ÅSIKT

Nej till de kortsiktiga dårarna!

PETTER LARSSON möter motståndet på European Social Forum i Paris

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Stockholm drömmer den svenska arbetarrörelsen om ett nytt Saltsjöbadsavtal som ska rädda Sverige i den internationella konkurrensen.

Här i Paris talar den globala rättviserörelsen om att försöka upphäva denna konkurrens.

Först ägnas en sommar och gud vet hur många miljoner åt att övertyga oss om att Sverige måste vara en del i Europa. Det är fred och internationellt samarbete som gäller.

Två månader senare sätter sig EMU-omröstningens förlorare - stat, fack och kapital - i tillväxtsamtal.

Genom att omdefiniera klassintresset till ett nationellt intresse enligt devisen att det som är bra för företagen är bra för "Sverige" och genom att ersätta intresset för socialt skydd med ett intresse för ekonomisk konkurrens enligt devisen att starka fack och trygga arbetare är bra för produktiviteten, hoppas man uppnå ett nytt nationellt samförstånd.

Med sänkt förmögenhetsskatt, låga löneökningar och kamp mot ohälsan ska italienska och tyska arbetare slås ut.

Det är de kortsiktiga dårarnas politik. Och raka motsatsen till högtidstalens internationalism.

Dårskapen är inte ny. Bara under 90-talet gjordes flera försök att upprätta ett nytt så kallat samförstånd. Från ECU-normen till alliansen för tillväxt, industriavtalet och medlingsinstitutet. Syftet har i huvudsak varit att disciplinera svenska arbetare att kräva lägre löner än andra europeiska arbetare.

Problemet med denna strategi är dubbelt. Dels löper arbetarrörelsen risken att få till stånd ett uselt avtal. Möjligheten att flytta kapital har tillsammans med den till synes permanent höga arbetslösheten föränd-rat maktbalansen.

Dels, och det är allvarligare, skadar varje sådant försök att sluta upp bakom det nationella kapitalet i en starkt integrerad EU-ekonomi omedelbart löntagare i andra länder och riskerar att driva fram motsvarande reaktioner där. Vi konkurrerar oss till döds.

Det vore dock orättvist att peka finger åt arbetarrörelsens ledning för detta. Åtminstone delvis. Det finns också strukturella förklaringar.

EU i dagens mellanstatliga form förstärker nationernas kamp. Å ena sidan har vi den allt överordnade integrationen av den inre marknaden, som driver fram en intensifierad konkurrens. Å andra sidan finns ännu ingen stark europeisk stat, som skulle ha möjlighet att kontrollera denna marknad. Det är en rävsax. Samtidigt som unionen sitter fast i mellanstatlighetens impotens riktas kraven underifrån på socialt skydd av olika slag mot den enda befintliga demokratiska nivån, den nationella. Vi kräver en bra skola av skolministern, en bra psykvård av socialministern. Men deras makt är beskuren. Den nationella politiken underordnas inte enbart marknadsintegrationens konkurrensmål utan också EU-direktiv som tvingar fram förändringar i samma riktning. Östutvidgningens fria rörlighet för arbetskraft (helt nödvändig, alldeles utmärkt), som sätter press på de svenska kollektivavtalen, är bara ett tydligt exempel. Vi får ett slags dubbelverkande konkurrenssystem.

Det betyder inte en likriktning av nationella institutioner (som arbetsrätten till exempel), utan snarare att varje land omvandlar sina befintliga institutioner till konkurrensmålet.

Det passar kapitalet utmärkt, men vänstern illa.

Kritiken mot det dubbla konkurrenssystemet är därför stenhård vid det andra European Social Forum, som nu pågår i Paris. Här träffas de småbönder, fackföreningar, vänstergrupper och miljöorganisationer som i likhet med hyperliberaler och direktörer tagit kampen om globaliseringens riktning på allvar och påbörjat sin egen frigörelse från nationalstaterna.

De talar på fullt allvar om europeiskt medborgarskap, om lika rättigheter för alla unionens invånare, inklusive så kallade illegala immigranter. De nagelfar den bokstavligen mordiska handelspolitiken, den huggsexa om nationella fördelar som kallas frihandelspolitik. Men tydligast blir kritiken av konkurrensen som överordnat mål i diskussionen om en EU-konstitution. I det förslag som ska antas finns vackra skrivningar om sociala rättigheter, men det enda som fastställs är kapitalets politiska rättigheter. Vi andra erkänns just rätten att konkurrera med varandra, menar en nästan enig debattpanel, som mest består av fackföreningsfolk och feminister.

Tuff kritik, alltså, om än pamflettartad. Men som vanligt få gemensamma motförslag.

Det kanske kommer. Man får ha tålamod. Det viktiga är att rörelsen vägrar acceptera att globaliseringens möjligheter skulle innebära chansen att erövra marknadsandelar i främmande land.

Det är bra. Globaliseringen innebär tvärtom inget mindre än en chans att överskrida och omintetgöra de faktiska och mentala gränser som ställt och ställer arbetare mot arbetare.

Och om arbetarrörelsen inte tar den, har den förfuskat sitt uppdrag.

Petter Larsson