genetiker är inte direkt nytt i skräckfiktionen eller i den traditionella SF-genren. Dessutom ger formen, Jimmys återberättade minnen av sin barndom i HelthWyzer-reservatet och vänskapen med Crake och Oryx, själva upprullningen, ett slags instängdhet i bara ETT huvud. Det händer inte, det hände, i ett melankoliskt efter. Allting är försent, döende, som Jimmy. Det är väl enklare att skriva så. Men om man fick välja huvud vore det ju hellre Crakes. Hur fungerar ett amoraliskt geni?

Hur hemska hypotetiska framtider än är, brukar det ändå finnas något lustfyllt i själva påhitten. Även Atwoods förstörda värld, där ingen längre vet vad klockan är, har sin tjusning. Mikrober som äter fläktremmar och växellådor och förvandlar motorvägar till sand är lite kul. Som samhällskritiker påminner hon mer om Jonathan Swift än om Stanislaw Lem eller Ursula Le Guin. Det är som om hon samlat ihop allt det som en bildad medelålders kvinna från väst tycker är uschligt och förfärligt i nuet och roat sig med att göra allt värre. Vad det nu ska tjäna till.

Men vad ska man nu vara mest rädd för: religiösa fundamentalister eller människor som leker Gud?

Roman

Pia Bergström