ÅSIKT

För enkel Brecht

Mario Grut om Den goda människan i Sezuan

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Cilla Thorell i "Den goda människan i Sezuan" på Stockholms stadsteater.
Foto: LESLEY LESLIE-SPINKS
Cilla Thorell i "Den goda människan i Sezuan" på Stockholms stadsteater.

En av Brechts mer allvarligt ironiska pjäser har premiär iförd vardagsdress och poputstyr och en del frågetecken.

Det allvarliga först. Gudarna som nedstiger på jorden för att hitta en god människa och faktiskt också finner henne i glädjeflickan Shen Te över vilken himlen nu öser löning nog att köpa en tobaksbutik för.

Sen ironin. För knappt är Shen Te vid kassa förrän hon ansätts av tiggande. Som hon godhjärtat tar till sig. Intill utblottning. För i kapitalistsamhället är godhet livsfarligt. Hon måste hitta på en manskusin Shui Ta som kan värja henne. Även mot en älskad Yang Sun som bara vill åt hennes pengar.

Då märker Shen Te att hon är gravid. Hon reser och åter vänder Shui Ta för att ordna allt. Bygga en tobaksfabrik. För effektivitetens skull anställa hårde Yang som förman.

På detta och andra sätt förmera Shen Tes rikedomar.

Men var är hon? Shui Ta anklagas för att ha undanröjt sin kusin. Gudarna inkallas för att döma i saken.

Till slut inser de att Shen Te lever (som alla gudar är de lite korkade) och vill stiga mot sina himlar utan att svara henne på frågan om vad gott man kan göra i världen.

Ska människor ändras? Eller världen? Som god marxist anser Brecht att en ändrad värld ger nya människor. Men vad tycker publiken (säger ett PS till pjäsen)? Tänk efter och svara snarligen. Gärna per post.

Det är Brecht i ett nötskal. Allvar och lekfullhet. Jobbigt för aktörer att leva upp till. För vad krävs inte här av lätt precision i teaterarbetet! Av tillbakadraget spel som ska ge betraktaren perspektiv på vad som händer.

Professionalism finns hos teaterns aktörer. Men sylvass och snabb är den inte. Kvällens akt 1 är tvärtom en tungt berättad historia mot modern "kinesdekor" (Kassius) med syntetgrönt förhänge ständigt rusat fram och åter framför "brechtska" byggställningar och rekvisitalager. Som om de (inte spelet) rymde nyckeln till "fjärmningsteatern".

Allt detta sen betraktat av "kinesiska" kafégäster som i sin tur betraktas av oss. En självförtärande dubbelironi.

Men akt 2 släpper förkonstlingen. Större munterhet ryms. Slugt vänlige Wang ( Andrée) kommer mer till sin rätt och gudarna ( Persson, Eklund, Panzenböck) får dra skratt och häpnad med sina nötta uppenbarelser. Yang Sun ( Krepper) syns med stark profil och popsång (!). Shu Fu ( Eriksson) blir en härligt överbrechtad figur i dramats periferi.

Men främst är kvällen Shen Te/Shui Tas ( Thorell) som i flickighet och manhaftighet säkert tar över scenen.

Mycket på den kan ifrågasättas. Varför dessa avbrott av applådknipande antibrechtheter (twist och shake)? Varför enklaste lösningar på "översyn genom ett steg tillbaka"?

Varför kan det lätta hos honom inte tas på allvar?

Bra ändå att ha honom här igen.

Teater

Mario Grut