ÅSIKT

Barn tar ansvar bland vilsna vuxna

Gunder Andersson på Stockholms filmfestival

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En samtida filmkaraktär som sällan eller aldrig fanns förr är barnet som tar vuxen-ansvar. Då var barn i vuxenfilmer mest staffage- eller kulissfigurer.

Tre av de filmer jag sett på Stockholms filmfestival har det temat. Först då den kanadensiska Falling apart (regi Scott Smith) och den irländska In America (regi Jim Sheridan). I bägge filmerna finns en tidigt död lillebror med i bakgrunden.

Vi möter en vuxenvärld där föräldrarna har svårt med sig själva och livet i stort varpå barnen tar på sig skuld, börda och ansvar. Det är bara åldern som skiljer den rasande tonårstjejen i Falling apart och den allvarliga lilla flickan i In America. Det handlar då om en far som krisar och behöver hjälp.

Jim Sheridan, med filmer som Min vänstra fot och I faderns namn bakom sig, berättar historien om familjen som åker från Irland till New York för att finna nytt fotfäste sedan det yngsta barnet dött efter en olyckshändelse som båda klandrar sig för. Det blir inget av med faderns skådespelardrömmar och han tvingas köra taxi i stället. Mamman jobbar på hamburgerbar. De två småflickorna är solstrålar i en Brooklynmiljö med polissirener som bakgrundsmusik. Alla bär de med sig minnet av den döde pojken. Föräldrarnas inneboende sorg, där moderns ängslan förstärks av en ny graviditet, blir det ok de små flickorna tar på sig.

Sheridans film är ett starkt om än i vissa stycken lite konventionellt drama. Scott Smiths Falling Nagels tar ut svängarna mer åt det absurda.

Året är 1969, månlandningens men också kalla krigets och Vietnamprotesternas år. I bakgrunden finns en son som förolyckats under mystiska omständigheter i Niagara Falls.

Familjen består av en far på gränsen till nervsammanbrott som växlar mellan hurtfriskt skyddshemsbygge under trädgården (kärnvapenfaran!) och okontrollerade raseriutbrott, en omväxlande katatonisk och spritt språngande mor och tre döttrar i tonåren. De representerar olika förhållningssätt till den svajiga familjen: den vårdande – som söker försoning i allt, den tröstsökande – som blir på smällen med en gift man – och den öppet trotsiga och revolterande. Det är hon som får stå för sanningssägandet, men då är det för sent.

Smith är inte nådig i sin skildring av småborgerlig ängslan och anpasslighet, samtidigt som en klaustrofobisk tidsatmosfär vilar över alltsammans. Vietnamprotesterna slinker också in på ett hörn.

Ett annorlunda på många vis mer handfast ansvarstagande finner vi i den tyska Good bye, Lenin! (regi Wolfgang Becker). Den handlar om en mamma, trägen partiarbetare i DDR, vars man flytt till väst, och som hamnar i koma efter en hjärtattack. När hon mot alla odds vaknar upp igen finns inte DDR mer. Eftersom hon måste besparas alla sinnesrörelser på grund av risken att bli sjuk igen tvingas barnen att för henne återskapa det DDR som försvunnit in i marknadsekonomin.

Det är en rolig, underfundig och intelligent film Becker gjort, och som snart kan ses på repertoaren. Inte minst gäller det de fejkade tv-inslag som sonen Alex kompis gör, och där det gamla DDR återföds med samma gamla propagandalögner, fast tvärtom. Vid sidan om dramat på familjeplanet är det en smart film om kombinationen trons och propagandans makt till manipulation via media.

av Stockholms filmfestival lovar gott. Tyvärr har festivalledningen gjort sitt bästa att försvåra arbetsmöjligheterna för skrivande press. I Göteborg har jag under tio år sett över femhundra filmer. Har det varit fullt har man suttit på golvet eller det har fixats reservstolar. Den sortens tillmötesgående serviceattityd saknas i Stockholm, där man av någon idiotisk anledning också tar betalt av ackrediterade journalister på kvällar och helger. Medan man i Göteborg finner lösningar uppvisar vissa delar av personalen i Stockholm en fantasilös stelbenthet som vore de skolade i gamla DDR. Skärpning.

Gunder Andersson