ÅSIKT

Hon är inget rum

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att fästa blicken nånstans, det arbetet. Det där rummet som blir.

På parkeringen därnere badar skator. De bylsar ner de vita bröstmusklerna i vattenpölen bakom den bruna saaben, föser runt vattnet, knäar. Och kliver ur, putsar lite, låter ryggen torka.

De vanligaste fåglarna, som man inte ser. Förrän man måste, som nu.

Skatan är egentligen kolossalt vacker. Det man tror är svart är i själva verket ett djupt aldrigslutande skimmer i alla riktningar: grönblåbrytande rygg, rödbrinnande stjärt, det flimrar som graffiti.

Hade hon inte varit så vanlig hade vi tappat andan.

Hon håller visst ihop i troget livslångt äktenskap, och det ser man om man tittar efter, hon har liksom stil, en lite vresig privat bortvändhet, invändhet.

Hon skulle aldrig nedlåta sig att hänga på krogen och jaga partner i vuxen ålder?

Mycket kulturbunden är hon, hon håller sig till oss folk, och ifrån oss, håller ett visst avstånd, idkar ingen klibbig intimitet som gräsänder och konditorisparvar.

Hon lever på sin sida. Även om man varit granne med henne i decenniet så inte känner man henne. Nej, hon skitar inte ner sig med falsk folklighet.

Hon är skatan.

Även ätandet sköter hon med stil, hon ställer sig knappast och käkar. Även om kadaver står på matsedeln så närmar hon sig skyggt, nyper en bit och far kvickt undan i sin bågiga, lätta balettflykt.

Hon har liksom steget, allure, som fransmännen säger.

Nu stiger hon ur pölen därute, och släpper ner tanten i badvattnet. Och hon stiger i, lyfter upp kjolarna, försiktigt, och doppar det sobrilvita bröstet.

Hon har vänt stjärten hitåt, nacken, men nog ser hon.

Hon är inget rum. Går inte att finnas i.

Det – fattar jag nu helt plötsligt – handlar skatdikten om som ramlade ner på pappret för nå’t år sen:

Sta:ta/trippa, trippa / dikten fram / trippa – gå p:å / skata trippar fram / lätt över bokstävernas mössor.

Joar Tiberg