ÅSIKT

En vit mans grav i Bagdad

PETER KADHAMMAR om Stanley Maude, generalen som segrade - och dog

1 av 3
Stanley Maudes sarkofag.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den döda arméns general ligger omgiven av sina soldater: en tyst härförare i ett mausoleum med sarkofag, upphöjd i döden liksom i livet.

"Maude" står det på locket och på väggen bakom "26 juni 1864-18 november 1917". Någon har eldat vid sarkofagens huvudsida, men bara en liten eld som lämnat sot på golvet.

General Stanley Maude var den förste kristne erövraren av Bagdad, noterade en samtida levnadstecknare. Hans seger över de ottomanska trupperna i dåvarande Mesopotamien var en av britternas stora triumfer under första världskriget. Den säkrade deras grepp över Mellanöstern och oljetillgångarna i främst Persien.

"Han kämpade väl och var stark i tron", står det på mausoleets vägg.

Maude var känd för sin perfektion och arbetsförmåga. Han var oklanderligt klädd även i den värsta hettan och visade sig aldrig utomhus utan kavaj, en sann gentleman.

I ett brev till en överordnad skrev Maude att han fick sin del av de vanliga "arabiska incidenterna". Han ansåg att böter var ett effektivare vapen än att bränna eller bombardera byar. Dock höll han trupper redo för mer traditionella straffexpeditioner eftersom araberna betraktade inaktivitet som svaghet.

Maudes intåg i Bagdad var storslaget i sin enkelhet. Han anlände i båt på Tigris, inrättade sitt högkvarter i det övergivna tyska konsulatet, kunde ibland ses rida genom staden och hälsa dess invånare.

Bagdads judiska teater gav en föreställning till Maudes ära, han drack en kopp kaffe under en paus, slog mjölk i kaffet.

Två dygn senare hade han avlidit i kolera.

Stanley Maude begravdes utanför staden; men staden svällde och nu ligger gravplatsen i centrala Bagdad. I den torra jorden runt Maudes mausoleum står gravstenarna över hans soldater i stum givakt:

Korpral E.N. Fletcher

Royal Lancaster Regiment

12 maj 1917, 19 år

Menige A.J. Milverton

Royal Army Service Corps

8 juni 1917, 26 år

Menige J. O'Neill

Machine Gun Corps

25 maj 1917, ålder saknas

Kampanjen genom Mesopotamien var lång och fylld av förluster. Turkarna hade varit svåra att knäcka (det lyckades först sedan Maude anlände, därav skimret kring honom). Men turkarna var i alla fall en fiende britterna kunde göra något åt.

Hettan var värre. "Solen, när han är stark och man inte har något adekvat försvar mot honom, är den mest obarmhärtiga, outtröttliga fiende som människan kan ha", skrev Edmund Candler i The Long Road to Baghdad (1919). Hettan var "en lång död utan att man dog".

Så kändes det, men bara så länge soldaterna var tillräckligt friska för att kunna reflektera över värmen; sedan dog de på riktigt och även de döda var vittnen om det extrema klimatet. "Luften var så torr", skrev Candler, "att de döda turkarna vid Beit Aieesa fattade eld när man satte en tändsticka till kropparna".

När det var som varmast orkade varken britter eller turkar kriga. Det kunde uppstå spontana vapenvilor ungefär som vid juletid på västfronten. Solen var allas fiende. "Våra trupper var utmattade av sjukdomar - feber, dysenteri, bölder, kolera, gulsot, skörbjugg", skrev Candler. "Det fördömda landet fortsatte att ta emot, förgöra, nedlägga och avstöta kontingent efter kontingent av vårt bästa blod. Det hade blivit ett gap som vi gödde motvilligt men frikostigt med manskap som behövdes på andra platser."

Att Stanley Maude dog av kolera när segern var vunnen var ironiskt men logiskt.

Jag går bland gravstenarna och läser med möda inskriptionerna:

Menige A. Wallhead

13th Huss Ars

5 mars 1917, ålder okänd

Fänrik J.B. Bellamy

Royal Lancaster Regiment

13 maj 1917, 24 år

Deras uppgift i Mesopotamien var inte bara maktpolitisk utan också civilisatorisk. Den amerikanska journalisten Eleanor Egan var Stanley Maudes gäst i Bagdad (hon var med den kvällen han tackade ja till kaffe med mjölk). Senare skrev hon i boken The War in the Cradle of the World (1919):

"De [britterna] är ivriga att göra vad de kan, medan de har tillfället, för att humanisera och civilisera araben, och varje förändring till det bättre som de observerar i hans attityd betraktar de som något vunnet för det allmännas bästa... och samtidigt lär de honom metoder för rättfärdigt styre."

Maude har ett mausoleum, de brittiska soldaterna enkla, gråa gravstenar.

Men de flesta soldaterna som dog för imperiet kom från dess juvel, Indien. De indiska soldaterna bevärdigas inte med egna gravstenar. De är även i döden en anonym massa, hedrade med ett par minnesstenar över det namnlösa kollektivet.

86 år har förflutit sedan general Stanley Maude avled i skit och spyor. Under åren som gått har ännu ett världskrig utkämpats, det brittiska imperiet upplösts, stater bildats i Mellanöstern, irakierna sett en till synes ändlös rad av kupper och krig.

Den brittiska gravplatsen är en av Bagdads rofyllda platser. På dess ena sida går Asarafiyagatan med jäktad trafik, ständigt tutande bilar. På den andra sidan ligger cigarettfabriken Sumer, tyst och tom sedan plundringarna i våras.

Men gravplatsen har fått vara. Under alla uppror, krig, plundringar och nya krig har Bagdads invånare låtit imperiets soldater vila i frid.

Ett högt staket omgärdar gravplatsen. En flicka som heter Abir och hennes lillebror Ali står tysta och väntar medan vi tittar på gravarna. Brittiska ambassaden betalar deras farbror motsvarande 300 kronor i månaden för att hålla reda på nycklarna till grinden och öppna för besökare.

Britterna har låtit renovera ett par hus i anslutning till gravplatsen. De är nymålade i vitt. Ett av dem ska bli informationskontor, det andra är avsett för vakter. Jag kikar in i huset närmast grinden. Det är tomt och har rena, snygga stengolv som ser svala ut.

Abir och Ali bor i ett hus längre ner på gatan. Det plundrades i våras och saknar sedan dess dörrar och fönster. Abirs och Alis far har därför bett britterna att få flytta in i något av de nyrenoverade husen. De står ju tomma. Han har erbjudit sig att ta hand om nycklarna och vakta gravplatsen.

Britterna har sagt nej. Abir vet inte varför.

Men hon vet att här vilar soldater som dog i ett krig för länge sedan.

Peter Kadhammar