ÅSIKT

”Befrielsen” som blev en en katastrof

JOHN PILGER rapporterar från Afghanistan, två år efteråt:

1 av 3
John Pilger.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nu, två år efter 11 september-kriget mot "terroristnästet" Afghanistan, reste

JOHN PILGER

dit för första gången. "Under ett helt liv har jag rest genom områden där det råder politiskt kaos, men jag har aldrig sett något liknande", skriver han i den här rapporten om våld, korruption och hopplöshet. Det är är en skarp vidräkning med de lögner och den girighet som gjort att också dagens Afghanistan är ett helvete, inte minst för kvinnor.

På det brittiska labourpartiets kongress efter 11 september-attackerna yttrade Tony Blair några minnesvärda ord: "Till det afghanska folket ger vi detta löfte. Vi kommer inte att lämna er" Om talibanregimen faller kommer vi att arbeta tillsammans med er för att se till att dess efterträdare blir en regering som åtnjuter brett stöd, som förenar alla etniska grupper och som erbjuder en väg ut ur den fattigdom som nu präglar er eländiga existens." Han imiterade George W Bush, som några dagar tidigare hade sagt: "Afghanistans förtryckta folk kommer att känna av Amerikas och hennes allierades generositet. Samtidigt som vi slår till mot militära mål kommer vi också att släppa ner mat, mediciner och andra förnödenheter till Afghanistans svältande och lidande män och kvinnor och barn. USA är det afghanska folkets vän."

Nästan vartenda ord av det de sade var lögn. Deras deklarerade omsorg var en grym illusion som beredde vägen för erövringen av både Afghanistan och Irak. Den illegala angloamerikanska ockupationen av Irak blir ständigt mer kaotisk, men kanske är den bortglömda katastrofen i Afghanistan, den första "segern" i "kriget mot terrorismen", ett ännu mer chockerande vittnesbörd om USA:s och Storbritanniens maktfullkomlighet.

Det var mitt första besök i landet. Under ett helt liv har jag rest genom områden där det råder politiskt kaos, men jag har aldrig sett något liknande. Kabul påminner om Dresden efter 1945, med grus och spillror i stället för gator; här lever människor i sammanstörtade byggnader, som jordbävningsoffer i väntan på undsättning. De har inget elektriskt ljus och ingen värme; deras apokalyptiska eldar brinner nätterna igenom. Det finns knappast en vägg kvar som inte har märken efter nästan alla sorters vapen. Bilar ligger vända upp och ner vid rondeller. Elstolpar som skulle ha försett en uppsättning moderna trådbussar med ström ser ut som böjda gem. Trådbussarna står staplade på varandra, påminnande om de pyramider av maskiner som röda khmererna reste för att markera år noll.

Mer än 10 miljarder dollar har spenderats på Afghanistan sedan den 7 oktober 2001, det mesta av USA. Mer än 80 procent av denna summa har gått till att betala bombningen av landet och till att fylla krigsherrarnas kassor, de före detta mujahedin som kallade sig "norra alliansen". Amerikanerna gav varje krigsherre tiotusentals dollar i kontanter och mängder av vapen. "Vi vände oss till alla befälhavare som vi kunde komma i kontakt med", sade en CIA-tjänsteman till Wall Street Journal under kriget. Med andra ord: de mutade dem för att de skulle sluta kriga med varandra och i stället bekämpa talibanerna.

Det här var samma krigsherrar som, när de kämpade om makten över Kabul efter att ryssarna dragit sig tillbaka 1989, pulvriserade staden och dödade 50 000 civila, hälften av dem under ett år, 1994, enligt Human Rights Watch. Tack vare amerikanerna har den faktiska kontrollen över Afghanistan överlåtits till i stort sett samma mafiosi och deras privata arméer, vilka härskar genom fruktan, utpressning och monopolisering av opiumvallmohandeln, som förser Storbritannien med 90 procent av dess heroin. Den post-talibanska regeringen är en fasad; den har inga pengar och dess dekret äger knappt giltighet ens innanför Kabuls stadsportar, trots demokratiska pretentioner som de allmänna val som planeras för nästa år. Omar Zakhilwal, en tjänsteman på departementet för landsbygdsfrågor, sade till mig att regeringen får mindre än 20 procent av det bistånd som levereras till Afghanistan. "Vi har inte ens pengar till att betala löner, än mindre till att planera en återuppbyggnad", sade han. Presidenten Hamid Karzai är tillsatt av Washington och han tar sig inte någonstans utan sitt uppbåd av livvakter från de amerikanska specialstyrkorna.

I en rad anmärkningsvärda rapporter, den senaste publicerad i juli, har Human Rights Watch dokumenterat illdåd "som begåtts av gangsters och krigsherrar som fördes till makten av Förenta staterna och dess allierade efter talibanernas fall 2001" och som "i själva verket har kapat landet". Rapporten konstaterar att armé- och polisstyrkor som kontrolleras av krigsherrarna ostraffat kidnappar bybor och håller dem inspärrade i inofficiella fängelser tills lösen betalts; att våldtäkter begås i massiv omfattning mot kvinnor, flickor och pojkar; att befolkningen drabbas av rutinmässig utpressning och plundring, och godtyckliga mord. Flickskolor bränns ner. "Eftersom soldaterna siktar in sig på kvinnor och flickor", konstateras det i rapporten, "stannar många inomhus, vilket gör det omöjligt för dem att gå till skolan [eller] till arbetet."

I den västliga staden Herat, till exempel, blir kvinnor arresterade om de kör bil; de är förbjudna att resa i sällskap med en man som de inte är släkt med, de får inte ens åka med en taxichaufför om de inte är släkt med honom. Om de åker fast utsätts de för ett "kyskhetstest", vilket innebär ett slöseri med dyrbara sjukvårdstjänster som kvinnor och flickor, enligt Human Rights Watch, "nästan helt saknar tillgång till, särskilt i Herat där färre än en procent av kvinnorna föder med utbildad personal vid sin sida". Dödligheten bland födande kvinnor är den högsta i världen, enligt Unicef. Herat styrs av krigsherren Ismail Khan, som USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld hyllade som "en sympatisk man" eftertänksam, välbetänkt och självsäker".

"Förra gången vi möttes i denna kammare", sade George W Bush i sitt tal till nationen förra året, "var Afghanistans mödrar och döttrar fångar i sina egna hem, förbjudna att arbeta eller gå i skolan. I dag är kvinnorna fria, och de är en del av Afghanistans nya regering. Och vi välkomnar den nya ministern för kvinnofrågor, doktor Sima Samar ." En späd, medelålders kvinna i sjalett stod upp och tog emot de koreograferade ovationerna. Samar, en läkare som vägrade att neka kvinnor behandling under talibanåren, är en sann motståndssymbol, som under en kort period exploaterades av en inställsam Bush. I december 2001 deltog Samar i den av Washington sponsrade "fredskonferensen" i Bonn där Karzai installerades som president och tre av de mest brutala krigsherrarna som vicepresidenter.

Så fort applåderna i kongressen hade klingat av utsattes Samar för smutskastning och falska anklagelser för blasfemi och tvingades bort. Krigsherrarna, som skiljer sig från talibanerna bara i fråga om sina stamlojaliteter och sin religiösa pietet, tolererade inte ens en symbolisk kvinnoemancipation.

I dag lever Samar i ständig fruktan för sitt liv. Hon har två skräckinjagande livvakter med automatvapen. En står framför dörren till hennes kontor, den andra utanför hennes port. Hon färdas i en skåpbil med svarta rutor. "Under de senaste 23 åren har jag inte varit trygg", sade hon till mig, "men jag behövde aldrig gömma mig eller resa runt med beväpnade män, vilket jag måste göra nu" Det finns inte längre någon officiell lag som hindrar kvinnor från att gå till skolan och arbetet; det finns ingen lag om hur de måste gå klädda. Men verkligheten är den att inte ens under talibanerna var trycket på kvinnor ute på landsbygden lika hårt som det är nu."

Apartheidsystemet må ha upphört i juridisk mening, men för så många som 90 procent av Afghanistans kvinnor är dessa "reformer" - exempelvis inrättandet av ett kvinnoministerium i Kabul - inte mycket mer än en teknikalitet. Burkan förekommer fortfarande överallt. Som Samar säger är kvinnornas situation på landsbygden ofta mer desperat nu eftersom de ultrapuritanska talibanerna bestraffade våldtäkter, mord och plundring hårt. Till skillnad från i dag var det möjligt att färdas tryggt genom stora delar av landet.

"Under talibanerna levde vi på en begravningsplats, men vi var trygga", sade aktivisten Marina till mig. "Vissa människor säger till och med att de hade det bättre. Så desperat är situationen i dag. Lagarna må ha ändrats, men kvinnor vågar inte gå utanför hemmet utan burkan, som vi bär lika mycket för att skydda oss."

Marina är en ledande medlem av Rawa, Revolutionary Association of the Women of Afghanistan, en heroisk organisation som i åratal försökte få omvärlden att uppmärksamma kvinnornas lidande i Afghanistan. Rawa-kvinnor reste i hemlighet genom hela landet, med kameror dolda under sina burkas. De filmade en avrättning och andra övergrepp som talibanerna begick, och smugglade ut videobandet till väst. "Vi tog med det till olika mediebolag", sade Marina. "Reuters, ABC Australia, till exempel, och de sade, ja, det är mycket bra men vi kan inte visa det, det är alltför upprörande för människor i väst." Avrättningen visades faktiskt till slut, i en dokumentär som sändes av Channel 4.

Detta var före den 11 september 2001, när Bush och de amerikanska medierna upptäckte kvinnornas situation i Afghanistan. Hon säger att den nuvarande tystnaden i väst när det gäller den väststödda krigsherreregimens ohyggliga karaktär är precis likadan. Vi träffades i hemlighet och hon bar slöja för att dölja sin identitet. Marina är inte hennes riktiga namn.

"Två flickor som gick till skolan utan burka dödades och deras döda kroppar placerades framför deras hus", sade hon. "Förra månaden kastade sig 35 kvinnor i en flod tillsammans med sina barn och dog, bara för att komma undan militärer som var ute på våldtäktsstråt. Så ser Afghanistan ut i dag; talibanerna och norra alliansens krigsherrar är två sidor av samma mynt. För Amerika är det en Frankenstein-historia - man bygger upp ett monster och monstret vänder sig mot en. Om Amerika inte hade byggt upp dessa krigsherrar, Usama bin Ladin och alla de fundamentalistiska krafterna i Afghanistan under den ryska invasionen, så skulle de inte ha attackerat sin herre den 11 september 2001."

Afghanistans tragedi är ett exempel på den västerländska maktens maxim - att länder i tredje världen betraktas och behandlas utifrån ett enda kriterium: hur användbara de är för "oss". Den hänsynslöshet och det hyckleri som detta förutsätter är stämplade på Afghanistans moderna historia. En av det kalla krigets mest välbevarade hemligheter var Amerikas och Storbritanniens samarbete med krigsherrarna, mujahedin, och den avgörande roll de båda länderna spelade för att uppmuntra det jihad som frambringade talibanerna, al-Qaida och 11 september.

"Enligt den officiella historiesynen", erkände Zbigniew Brzezinski, president Carters nationella säkerhetsrådgivare, i en intervju 1998, "började CIA stödja mujahedin 1980, det vill säga efter att den sovjetiska armén hade invaderat Afghanistan" Men sanningen, som hållits dold fram till nu, är en helt annan." På Brzezinskis inrådan beslutade Carter i juli 1979 att avsätta 500 miljoner dollar som skulle gå till att upprätta vad som i grund och botten var en terroristorganisation. Målet var att lura Moskva, som då oroade sig över den islamiska fundamentalismens spridning i de sovjetiska centralasiatiska republikerna, in i den afghanska "fällan", som också var en fundamentalistisk smittkälla.

I sjutton års tid öste Washington ner 4 miljarder dollar i fickorna på några av de brutalaste männen på jorden - med det övergripande målet att köra slut på och i slutändan ödelägga Sovjetunionen genom ett meningslöst krig. En av dessa män, Gulbuddin Hekmatyar, en krigsherre som gynnades särskilt av CIA, tog emot tiotals miljoner dollar. Han specialitet var att smuggla opium och kasta syra i ansiktet på kvinnor som vägrade bära slöja. 1994 gick han med på att sluta attackera Kabul på villkor att han blev premiärminister - vilket han blev.

Åtta år tidigare hade CIA-chefen William Casey gett sitt stöd till en plan som utarbetats av Pakistans underrättelsetjänst ISI och som gick ut på att rekrytera människor från hela världen till det afghanska jihad. Mer än 100 000 islamiska rekryter utbildades i Pakistan mellan 1986 och 1992, i läger som stod under uppsikt av CIA och MI6, och där de brittiska specialstyrkorna SAS utbildade blivande al-Qaida-soldater och talibankrigare i bombtillverkning och andra dödliga färdigheter. Deras ledare fick utbildning i ett CIA-läger i Virginia. Detta kallades Operation Cyclone och den fortsatte långt efter att Sovjetunionen hade dragit sig ur Afghanistan 1989.

"Jag medger att [länder] blott är pjäser på ett schackbräde", sade lord Curzon, det brittiska imperiets vicekonung i Indien 1898, "på vilket ett stort spel äger rum som går ut på att dominera världen." Brzezinski, rådgivare till flera presidenter och en guru som beundras av Bush-gänget, har använt nästan exakt samma ord. I sin bok The Grand Chessboard skriver han att nyckeln till världsdominans är Centralasien med dess strategiska position mellan konkurrerande stormakter och dess oerhörda olje- och gastillgångar. "För att uttrycka det med en terminologi som går tillbaka till de gamla imperiernas mer brutala tidsålder", skriver han, är ett av "imperiets stora nödvändiga geostrategiska mål" att "hindra barbarerna från att sluta sig samman".

När Sovjetunionen till slut kollapsade övergick schackbrädet till Clintonadministrationen. Mujahedins senaste mutation, talibanerna, styrde nu Afghanistan. 1997 tog tjänstemän vid USA:s utrikesdepartement och direktörer i Union Oil Company of California (Unocal) diskret emot talibanledare i Washington och Houston, Texas. De fick ett överdådigt mottagande, med middagsbjudningar i luxuösa hem i Houston.

Det amerikanska målet var nu att förverkliga en 60 år gammal dröm om att bygga en gasledning från det tidigare sovjetiska Kaspiska havet tvärs genom Afghanistan. Talibanerna erbjöds 15 cent per 1 000 kubikfot gas som passerade genom Afghanistan. Detta hände visserligen under Clintons tid vid makten, men de som försökte driva igenom avtalet var samma "olje- och gasjunta" som snart skulle komma att dominera George W Bushs regim. Bland dessa personer fanns tre tidigare medlemmar av George Bush den äldres regering, såsom den nuvarande vicepresidenten Dick Cheney, som representerade nio olika oljebolag, och Condoleezza Rice, numera nationell säkerhetsrådgivare men på den tiden direktör hos Chevron-Texaco med särskilt ansvar för Pakistan och Centralasien.

Gaslednings-"drömmen" förbleknade när två amerikanska ambassader i Östafrika bombades och al-Qaida fick skulden och kopplingen till Afghanistan gjordes. Talibanerna var inte längre användbara; de hade blivit en belastning och kunde därmed offras. I oktober 2001 bombade amerikanerna tillbaka sina gamla krigsherrekumpaner, "norra alliansen", till makten. I dag, i det "befriade Afghanistan", genomförs gasledningsprojektet till slut, under överinseende av USA:s ambassadör i Afghanistan, John J Maresca, tidigare anställd hos Unocal.

Sedan talibanerna störtades har USA etablerat 13 militärbaser i de nio tidigare sovjetiska centralasiatiska länder som är Afghanistans råvarurika grannländer. Över hela världen finns det nu en amerikansk militär närvaro vid inkörsporten till varje geografiskt område med betydande tillgångar av fossilt bränsle. Lord Curzon skulle knappast känna igen sitt stora spel. Detta är vad USA:s Space Command kallar "full spectrum dominance".

Det är från den vidsträckta, av Sovjetunionen byggda militärbasen i Bagram, i närheten av Kabul, som USA kontrollerar landvägen till Kaspiska havets rikedomar. Men, precis som är fallet med den andra erövringen, den av Irak, fungerar inte allt smidigt. "De skjuter på oss varenda gång vi tar oss utanför basen", sade överste Rod Davis. "För oss är det en stridszon därute."

Jag sade till honom: "Men president Bush säger att ni befriade Afghanistan. Varför skulle då människor skjuta på er?"

"Fientliga element finns överallt, min vän."

"Är det så förvånande med tanke på att ni stödjer mordlystna krigsherrar?", svarade jag.

"Vi kallar dem regionala guvernörer."

Kriget som drev bort talibanerna från makten har aldrig upphört. Tiotusen amerikanska soldater är stationerade här; de ger sig ut i sina attackhelikoptrar och pansarfordon och spränger grottor i bergen eller angriper en by, oftast i den sydöstra delen av landet. Talibanerna är på väg tillbaka i den pashtunska regionen och längs gränsen till Pakistan. Krigets omfattning finns det ingen oberoende kännedom om; amerikanska talesmän som överste Davis är källan bakom nyhetsrapporter som säger att "50 talibanska soldater dödades av amerikanska styrkor". Afghanistan är nu så farligt att det är praktiskt taget omöjligt för journalister att få reda på någonting.

USA:s operativa högkvarter är nu "interneringsanläggningen" i Bagram, dit misstänka tas och förhörs. Två tidigare fångar, Abdul Jabar och Hakkim Shah, berättade för New York Times i mars att så många som 100 fångar "tvingades stå med huvor över ansiktet, med armarna uppsträckta och fastkedjade i taket och med bojor på fötterna, utan att kunna röra sig i timmar i sträck, dag som natt". Härifrån skickas många till koncentrationslägret i Guantanamo Bay.

De förvägras alla rättigheter. Röda korset har bara getts tillåtelse att inspektera en del av "interneringsanläggningen"; Amnesty har nekats tillträde helt och hållet. En taxichaufför i Kabul vars familj jag intervjuade, Wasir Mohammad, "försvann" i april förra året i Bagramfängelset efter att han hade bett om upplysningar vid en vägspärr om en vän som blivit arresterad. Vännen har senare släppts, men Mohammad sitter nu i en bur i Guantanamo Bay. En före detta inrikesminister i Karzais regering sade till mig att Mohammad hade befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt: "Han är oskyldig." Han var dessutom känd för att ha varit kritisk till talibanerna under deras tid vid makten. Det är troligt att många av dem som sitter inspärrade i Bagram och Guantanamo Bay blev kidnappade av personer som ville åt de lösensummor som amerikanerna betalar för misstänkta som lämnas över till dem.

Varför, frågade jag överste Davis, tillerkänns inte människorna i "interneringsanläggningen" de grundläggande rättigheter som han som amerikan skulle förvänta sig om han togs till fånga av en utländsk armé? Han svarade: "Frågan om krigsfångar hör hemma långt ute på vänster- eller högerkanten beroende på vilket perspektiv man har." Detta är den kafkaartade värld som Bushs Amerika byggt upp i de senaste tillskotten till sitt imperium, det verkliga och det virtuella, en värld som växer ur nya ruiner på platser där människors liv inte tillmäts samma värde som dödsoffren vid Ground Zero i New York.

En sådan plats är en by som heter Bibi Mahru, som attackerades av ett amerikanskt F-16-plan för nästan två år sedan under kriget. Piloten släppte en 250 kilos MK82-"precisions"-bomb över ett hus av sten och lera där Orifa levde tillsammans med sin man Gul Ahmed, som var mattvävare. Bomben dödade alla utom Orifa och en son - åtta medlemmar av hennes familj, inklusive sex barn. Två barn i huset intill dödades också.

Orifa berättade för mig, med ansiktet förvridet av sorg och vrede, om hur kropparna lades ut framför moskén, och om det fruktansvärda tillstånd i vilket hon fann dem. Hon ägnade hela eftermiddagen åt att samla ihop likdelar, "och sedan lade jag dem i påsar och skrev namn på så att de skulle kunna begravas senare". Hon sade att ett team bestående av elva amerikaner kom och inspekterade kratern på den plats där hennes hem hade stått. De noterade tillverkningsnummer på granatsplitter och var och en av dem intervjuade henne. Deras tolk gav henne ett kuvert med 15 dollar i. Senare fick hon hjälp att ta sig till USA:s ambassad i Kabul av Rita Lasar, en kvinna från New York som hade förlorat sin bror i World Trade Center och rest till Afghanistan för att protestera mot bombningarna och trösta offren. När Orifa försökte överlämna ett brev genom ambassadens grind blev hon tillsagd: "Gå härifrån din tiggare."

I maj förra året publicerade Guardian resultatet av en undersökning som gjorts av Jonathan Steele. Han drog slutsatsen att utöver de uppemot 8 000 afghaner som dödades av amerikanska bomber kan ytterligare så många som 20 000 ha dött som en indirekt konsekvens av Bushs invasion, inklusive de som flydde från sina hem och förvägrades katastrofbistånd mitt under en pågående torka. Bland alla de stora humanitära kriserna på senare år finns det inget land som fått mindre hjälp än Afghanistan. Bosnien, med en fjärdedel av Afghanistans befolkning, fick 356 dollar per person; Afghanistan får 42 dollar per person. Bara 3 procent av allt internationellt bistånd till Afghanistan har gått till återuppbyggnad; den USA-ledda militära "koalitionen" svarar för 84 procent, resten är katastrofbistånd. I mars förra året flög Karzai till Washington för att tigga mer pengar. Han blev lovad ytterligare medel från privata amerikanska investerare. Av dessa pengar kommer 35 miljoner dollar att gå till finansieringen av ett planerat femstjärnigt hotell. Som Bush sade: "Afghanistans folk kommer att känna av Amerikas och hennes allierades generositet."

John Pilger

Översättning: Tor Wennerberg